Perspektiv

Skapa mått som mäter skolors och lärares effektivitet

För att kunna utforma en bra skola måste vi veta var styrkorna och svagheterna finns, men då krävs fler och bättre kvalitetsmått som mäter både elevernas resultat och lärarnas effektivitet, skriver skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren.

Under de senaste decennierna har kunskapskraven på den svenska arbetsmarknaden ökat markant och mycket tyder på att denna trend kommer att fortsätta. För att säkra framtidens kompetensförsörjning behövs därför ett större fokus på kunskaper och färdigheter i skolsystemet.

Ett effektivt skolsystem kräver i sin tur rigorösa kunskapsmått samt information som skapas utifrån dessa mått. En välfungerande skolmarknad bygger exempelvis på att föräldrar och elever kan göra informerade val – samt att kvalitetsmåtten som lärare och skolor bedöms efter ger dem rätt incitament. För att myndigheter och huvudmän ska kunna identifiera och åtgärda problem i skolsystemet måste de också veta var problemen finns, samt vilka delar som fungerar väl.

I en ny rapport har jag analyserat betydelsen av kvalitetsmått som baseras på förädlingsvärden – förändringen i elevernas inlärning och andra relevanta utfall som kan tillskrivas skolor och lärare – samt hur sådana mått skulle kunna utformas i den svenska skolan.

Forskningen visar att lärares och skolors förädlingsvärden kan mätas på ett sätt som fångar upp deras bidrag till elevers inlärning, så länge man justerar för elevernas tidigare resultat. System som mäter och offentliggör skolors och lärares effektivitet på detta sätt har ofta också visat sig ha positiva effekter på inlärningen.

Tyvärr saknas det sådana mått inom det svenska utbildningssystemet – och de kvalitetsmått som existerar är inte tillräckligt robusta. Vi har idag inga nationella mått på vare sig skolors eller lärares effektivitet som beräknas på så sätt som forskningen indikerar är lämpligt.

Detta skiljer sig från länder som Norge, England och USA, där man mäter och publicerar skolors förädlingsvärden. I USA mäter flera delstater och skoldistrikt även enskilda lärares påverkan, för internt bruk.

En anledning till oviljan att skapa förädlingsvärden påstås vara att det inte finns utfallsmått som lämpar sig för detta ändamål. Man är speciellt rädd för att måtten ska leda till betygsinflation, givet lokal betygsättning och rättning av nationella prov.

Dagens rättnings- och betygssystem är mycket riktigt ett problem, men det är svårt att se varför detta i sig talar emot förädlingsvärdet. Redan idag bedöms skolor efter hur deras elever presterar på nationella prov samt vilka betyg de når; med förädlingsvärden skulle man i varje fall ta hänsyn till att skolorna har elever med olika initiala prestationer.

I rapporten exemplifierar jag därför hur man inom ramen för dagens system skulle kunna mäta skolors effektivitet, med hjälp av data på elevnivå från de nationella proven i engelska, matematik och svenska i årskurs 6 och 9 från en svensk kommun. Fördelen med nationella prov är att alla elever utvärderas efter samma innehåll och kravnivåer, men man kan även använda metoden för att beräkna mått som baseras på betyg.

Högstadieskolornas förädlingsvärden beräknas genom att ”filtrera bort” den del av elevernas provresultat i årskurs 9 som förklaras av deras provresultat i årskurs 6, vilket forskningen indikerar är tillräckligt för att fånga upp skolornas bidrag till inlärningen.

Resultaten visar på stora skillnader i skolornas effektivitet: skillnaden mellan skolorna med högst och lägst förädlingsvärden motsvarar i genomsnitt 1,14 betygssteg räknat från E och uppåt eller 0,28 betygssteg mellan F och E. Intressant nog visar resultaten också att Skolverkets SALSA-modell – som justerar niondeklassares resultat på skolnivå för elevsammansättningen – missar viktiga skillnader i högstadieskolors kvalitet.

Ett oroväckande resultat är samtidigt att man inte kan beräkna ett förädlingsvärde för en hög andel elever, på grund av bortfall i provstatistiken. Det finns ingen relation mellan skolors effektivitet och bortfallet, men det är fortfarande bekymmersamt.

Problemet beror delvis på att resultaten på ersättningsproven – som rektorn kan använda om det finns tecken på att provet har läckt – inte rapporteras in, men kan också tyda på att elever struntar i att skriva proven eller att skolor med dåliga resultat väljer att inte rapportera in dem. Enligt lag ska de nationella proven vara obligatoriska – men de verkar inte vara det i praktiken.

Bortfall är också ett stort problem i den nationella statistiken. Faktum är att hela 76 procent av eleverna som gick i årskurs 9 under skolåret 2017/18 inte har ett resultat på det nationella provet i matematik inrapporterat – vilket gör att resultaten för det året har prickats i Skolverkets databas. Statistiken är helt enkelt för dålig för att publiceras. Även i svenska och engelska är bortfallet så högt som cirka 20 procent. Detta är en skandal.

Vad bör vi då göra för att skapa bättre kvalitetsmått? Först och främst måste de nationella proven rättas externt och anonymt. För att minimera sannolikhet att fusk förekommer bör proven hanteras digitalt av Skolverket, medan provskrivningen bör övervakas av oberoende skrivvakter.

Man måste också säkerställa att alla elever faktiskt skriver de nationella proven. Myndigheter måste även följa upp så att alla elevers resultat rapporteras in korrekt. Detta förfarande bör underlättas av att hanteringen av proven sker digitalt.

Vi måste dessutom stärka möjligheterna att mäta förädlingsvärden tidigare i skolsystemet. Helst bör man införa normrelaterade diagnostiska prov som ges vid ett flertal tillfällen och frikopplas betygssättningen. På så sätt skulle möjligheterna till uppföljning och insatser förbättras avsevärt.

Vi bör också ta vara på de data som redan finns. Den norska motsvarigheten till Skolverket beräknar idag gymnasieskolors förädlingsvärden för varje årskurs och program. För att kunna beräkna liknande värden i Sverige inom rimlig tid krävs att man årligen samlar in alla betyg som finns, inklusive de som sätts terminsvis i årskurserna 6–9.

Till sist vore det önskvärt att samla in information om vilka lärare som undervisat vilka elever. På så sätt skulle man även kunna mäta lärares effektivitet, vilket idag är omöjligt.

Rigorösa kvalitetsmått är naturligtvis inget alexanderhugg för en bättre skola. Men de skulle ge starkare incitament till aktörerna inom skolsystemet att höja kunskaperna samt ge dem bättre möjligheter att lyckas. För att kunna utforma en bra skola måste vi helt enkelt veta var styrkorna och svagheterna finns – förädlingsvärdets värde är att det ger oss större möjligheter att ta reda på detta.

 

Läs rapporten

Rapporten ”Förädlingsvärdets värde – att mäta skolors och lärares effektivitet” finns tillgänglig på svensktnaringsliv.se.

 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.