Sociala kohandlare i alla kommuner, förenen eder!

När välfärden började byggas ut på 50-talet fanns det väldigt få tjänstemän i kommunerna. I slutet av 40-talet bestod den samlade tjänstemannakåren i en kommun som Ånge, med 3 000 invånare, av en kamrer, en ingenjör och en kontorist. Magnus Wrede jämför villkoren för kommunpolitiken förr och nu.

Det var kommunpolitikerna som byggde och formade det socialdemokratiska folkhemmet. De utgjorde den viktigaste politiska kraften, de agerade som sociala ingenjörer. 

Ingenjörskonsten är den röda tråden i en bok där etnologen Jan Fredriksson sammanfattar 25 års studier av samhällsengagemang och intervjuer med 600 kommunpolitiker som varit aktiva under olika tidsperioder och i olika delar av landet. Titeln innehåller budskapet: Folkhemmets sociala ingenjörer – erfarenheter av att vara kommunpolitiker.

Med tanke på de utmaningar dagens kommunpolitiker står inför, med en världsomfattande flyktingkris som påverkar alla de verksamheter de dagligen har att hantera, väcker boken intressanta tankar om vad klassisk social ingenjörskonst skulle kunna bidra med i det nya globala lokalsamhället.

Det var lättare förr. Utan att förringa 40-, 50- och 60-talens samhällsbyggares insatser hade de mer konkreta och avgränsade uppdrag att hantera än sina arvtagare på 2000-talet. De byggde ut vatten- och avloppssystem. De anlade vägar och gator. De tog sig an trångboddhet och sanitära missförhållanden.

En stor del av kommunpolitikerna hade starka upplevelser av de problem de skulle åtgärda. Vi får i boken möta Assar Jönsson i Huared, född i en statarfamilj, med jobb som grovarbetare, fabriksarbetare, lastbilschaufför och dagsverkstorpare; Asta Hansson som började arbeta på gummifabriken i Borås som 14-åring med att göra galoscher på ackord 48 timmar i veckan – och många, många fler.

In i politiken bar de med sig en stark vilja att förändra samhället. Deras erfarenheter utgjorde ”en viktig del av deras mentala bagage”, som Jan Fredriksson skriver. 

Dessutom hade de allra flesta en bakgrund i dåtidens livskraftiga folkrörelser: nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, fackföreningsrörelsen och idrottsrörelsen. 

När välfärdssamhället började byggas ut på bred front på 50-talet fanns det fortfarande väldigt få tjänstemän i kommunerna. De började dyka upp efter storkommunreformen 1952, då 2 500 kommuner blev omkring 1 000.

Men ännu i slutet av 40-talet bestod den samlade tjänstemannakåren i en kommun som Ånge, med 3 000 invånare, av en kamrer, en ingenjör och en kontorist.

Och inte så långt tidigare formades kommunpolitiken på kommunstämmor som ofta förkunnades så här: ”En särskild budbärare gick runt i byn och blåste i en lur för att förkunna olika begivenheter.” 

Det betydde att politikerna inte bara petade i detaljfrågor. De vadade i dem. I boken beskriver Evert Bengtsson, ordförande och kassör i barnavårdsnämnden i Harplinge kommun, sitt jobb med att skriva protokoll, sköta bokföringen, skriva utbetalningsavier för barnbidrag och lämna dem på posten. ”Och många gånger var det också att cykla till tredskande fäder som inte ville betala sitt underhållsbidrag som de skulle.” 

Det var på alla sätt en helt annan tid. En stor del av alla de sociala ingenjörer som byggde Sverige på 50-talet och under 60-talets så kallade rekordår hade själva upplevt, eller hade sina rötter, i den tiden och verkligheten.

Det kom nya tider. Med ännu en storkommunreform i början av 70-talet (då antalet kommuner bantades från 1 000 till 277), med professionalisering, specialisering, partipolitisering, en lavinartad utökning av antalet tjänstemän i de nya kommunerna – och därmed också en ny politikerroll.

De lokalt förtroendevaldas uppdrag blev mer abstrakta och svåröverblickbara, konstaterar Jan Fredriksson. I allt högre grad måste man förlita sig till tjänstemännen. Politikerna började målstyra och utvärdera, medan tjänstemännen tog hand om det praktiska.

Nu är det höst år 2015 och alla är på olika sätt berörda av den pågående och eskalerande flyktingkrisen. Inte minst kommunpolitikerna står plötsligt inför uppgifter av en svårighetsgrad som inte funnits på länge, troligen aldrig.

Kanske kan man säga att det handlar om att bygga ett nytt folkhem, med växande grupper nya invånare som kommer från ännu mycket värre förhållanden än ”bara” trångboddhet, fattigdom och arbetslöshet. 

Med säkerhet kan man säga att behovet av pragmatisk, handfast, konstruktiv och innovativ social ingenjörskonst i dagens kommunpolitik är närmast gigantiskt.

Detta i en tid när politiken inte direkt visat sig från sin bästa sida på senare år. Det har handlat mer om maktspel, positioneringar, personfrågor och interna spänningar än om att utveckla nya idéer och lösningar för en omvärld i allt snabbare förändring.

Sverige har en extremt partifokuserad demokrati i ett europeiskt perspektiv, något som gradvis har blivit mindre optimalt i takt med medborgarnas allt mindre lust att ansluta sig till partier. Några få procent är i dag medlemmar. 

Forskning har visat att den så kallade partiidentifikationen stadigt minskat. Med krympande medlemsskaror blir också rekryteringen till politiska uppdrag snävare och skevare. 

Avhopp från politiken har duggat tätt. Vi läser om kommunalråd som inte pallat för trycket, de orimliga arbetstiderna och den ständiga exponeringen. Dagens politikerroll är tveklöst långt mer komplicerad än den var på Assar Jönssons och Asta Hanssons tid. 

Komplicerad, men inte omöjlig. I boken Vad är politik? av Carl Hamilton och Ernst Billgren är svaret på titelns fråga: ”Politik är framför allt en kamp om verklighetsbeskrivningen.” 

Att verklighetsbeskrivningen från många politikers sida inte riktigt varit i fas med själva verkligheten har bland andra statsvetaren Bo Rothstein påpekat. Hur ser samhället ut i dag? Nja, inte riktigt som partierna valt att måla ut det. 

Det ser Bo Rothstein som en av förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar. Som han formulerade det i en intervju i Dagens Samhälle i våras: ”Väljarna vill att politikerna ser de problem de själva ser.”

En annan stor och pågående samhällsförändring är urbaniseringen, med växande klyftor mellan kommuner med avfolkning och kommuner med snabb tillväxt. 

Problemet är att nästan alla kommunpolitiker planerar för tillväxt. Med andra ord ett agerande på kontrakurs med verkligheten. Det har bland andra forskaren Josefina Syssner tagit upp. Hon har kommit med uppmaningen: Svälj stoltheten och bejaka att det är en vikande folkmängd ni hanterar! Då blir åtgärderna och strategierna mer konstruktiva.

Med en lätt överdos av dimridåer, halvsanningar och undanglidningar i politiska utspel och diskussioner på senare tid kan det vara nyttigt att tänka på ett visdomsord av den finlandssvenske filosofen Atos Wirtanen: ”Den geniale politikerns finaste, sista konst och hemlighet: Att vilseleda genom absolut ärlighet.”

En korrekt verklighetsbeskrivning kan vara en startpunkt för en uppvarvning och uppgradering av den sociala ingenjörskonsten i vår komplicerade tid. Kanske kan det som många benämnt ”det nya politiska landskapet” efter valet 2014 också bli en intressant pusselbit.

I dag styrs 100 kommuner över den länge rätt fastslåsta politiska blockgränsen. Ideologiska partiskillnader tonas ner, pragmatismen växlas upp. 

I Hamiltons och Billgrens bok ställs frågan: Vad är kohandel? Svar: ”Demokratins livsblod. I kohandelns tecken byggdes landet.” 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.