”Skydda papperslösa mot utnyttjande”

Den växande gruppen papperslösa är beroende av att samhällets yttersta skyddsnät ­fungerar. ­Lärare, vårdpersonal och socialarbetare måste möta människor utan papper med samma yrkesetiska principer som de alltid vägleds av – pragmatism och med­mänsklighet.

Ditt barns klasskompis, hon som diskar din lunchtallrik, han som ­skurar trapphuset i din bostadsrättsföre­ning. Människor som saknar uppehållstillstånd, som lever i papperslöshet, är en del av den svenska vardagen. Och under de närmaste åren kommer de att bli många fler. 

En anledning är att ett rekordstort antal människor har sökt asyl i Sverige under de senaste åren. En striktare lagstiftning gör att fler kommer att få avslag, och många kommer att bli kvar i Sverige trots att de saknar tillstånd. Tillfälliga uppehållstillstånd kan också bidra till att antalet papperslösa ökar. Förra året fick 22 757 personer tidsbegränsade uppehållstillstånd. Av dem fick 16 587 tillstånd som gäller i bara tretton månader, och alltså börjar gå ut redan i år. 90 procent av dem är syrier. Många kommer att känna sig tvungna att stanna kvar i Sverige, även om de inte kan förnya sitt uppehållstillstånd. 

Vid årsskiftet hade polisen 12 606 ärenden med efterlysta asylsökande som avvikit från avvisning, och Migrationsverket räknar med att 49 000 personer kommer att avvika från avvisning fram till 2021. 

Asylsökande som fått avslag kommer också att leva under mer utsatta förhållanden än tidigare. Fram till i juni 2016 kunde personer med lagakraftvunnet beslut om utvisning eller avvisning ofta bo kvar i asylboenden och få dagersättning från Migrationsverket. Nu har lagen om mottagande av asylsökande ändrats och stödet tagits bort för vuxna utan barn. 

Bland de papperslösa finns inte enbart tidigare asylsökande som gått under jorden. Det kan också handla om människor som rest in i Sverige på besöksvisum, men som inte återvänt när tiden för visumet gått ut, eller om människor som inte behövt visum för att resa in i Sverige, men som arbetar utan att ha arbetstillstånd. I seriealbumet ”Wage slaves” ­(Galago 2015) skildrar Daria Bogdanska hur hon som utbytesstudent från Polen arbetade som papperslös eftersom hon inte kunde få svenskt personnummer. Daria Bogdanska ger en skakande skildring av villkoren för papperslösa arbetare på restaurangerna runt Möllevångs­torget i Malmö. Villkor som definieras av att papperslösa lever under ständigt hot om att sättas i förvar och avvisas, de är ­”deportable”. 

Papperslösa som är tidigare asylsökande har under de senaste åren fått grundläggande rättigheter till vård och skola. Papperslösa vuxna har sedan i juli 2013 rätt till vård som inte kan anstå och mödrahälsovård. Papperslösas barn har rätt till fullständig vård (inklu­sive tandvård) och rätt att gå i skolan. 

Numera välkomnar många svenska fackförbund papperslösa som medlemmar. Principen är att alla arbetstagare har rättigheter, oavsett migrationsstatus. Sedan 2008 finns Fackligt center för papperslösa, som drivs av LO och TCO, och det finns en hjälplinje dit papperslösa kan ringa för att få stöd. 

Det är olagligt för personer som saknar arbetstillstånd att arbeta i Sverige, och det är förbjudet att anställa papperslösa. Men den som saknar arbetstillstånd saknar inte rättigheter. Regler om längsta arbetstid och rätt till vila och rast gäller även för papperslösa, liksom krav på dräglig arbetsmiljö. Papperslösa omfattas även av kollektivavtalets regler om lön och semesterersättning.

Daria Bogdanska fick hjälp av facket mot sin arbetsgivare på restaurangen vid Möllevången. Men papperslösa arbetar ofta på delar av arbetsmarknaden där facket redan är under hård press. Enligt Medlingsinstitutets senaste rapport är 69 procent av Sveriges löntagare medlemmar i facket. Inom hotell- och restaurangbranschen, som också är en bransch med mycket hög personalomsättning, är bara drygt 30 procent medlemmar. 

Så det kan inte enbart vara en facklig fråga att försvara papperslösa mot utnyttjande. Fackets kanske främsta uppgift är att dokumentera, bilda opinion och se till att andra aktörer agerar mot utnyttjande och dåliga villkor. Det handlar om statliga myndigheter som Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten och Arbetsmiljöverket, men också om kommunernas miljö- och hälsoskyddsinspektörer och om den kommunala räddningstjänsten. 

Papperslösa arbetstagare är också invånare i Sveriges kommuner, och kanske mer än några andra beroende av att samhällets yttersta skyddsnät fungerar. När Daria Bogdanska vände sig till facket anmälde de henne inte till polisen utan hjälpte henne att förhandla. Facket protesterade med rätta när migrationsminister Morgan Johansson för några månader sedan lät påskina att han kunde räkna med deras hjälp för att hitta personer som avvikit från avvisning. ”Vår roll är att stå upp för arbetstagare. Det kan vi inte göra om vi samtidigt förväntas kontrollera deras papper eller ange dem till polisen”, påpekade TCO:s ordförande Eva Nordmark. 

Samma förhållningssätt måste vara vägledande för andra som möter papperslösa. Inte minst gäller det välfärdens olika professioner. 

Rätt till skola för barn till asylsökande som gått under jorden var delvis ett resultat av att lärare krävde att klassrum och skolgårdar skulle vara en trygg zon för alla skolans elever. På samma sätt har professioner inom vården agerat för att människor ska kunna söka akut vård utan att behöva vara rädda för att bli angivna för polisen. 

I höstas reagerade professioner inom social­tjänsten när polisen i Malmö begärde ut adresser till asylsökande som fått avslag på sin asylansökan. Det kan inte vara socialtjänstens uppgift att hjälpa polisen att hitta personer utan uppehållstillstånd, resonerade man. ­I stället bör människovärdesprincipen vara en utgångspunkt, som i allt socialt arbete. 

Människor som lever utan tillstånd illustrerar ett grundläggande dilemma i hanteringen av människors rörlighet. Det finns konsensus om att Sverige måste ha en reglerad invandring, samtidigt som alla inser att irreguljär migration aldrig helt kan förhindras. Ett både pragmatiskt och medmänskligt perspektiv är att tydliggöra professionernas uppgifter. Precis som facket ser papperslösa arbets­tagare i första hand som arbetstagare och i andra hand som utlänningar utan uppehållstillstånd, måste lärare, vårdpersonal och socialarbetare möta människor med eller utan papper med samma yrkesetiska principer. 

Det är svårt, men allt viktigare. Striktare regler och tillfälliga tillstånd riskerar att skapa fler papperslösa. När papperslösa kriminaliseras och stämplas som terrorhot blir män­niskor utan tillstånd än mer utsatta. Det är, som Maja Sager konstaterar i den utmärkta forskningsantologin ”Irreguljär migration i Sverige” (Daidalos 2016), en avgörande skillnad mellan att betrakta papperslösa som ”asylsökande som fått avslag” och att se dem som potentiella säkerhetshot som bör sättas i förvar eller förses med fotboja. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.