Svår sits för Sverige när EU tar upp lag om könskvotering

I över sju år har lagförslaget, som sätter som mål att 40 procent av de icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag ska vara av det underrepresenterade könet, legat och jäst som en riktig gammal surdeg i EU-apparatens byrålådor.

Men nu ska surdegen fram och börja knådas igen. Häromveckan krävde nämligen ordförandena från EU-parlamentets fem största partigrupper att den tyska regeringen, som just nu rattar ministerrådet – forumet för EU:s 27 regeringar där lagförslaget har fastnat – ska se till att könskvotering till styrelser åter sätts på EU:s dagordning.

Också EU-kommissionen pressar på. I våras tillkännagav ordföranden Ursula von der Leyen att hon skulle driva frågan. I dag är strax över en fjärdedel kvinnor på styrelseposterna i EU och utvecklingen har stannat av sedan några år, visar en studie i EU-kommissionen.

Sedan EU-direktivet föreslogs år 2012 har flera länder infört nationella regler om könskvotering till bolagsstyrelser. Det är framför allt detta som drivit på utvecklingen med fler kvinnor på styrelseposter.

Redan i dag har Frankrike, Belgien, Italien, Portugal, Tyskland och Österrike nationella regler om minst 40, 33 eller 30 procent kvinnor i bolagsstyrelser. Sverige har ingen lagstadgad kvotering, men ändå är 37 procent i bolagsstyrelserna kvinnor och vi hamnar därmed i Europas toppliga.

Den kanske främsta anledningen till att lagförslaget nu väcks ur sin dvala är faktiskt brexit. Britterna, som vägrade lagen, var tillsammans med en rad andra EU-länder tillräckligt stora och många för att blockera den. Nu, med Storbritannien ute ur ekvationen, är denna blockerande sammanslutning bräckligare. Det räcker med att ett par små EU-länder byter fot för att siffrorna ska tippa över mot ett ja.

Och sådant kan ske snabbt. EU:s viktigaste lagstiftare, ministerrådet, är nämligen inte en statisk församling. Eftersom den består av de 27 regeringarna ändrar den sammansättning varje gång ett land byter regering. Och med nya regeringar kommer inte sällan ändrade åsikter om exempelvis EU-förslag.

Genom Europa går just nu en våg med krav på mer gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Denna våg placerar Sverige i en lite obekväm position. Det märktes inte minst i förra veckan, då EU-kommissionen lade fram ett lagförslag om minimilöner; hett efterlängtat i vissa EU-kretsar, fruktat av många i Sverige.

Enligt kommissionen påverkar inte direktivet Sverige eller Danmark över huvud taget, eftersom reglerna inte gäller de länder som har en lönemodell som bygger på kollektivavtal. Ändå är det just i Sverige och Danmark som förslaget har varit mest kontroversiellt. På samma sätt väckte EU:s minimiregler om föräldraledighet mest kritik i Sverige, trots att inte Sverige påverkades av dem direkt.

Lite schematiskt kan man säga att de nordiska länderna och Nederländerna sympatiserar med EU-målet – fler kvinnor i bolagsstyrelser, längre föräldraledighet, högre löner – men ogillar medlet, det vill säga bindande EU-lagar. De föredrar att detta sköts helt och hållet på hemmaplan.

När de här frågorna diskuteras i EU-institutionerna hamnar de socialliberala nordiska länderna dock i en allians med socialkonservativa EU-länder som ogillar själva målet och EU-länder som konkurrerar på den inre marknad med lägre löner och sämre arbetsvillkor.

Det är obekvämt för svenska regeringar. Extra jobbigt för Socialdemokraterna, som alltid måste försvara sig när partiets europeiska samarbetspartner tycker att svenskarna är osolidariska som blockerar sociala reformer för alla andra.

Den här gången, när det gäller könskvotering i bolagsstyrelser, är den svenska regeringens position ännu mer obekväm. Socialdemokraterna var nämligen positiva till kommissionens förslag om könskvotering när det begav sig.

Men när riksdagens EU-nämnd sedan klubbade den svenska ståndpunkten 2014 krävde de fyra forna allianspartierna samt Sverigedemokraterna att Sverige ska arbeta mot lagen. Så den rödgröna regeringen är bakbunden och måste driva en linje som den egentligen ogillar i Bryssel.