Slappare utbildningar slår mot offentlig sektor

Många kvalitetsbrister inom sjukvård, polis, skola, högskola, socialtjänst och offentlig byråkrati handlar delvis om effekterna av en slapp utbildning. I Pisaskolans efterföljd får vi Pisahögskolan, skriver professor Mats Alvesson, Lunds universitet.

Rapporter om skolans och högskolans fallerande dyker upp med jämna mellanrum. Senast konstaterades att språkkunskaperna sjunkit och att elever med godkända gymnasiebetyg i till exempel franska ibland saknar elementära förkunskaper (SvD 22/7 2017). Universitetslärare i historia menar sig också behöva lära studenter svenska och engelska på gymnasienivå – exempelvis meningsbyggnad och läsförståelse – eftersom förkunskaperna brister (SvD 24/7 2017). En studie visar att 20 procent av alla studenter vid teologiska och humanistiska fakulteterna vid Lunds universitet saknar förmåga att skriva ordentligt (SDS 5/10 2017). Troligen är det värre vid många andra lärosäten, då betygskraven för att bli antagen i Lund är höga.

Gymnasieskolor fuskar med betyg i stor skala. Glädjebetyg – troligen en blandning av manipulation och dåligt omdöme bland lärare - och rektorer – är vanligt. Kommuner och skolföretagsledningar, rektorer, elever och föräldrar trycker på och tjänar på manipulationer så att allt ser bra ut. Även högskoleprovet är föremål för betydande fuskande. Detta innebär att många kommer in på utbildningar med hjälp av fusk – på andra, mer välförtjänta sökandens bekostnad.  

Men borgar inte kvaliteten i högskolan för att de svaga inte klarar sig utan sorteras ut? På en del utbildningar är det nog så, ja. En del universitetslärare med integritet och kapacitet sköter nog gallringsjobbet. Men i likhet med övriga delar av utbildningsapparaten gäller även här att man inte ska kräva för mycket. Titt som tätt hörs vittnesmål om hur lärare som underkänner eller är ogenerösa med betyg ser sina bedömningar ändras av ”kundorienterade” överordnade. Det blir bekvämast så. Och studenter som blir under-kända på praktik lotsas ibland över till mer medgörliga handledare så att de blir godkända på till exempel lärar- och läkarutbildningarna. Många olämpliga personer tar sig alltså igenom utbildningar.

Maximalt intag, fokus på hög genomströmning och kundnöjdhet, lärare som inte alla gånger är så intresserade av måttligt duktiga eller ointresserade studenter (utan hellre vill forska och förbättra karriären) borgar för låga krav och ett svagt kvalificerande. Tveksamma reformer, tillåtande av glädjebetyg (så att fler blir ”behöriga” för vidare studier), utnämning av svaga högskolor till universitet och anslag utifrån antalet godkända studenter drar utbildningen nedåt.

Här spelar även ett starkt politiskt tryck på att alla ska bli godkända in. Breddad rekrytering av studenter från ”studieovana hem” eller med invandrarbakgrund medför också att kravnivån får sättas lågt. Även de med allt sämre förkunskaper, måttligt intresse och studiebegåvning ska klara sig.

Mycket av detta föregår i det tysta, men det finns också tydliga signaler från regeringen: ”breddat deltagande” definieras av högskoleministern som ”inte bara att locka nya grupper till högskolan utan också om att anpassa undervisningen så att de klarar att fullfölja utbildningen” (SR 18/7 2017).

Här ser vi en stark tendens mot att låta frågan om kvalitet i utbildningen bli en fråga om pragmatisk anpassning efter kundernas (studenternas) allt sämre förutsättningar och måttliga intresse snarare än att säkerställa kvalificerande. Ett problem här är förstås att de duktiga lär sig mindre. Nivån på föreläsningar, kurslitteratur och krav på godkänt ska läggas så att alla kan hänga med, vilket innebär en generell nivåsänkning.

Det är lätt att hålla med om att unga med ringa studiestöd hemifrån bör hjälpas. Men kvalitetssänkning leder till stora problem, både inom och framför allt utanför utbildningssektorn. Uttrycket ”race to the bottom” gäller på många håll. Inte överallt, förstås, men politiken rör sig från hög kvalitet i utbildning. 

Säg den högskoleledning som på allvar gör något åt all utbildning där studenterna studerar på halvtid snarare än heltid. Det är väl någon annans problem om de som examineras inte är så duktiga eller lämpliga, tycks man resonera.

Vi får följaktligen en stor, på papperet utbildad men ofta måttligt kvalificerad befolkning. I Pisaskolans efterföljd får vi Pisahögskolan, där allt ser bra ut på papperet men med ringa kvalificerande. 

En amerikansk studie (”Academically Adrift”) visade att 40 procent av alla studenter inte utvecklas intellektuellt av en högskoleutbildning. Någon mätbar förbättring i fråga om högskolans huvudpoäng – att utveckla förmåga till analys och kritiskt tänkande – kunde ej konstateras i närmare hälften av fallen. Troligen gäller något liknande för Sverige.

En befolkning blir inte duktigare av att allt fler genomgår allt sämre utbildningar. Skolgång är inte detsamma som lärande. Och hela befolkningen drabbas negativt av alla med intetsägande pappersbevis på kompetens men med ringa kunskap och förmåga. Många dumheter och låg effektivitet inom sjukvård, polis, skola, högskola, socialtjänst och offentlig byråkrati i övrigt handlar delvis om effekterna av en slapp utbildning. 

Bristande analytisk kapacitet, svag förmåga att uttrycka sig och dåliga ämneskunskaper medför en mängd svaga insatser inom alla de områden som är starkt beroende av folk med en speciell utbildning. Detta drabbar offentlig sektor mer än näringslivet. (I den senare kan man anställa folk mer flexibelt, medan stora delar av offentlig sektor är helt beroende av att anställda har rätt utbildning.)

En stor del av arbetstiden inom många jobb ägnas till exempel åt tidsödande dokumentation. Folk med gott omdöme, skrivförmåga och självförtroende borde kunna göra detta med ringa tidsinsats. För andra – som curlats igenom skolgången – blir dokumentation en stor börda. Stress, sjukskrivning och personalomsättningar inom många verksamheter handlar inte bara om höga arbetskrav utan ofta delvis om oförmåga att sköta jobbet väl.

Bristande tänkande om hur sektorer är beroende av varandra är ett fundamentalt problem. Vi betecknar detta funktionell dumhet, det vill säga man ”löser” problem inom avgränsade boxar. Utbildning står för sig. Problem inom sjukvård eller socialtjänst behandlas separat som en fråga om dålig arbetsmiljö eller bristande resurser. Att svag utbildning och därpå följande låg kompetens bidrar till de senare problemen faller utanför en snäv tankeram och blir för komplicerat för massmedier och politiker att förhålla sig till.

Lösningen är reell kunskapskontroll av externa bedömare och sanktioner mot alla svaga skolor och högskolor som nu i praktiken premieras till att fuska bort utbildning genom minimikrav och glädjebetyg. Och en helt annan utbildningspolitik än den som nu förs där man ”löser” problem inom skolgångssektorn genom export till andra samhällssektorer där ofta svagt utbildad och måttligt kompetent personal bidrar till att polis, skola, socialtjänst, sjukvård och andra myndigheter alltför ofta underpresterar.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.