Skolan kan inte vara skalskydd mot terror

Att konfrontera och rapportera unga i riskzonen för radikalisering och extremism är inte en lämplig uppgift för lärare, vars uppdrag snarare bör vara att bygga förtroendefulla relationer med elever, skriver forskaren Christer Mattsson

Nyligen lade jag fram min doktorsavhandling ”Extremisten i klassrummet – perspektiv på skolans förväntade ansvar att förhindra framtida terrorism”. Det är den första avhandlingen i Sverige som huvudsakligen behandlar det kunskapsområde vilket benämns som förebyggande av våldsbejakande extremism. Avhandlingen är primärt en studie av de styrdokument som reglerar skolans arbete med att förhindra radikalisering. 

Inledningsvis kan konstateras att Sveriges förmåga att motverka våldsbejakande extremism inte rört sig särskilt mycket framåt, snarare i sidled och i vissa avseenden kanske- till och med bakåt. Däremot har viktiga förändringar skett vad gäller att skärpa lagstiftningar för att förhindra terrorism. 

Att förhindra förmågan att utöva våld är främst en fråga för säkerhetsmyndigheter, men att förhindra viljan att utöva våld är mer komplext. Våldsavsikter uppstår i en serie svårförutsägbara samverkande faktorer. 

Vi vet alla hur våra flygplatser har försetts med ett skalskydd för att förhindra förmågan att utföra terrorhandlingar. Vi har vant oss vid att bli screenade innan vi kommer in i avgångshallen, men vi skulle bli mycket förvånade om säkerhetspersonalen började ställa frågor om våra ideologiska eller religiösa preferenser. Jag anser, utifrån min forskning, att arbetet mot våldsbejakande extremism har snubblat på sin oförmåga att skilja mellan att införa skalskydd och att förhindra anslutning till terror. En institutionell blick som hör hemma inom säkerhetsmyndigheters arbete har förts över till exempelvis skola och socialtjänst. Därmed har en föreställning om att det skulle gå att bygga ett slags skalskydd kring medborgarnas huvuden fått fäste. Tanken är att det ska gå att förhindra farliga idéer som leder till terrorism. Den tanken leder till felaktiga utgångspunkter i arbetet. Vad som bör göras för att förbättra arbetet listar jag nedan i punktform:

  • Studier om radikaliseringsprocesser visar att det inte går att förutse vilka som kommer att radikaliseras till terrorism. Trots detta används beskrivningar av kända terroristers radikaliseringsprocesser som utgångspunkt för att identifiera vilka som är i riskzonen. Kopplingen må vara frestande, men den saknar grundläggande vetenskapligt stöd och brukar avfärdas som anekdotisk evidens. För varje person som blir terrorist finns det hundratals med liknande omständigheter som gör något annat av sina liv.
  • Idéerna om radikaliseringsprocesser har sedan gett upphov till olika former av varningstecken på att någon är på väg att radikaliseras. Dessa varningstecken, som bland annat finns i ett material som gavs ut av Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, talar om tatueringar, familjeproblem, upprördhet över orättvisor i samhället, förändrat umgänge etcetera. Detta är mycket vaga beskrivningar som är till ringa hjälp för dem som ska motverka radikalisering.
  • Detta har i sin tur lett till åtgärder och rutiner som att lärare och socialarbetare uppdras att rapportera ungdomar till säkerhetsmyndigheter när de upptäcker dessa varningstecken. Rapportering sker ofta till kommunala säkerhetssamordnare, trots att det inte rör sig om brottslig verksamhet.
  • Ovanpå allt detta upprepas, både i Sverige och i övriga EU, att arbetet mot våldsbejakande extremism ska grundas i evidensbaserade metoder. Segerstedtinstitutet har givit en grupp vetenskapsteoretiker i uppgift att söka denna typ av metoder. Efter nio månaders genomsökning av all forskning i västvärlden mellan 1989 och 2017 kan vi konstatera att det inte finns några evidensbaserade metoder. Talet om sådana metoders existens förefaller snarare ha syftet att ge området legitimitet.
  • Utifrån detta skrala underlag förbereder man lärare att hantera extremism i klassrummet, främst genom korta fortbildningsinsatser (från någon timme till en halvdag) där experter presenterar diverse extremistiska organisationer och deras symboler. Ibland i kombination med att man vid svåra samtal med extremister ska tänka på att sitta ”… så att du kommer i ögonhöjd med den du talar med. Sitt gärna i 90 graders vinkel, till exempel vid hörnet av ett bord …” (citat från Samtalskompassen). Det är alltså väldigt ytlig kunskap som ges till en grupp som förväntas göra ett mycket svårt arbete.  


Det finns vägar framåt. I ett pågående forskningsprojekt intervjuar jag tidigare nazisters väg in i och ur nazismen. Studien är inte publicerad ännu, men ett genomgående resultat är att de alla har erfarenhet av att bli konfronterade och uppträngda i ett hörn, ofta i skolan, under sin radikaliseringsprocess. Vidare har de under sin så kallade exitprocess alla mött någon som hade förmågan att lyssna utan att döma, vilket bidrog till deras vilja att kritiskt granska sina värderingar och livsval. Det kan låta enkelt, men det är ganska svårt att genomföra. Skolans roll i arbetet för att förhindra radikalisering fokuserar på att förhindra att avsikten att begå terror växer fram. För att förbättra detta arbete vill jag peka på några punkter:

  • Det finns en motsättning mellan att rapportera icke brottsliga människors icke brottsliga beteenden i enlighet med flera kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism och samtidigt upprätthålla förtroendefulla relationer. Utan förtroendefulla relationer är det mycket- svårt att bidra till att uppmuntra elever att kritiskt granska sina värderingar och livsval.
  • Radikalisering innebär att individen gradvis avskiljer sig från att delta i diskussioner med människor som tycker annorlunda. På det sättet är skolan till sin natur ett bålverk mot radikalisering. Undervisning och diskussion i ett klassrum ska innebära ett ständigt meningsutbyte. Det är dock, vilket Skolinspektionen visade i en rapport 2012, mycket svårt för lärare att möta extrema uttryck och det är vanligt att man som lärare undviker diskussion kring kontroversiella frågor. Även om svensk skola generellt är bra på det så kallade demokratiska uppdraget krävs adekvat och avancerad fortbildning för lärare som arbetar i miljöer med frekvent återkommande uttryck för extremism. 
  • På ett mer personligt plan, utifrån att ha arbetat med ungdomar i extremistmiljöer i närmare 25 år, vill jag särskilt lyfta fram betydelsen av empatisk nyfikenhet. I skolan dömer vi inte någon på förhand och vi arbetar med tillitsfulla relationer. Genom att göra oss empatiskt nyfikna kan vi hjälpa eleverna att förstå sig själva. Det finns situationer då våra ansträngningar inte räcker till och gränser överträds. Då är det mycket viktigt att vi anmäler till socialtjänsten om ett barn far illa eller till polisen om brottsmisstanke föreligger.

 

Det huvudsakliga problemet med arbetet hittills har inte varit att vi egentligen saknar insikt om skolans roll, utan att aktörer som i grunden inte förstår vad skola är har velat använda skolan med samma logik som vore vi säkerhetskontrollanter vid en flygplats. Kan vi slippa dessa fantasier så har skolan mycket att tillföra vad gäller att förhindra framtida radikalisering. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.