Stöd kommunernas arbete mot radikalisering

Segerstedtinstitutets rapport om kommunernas arbete mot våldsbejakande extremism visar att kunskapen om radikalisering och de extrema miljöerna måste öka. Varken religionsfriheten eller föreningsfriheten är avsedda för att ge något slags frikort till kriminella som begår brottsliga handlingar inom ramen för ett trossamfund eller en politisk organisation, skriver Anna-Lena Lodenius, journalist och författare. 

Många kommuner har idag formulerat någon form av handlingsplan där de slår fast avsikten att verka mot våldsbejakande extremism. Ett faktum som kan tyckas okontroversiellt. Men för några veckor sedan publicerades en rapport från Segerstedtinstitutet som ifrågasätter varför kommunerna gör detta när de inte måste enligt lagen. Kritik riktas också mot att många kommuner skapar den här typen av dokument utan att utgå från den lokala situationen.

Rapporten, som visar att cirka hälften av kommunerna har arbetat fram ett handlingsprogram, är framtagen på uppdrag av SKL. Bakgrunden är att den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har gått ut med direkta uppmaningar till kommunerna att skriva handlingsplaner som ett led i det lokala arbetet. Enligt rapportförfattarna  Robin Andersson Malmros och Christer Mattsson saknas vetenskapliga belägg för att handlingsplaner är det bästa sättet att angripa problemen. Rapportförfattarna ser pressen på kommunerna som ett led i en utveckling där frågor kring våldsbejakande extremism skyfflas över från nationen till kommunerna, och en kränkning av det kommunala självstyret.

Resonemanget är inte invändningsfritt. Kan man inte tänka sig att ansvaret är både nationellt och regionalt/kommunalt, och att det behövs flera perspektiv och olika nivåer i arbetet? Mitt intryck är inte att till exempel polisen prioriterat ner frågan nationellt, tvärtom. Kommunerna måste ha en beredskap för att kunna hantera existerande eller framtida hot mot kommuninvånarnas trygghet och säkerhet, det uppfattar nog alla kommuner som en självklarhet. Våldsbejakande extremism ses idag allt oftare som en integrerad del av detta arbete. 

Jag är helt enig med rapportförfattarna om att ett effektivt arbete mot våldsbejakande extremism måste börja med att kartlägga den lokala situationen. Det gäller dessutom att det finns en lyhördhet för att den lokala situationen kan förändras snabbt. Det är ganska vanligt att individer som agerar i namn av våldsbejakande grupper flyttar mellan olika platser, etablerar fästen och lockar anhängare, något som på kort tid kan ställa polis, socialtjänst och de som arbetar med ungdomar inför stora utmaningar. Att invänta forskningsstöd (vilket kan ta flera år) och lämpliga förändringar av kommunala handlingsplaner framstår som ineffektivt i lägen då det finns konkreta hotbilder.
 

Den stora utmaningen för kommunerna är bristen på kunskap. Behovet av utbildning lyftes i de intervjuer som Segerstedtinstitutet genomförde i samband med rapporten, och samma svar fick den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism när man ställde frågor till sina kontaktpersoner i kommunerna. Önskemålen har handlat både om information om hotbilder och om fungerande motåtgärder.

Den mindre andel av kommunerna som har gjort någon form av lokal kartläggning har oftast framhållit högerextremismen som det största problemet. Det kan stämma, men det kan också bero på att detta är den miljö som kommunerna har störst kännedom om och kan identifiera, medan de är mer obekanta med andra våldsbejakande miljöer. Utan tillräcklig kunskap minskar möjligheterna att agera. När det gäller grupper med rötter i andra länder kan det dessutom finnas språkliga och kulturella hinder som gör det svårare för kommunerna att skaffa sig en korrekt kunskap om eventuella hotbilder.

I rapporten varnas för en situation där ”kommunal personal till den lokala samordnaren ska anmäla beteenden och åsikter som sägs påvisa att någon antingen är radikaliserad, radikaliseras eller ligger i riskzon för att radikaliseras”, uppgifter som sedan förs över till polisen. En sådan handlingskedja är, enligt rapportförfattarna, tveksam utifrån ”den svenska grundlagsstiftningen, sekre­tess­lagstiftningen och forskning om radikaliseringsprocesser”. Här tror jag att man mycket tydligare måste lyfta fram att det finns en klar gräns mellan van­liga politiska åsikter eller religiös övertygelse och deltagande i en verksamhet som syftar till brott.

Varken religionsfriheten eller föreningsfriheten är avsedda för att ge något slags frikort till kriminella som begår brottsliga handlingar inom ramen för ett trossamfund eller en politisk organisation. De grundlagsskyddade principerna om mänskliga rättigheter är aldrig absoluta, och måste ibland vägas mot varandra. Om skolpersonal eller fritidsledare ­ känner oro för en elev som riskerar att till exempel genomföra en terrorresa måste de kunna ta kontakt med polisen, även om det innebär en viss kränkning av den individens personliga integritet.

Åsiktsregistrering är förbjudet i lag sedan 1969, och självklart är det svårt att veta när en extrem uppfattning också leder till våldsamma handlingar. De allra flesta som har extrema åsikter begår inga brott. Forskare har presenterat många olika teorier kring vilka personlighetstyper som riskerar att radikaliseras och hur vägen ser ut fram till brottet. Sådan kunskap ger ingen absolut vägledning, och ytterst vilar det svåra beslutet om att anmäla eller inte på en individ, ofta någon som är anställd av en kommun. Rädslan för att göra fel måste ändå vägas mot konsekvenserna av de brott som kan bli följden om inte omgivningen reagerar på varningarna. Ett faktum som inte berörs alls i rapporten.

Formerna för arbetet mot våldsbejakande extremism lär behöva justeras de närmaste åren. Kanske kommer inte alla kommuner att ha behov för en lokal samordnare; redan märks en tendens till regionala samarbeten där mindre kommuner utan tydliga hotbilder kan samla sina resurser. Kunskapsöverföring mellan kommunerna lär bli allt viktigare eftersom det kan bli svårt att behålla en kontinuitet överallt och över tid.

Det är inte heller troligt att arbetet mot våldsbejakande extremism kommer att se likadant ut över hela landet, vilket sammanhänger med en rad faktorer som hur arbetet är organiserat och vilka grupper kommunen anser sig ha störst problem med. Enligt Försvarshögskolan kommer fyra av fem av alla svenskar som har rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till terrororganisationer från antingen Västra Götaland, Örebro, Stockholm eller Skåne.

Olika former av stödinsatser till kommunerna beräknas utgöra en stor del av arbetet vid det permanenta centret mot våldsbejakande extremism på Brottsförebyggande rådet, som är på väg att avlösa det tillfälliga som existerat under några år. Det är värt att påminna om att även Segerstedtinstitutet har ett nationellt uppdrag att stötta kommunerna i den här processen, även om det inte direkt framgår av den här rapporten. Man kunde önska sig att Segerstedtinstitutet satsade mer på att sprida kunskap om vad som går att göra, och mindre på att berätta om det omöjliga i projektet. För att arbete mot våldsbejakande extremism är otroligt komplicerat och innebär svåra överväganden kan väl knappast någon som ägnat sig åt frågorna tvivla på. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.