Perspektiv
EU
20 september 2019 kl 09:59

Ska du protestera mot nya EU-lagar, gör det i tid!

Svenska kommuner, regioner och organisationer utövar amatörmässigt påverkansarbete på EU. Lyckligtvis finns det utrymme för förbättring, menar tidigare Europaparlamentarikern Jasenko Selimovic.

Den officiella självbilden av Sverige inom EU är relativt positiv. Vi anser oss vara ett professionellt och välfungerande land som respekteras och har möjligheter till inflytande. Men om jag ska döma av mina fyra år i Europaparlamentet så är sanningen långt därifrån. Sådant går naturligtvis att skriva först efter att man har slutat, men min erfarenhet är att vi är amatörmässiga, har mycket mindre inflytande än det påstås, inte tar för oss och inte ens använder de fördelar som EU erbjuder. Provocerande? Visst. Men om någon förbättring ska komma till stånd måste någon ta bladet från munnen.

Vad sägs om uttalandet ”om ni röstar fram denna lag kommer vi förlora cirka 800 miljoner kronor varje år”? Den repliken hörde jag från några representanter för svenska kommuner och företag när de yttrade sig om skadan som en viss EU-lagstiftning skulle resultera i.

Det konstiga är inte meningen i sig. Självklart innebär lagar ibland en nackdel för vissa. Det konstiga är inte heller att be om hjälp att få till en ändring. Många ber och min erfarenhet är att de flesta svenska parlamentariker vill hjälpa våra företag, kommuner, regioner och organisationer.

Det konstiga är att detta yttrades bara någon vecka innan lagen i fråga skulle röstas fram. Kommer man så sent är det omöjligt att göra någonting. När en lag väl kommer till slutomröstning i EU-parlamentet har 28 länder enats, lagen otaliga gånger kompromissats, utskott, kommittéer och arbetsgrupper yttrat sig – och man har säkrat nödvändig majoritet. Att då önska sig ändringar är som att be kaptenen på Titanic att svänga när båten nästan börjat slicka isberget.

Frågar man dessa aktörer varför de agerar så, visar det sig att de i sin strategi utgår ifrån att EU fungerar som Sverige, nämligen att de som stiftar lagar lyssnar på vad de berörda säger i remissomgångarna. För det gör man i Sverige. Vill man ändra något som berör universiteten lyssnar man på vad de stora lärosätena skriver i sina remisser. Protesterar de starkt försöker man ta hänsyn till det de säger. Följaktligen agerar svenska företrädare enligt denna logik även i EU.

Men EU fungerar inte alls likadant. En anledning, mindre viktig, är att konsultationerna sker mycket tidigare och inte genomförs alls lika formellt och rättvist som i Sverige. En mycket viktigare anledning är dock att en lag som tas fram inom EU kräver viss enighet mellan 28 regeringar, stöd hos minst 376 parlamentariker och uppbackning av EU-kommissionen. Den kräver också att Europaparlamentet enas med Rådet, att kompromissen mellan medlemsstaterna och parlamentet accepteras av EU-kommissionen – och att alla mostrar och fastrar håller med.

För att en så komplicerad lagstiftningsprocess över huvud taget ska bli av måste dessa aktörer enas i sina viktigaste ställningstaganden redan innan lagen skickas till sin formella behandling. Annars skulle det vara omöjligt att stifta lagar i EU. När alla ovan nämnda aktörer har enats stoppas inte denna Titanic av något.

Genom att agera så sent, så amatörmässigt och utifrån utgångspunkten att EU liknar Sverige förloras möjlighet till påverkan och i slutänden enorma mängder pengar. Till exempel agerar tyska, franska, nederländska intressenter på lokal och regional nivå jämförelsevis väldigt annorlunda. Redan innan lagen börjar diskuteras offentligt lägger man ned enormt mycket arbete och enorma resurser. Man besöker parlamentariker i förväg, lobbar hos kommissionen medan den skriver lagförslaget, gaddar ihop sig med likasinnade för att öka styrkan i påverkan, söker hjälp från yrkeskunniga, skriver och skickar analyser till parlamentariker, talar med ansvariga i sin regering, påpekar fördelar och nackdelar, tar en runda till hos parlamentarikerna och lämnar förslag på ändringar. Man lägger kort sagt ned ofattbara mängder arbetstimmar på att få lagen dit man vill. Det har hänt mig personligen att sådana grupper har velat träffa mig för att prata om ett lagförslag som jag inte ens kände till var på gång från EU-kommissionen.

Saken förvärras ytterligare av att den svenska okunskapen om EU är kolossal. Jag har träffat viktiga aktörer som inte ens kunde reda ut skillnaden i befogenheter hos EU-kommissionen, EU-parlamentet och Rådet. Som bad oss parlamentariker att göra saker som endast Rådet kan, som var okunniga om stegen i EU:s lagstiftningsprocess, som inte kände till andra länders position eller vad de olika parlamentariska grupperna förespråkade. Hur ska man då kunna påverka?

Det sägs ofta att 60 procent av svensk lagstiftning kommer från EU. Låt oss anta att den siffran stämmer. Hur kan vi i så fall tillåta oss att vara så okunniga om institutioner där över hälften av våra lagar stiftas? Skulle vi tycka att det var försvarligt om rumänerna var lika ignoranta? Skulle vi inte ha skrivit artiklar om brist på demokrati, krävt utbildning, skrattat åt dem i smyg?

Slutligen, för att göra läget fullständigt katastrofalt, försöker svenska aktörer sällan ta för sig av det som EU erbjuder. De bryr sig inte ens om att ansöka om de medel som finns till förfogande. Sedan jag slutade i parlamentet har jag hjälpt några företag och organisationer att lägga anbud, söka pengar och hitta lokala partner i olika EU-projekt som handlar om uppbyggnaden av Balkan. Man börjar då med att undersöka vilka som tidigare har ansökt om dessa projekt. Resultat för Sveriges del? Två företag. Bland ansökningarna vimlar det av holländska, italienska, brittiska, tyska, österrikiska, spanska, grekiska, bulgariska, danska, ungerska och polska företag och civilsamhällesorganisationer. Men var är de svenska? Jag kan naturligtvis ha missat någon, men jag har inte missat det faktum att svenska företag, kommuner, regioner, städer och organisationer är grovt underrepresenterade. Varför?

Jag antar att saken i grunden handlar om världsuppfattning. Svensken tror och vill att världen ska anpassas till hen. Vi tror att vi är ett av de mest effektiva, välfungerande och korruptionsfria länderna och att andra ser upp till oss. Det är delvis sant. Sverige fungerar bättre än många EU-länder. Men EU-länderna bryr sig inte om det. De stora länderna, som påverkar EU mest, betraktar Sverige ungefär såsom svenskarna betraktar Montenegro: litet, egendomligt och oviktigt. Det är självklart för varje svensk att det finns saker i Montenegro som är bra, vissa saker är kanske till och med bättre än i Sverige, men ingen av oss skulle någonsin komma på tanken att kopiera Montenegro och anpassa oss till dem. Inte heller har tysken på allvar funderat på att anpassa sig till Sverige. Fransmännen vet förresten knappt var Sverige ligger, så självupptagna är de.

Svenska kommuner, regioner, företag, städer och organisationer utövar amatörmässigt påverkansarbete och har för liten kunskap om EU. Detta i kombination med ointresset för att lära sig gör att vi förlorar pengar och inflytande och samtidigt drar få fördelar av vårt medlemskap. Hur kan ett land som vill bli taget på allvar tillåta sig det?

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.