Segregationen ökar i 209 kommuner

Det är tydligt att segregationen inte längre är en storstadsföreteelse. I Dagens Samhälles granskning av hur segregationen ser ut i landets kommuner har hela 70 kommuner ett index över 30. Det betyder att 30 procent av kommunens befolkning skulle behöva flytta inom kommunen för att jämna ut fördelningen mellan de med utländsk respektive svensk bakgrund. 

Totalt sett har segregationen ökat i 209 kommuner de senaste tio åren (se listor alla kommuner längst ned/till höger).

– Vi ser i nästan alla städer med befolkningsökning att gränsen mellan utanförskap och innanförskap blir allt skarpare, säger Martin Grander, som forskar i Urban integ­ration på Malmö högskola.

1998 presenterade Göran Perssons regering en Storstadsproposition baserad på två utredningar om problemen i storstädernas förorter. Nu skulle man ”bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna och verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas invånare”. På tre år skulle 1,7 miljarder satsas på de mest utsatta bostadsområdena i Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje. 

Men det som på 1990-talet beskrevs som ett storstadsproblem blev på 2000-talet även tydligt i en rad mellanstora kommuner. I dag är segregationen också ett faktum i mindre kommuner, som Uppvidinge i Småland. 

När DS granskar segregationen tar Botkyrka platsen som Sveriges mest segregerade kommun. I majoriteten av de 20 kommuner som toppar listan handlar det inte om någon dramatisk förändring. Det såg nästan likadant ut 2005. De nytillkomna utlandsfödda har i hög grad hamnat i kommundelar som redan domineras av invånare med utländsk bakgrund. För två kommuner – Borlänge och Sandviken – handlar det dock om en påtagligt förstärkt segregation på tio år.

– Till viss del är den ökade etniska segregationen driven av en socioekonomisk segregation. Vissa områden blir dyrare och mindre tillgängliga, säger Olof Åslund, generaldirektör vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. 

– Faktorer som ligger närmast individen påverkar stort, till exempel föräldrars utbildning. Området kan ha betydelse men de effekterna är mindre än vad man tror. Men en omgivning där många har utländsk bakgrund tenderar också att vara resurssvag, säger han.

Ebba Östlin (S) är kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka. Hon menar att den mest besvärande segregationen finns i de södra delarna av kommunen, i områden som Uttran eller Tullinge där villaboende dominerar och nästan alla är födda i Sverige.

I Botkyrka har andelen med utländsk bakgrund ökat från 49 procent år 2005 till 57 procent 2015. Kommunen har länge sökt göra sin mångkulturella befolkning till sin styrka och beskriver sig som en interkulturell kommun. Men omvärlden har sin givna bild:

– I Kommun-Sverige tänker man nog på vår slogan ’Långt ifrån lagom’. Träffar man folk privat så är bilden av Botkyrka ganska ofta fördomsfull, här finns stora problem, kriminalitet och bara höghus, tror man. 

Kommunen arbetar medvetet för att motverka segregationen och öka integrationen.

– Ett av våra bästa integrationsprojekt är en arabisktalande skolklass i en skola i Tullinge, som annars har låg andel nyanlända. Vi har gett uppdrag om att hitta fler sådana lösningar. Och vi är enda S-kommunen med aktivt skolval, säger Ebba Östlin.

Och när Botkyrka bygger ut –  målet är 4 000 bostäder på fyra år –  uppmuntras en ökad uppblandning genom att ta in andra boendeformer än de som tidigare dominerat kommundelarna. 

– Vi vill addera andra upplåtelseformer där en boendeform hittills varit dominerande. Kommunen har just sålt villatomter i Alby och ingen gick under 2 miljoner kronor. Det visar att det finns en hög attraktivitet i området. Några är återvändare och många bor i området men vill göra boendekarriär.

I Alby byggs också 670 lägenheter i bostadsrätt. 

– Jag tror att vi har använt det här verktyget för lite. Vi behöver också få in hyresrätter där eget ägt boende dominerar i dag.

I sin nya roll som kommunstyrelsens ordförande betonar Ebba Östlin också åtgärder i skolan:

– Med bra grundskolor är barnen vaccinerade för vad som händer i övrigt i deras omgivning, säger hon.

Skolresultaten har höjts. I SKL:s öppna jämförelser för grundskolor fanns Botkyrka på plats 222 av kommunerna 2015, men lyfte till plats 150 i år. 

Trollhättan är en annan kommun som hamnar högt på listan över de mest segregerade kommunerna. Det förvånar inte Monica Hanson (S), vice ordföranden i kommunstyrelsen och integrationsansvarig. Men att återigen ge ansikte åt problemen, är motigt.

– Uppförsbacken blir större och omvärlden får en så stark bild av hur det är här, suckar Monica Hanson.

– Problembilden är väldigt komplex. Vi måste jobba långsiktigt och aldrig ge oss. Men visst, jag är otålig som politiker.

I kommuner som hamnar i topp på segregationslistan är eget boende (ebo) en viktig förklaring. Det gäller bland annat Trollhättan. I miljonprogramsområdet Kronogården märks det tydligt, på tio år har antalet invånare ökat med över 900 personer.

– Utan att en enda lägenhet har byggts växer stadsdelen. Och det är en enorm omsättning i befolkningen, säger Monica Hanson.

I Trollhättan, liksom i Botkyrka, Borlänge och Kristianstad, ökar befolkningen. Ökningen svarar de med utländsk bakgrund för, medan antalet invånare med svensk bakgrund minskar.

Vad kan man göra åt den ökande segregationen?  Martin Grander på Malmö högskola pekar på att det går att lyfta områden med fler upplåtelseformer, fler boendeformer och sociala förändringar. 

– Gårdstensbostäder i Göteborg är ett bra exempel på att man stärkt de som bor i området och samtidigt förändrat den fysiska strukturen. Men det typiska för miljonprogramsområdena är att de svenskfödda flyttar därifrån, och de utlandsfödda är de som flyttar in. De motsatta exemplen letar vi fortfarande efter, säger Martin Grander.

– När allt fler städer nu börjar bygga igen hoppas jag man också funderar på vad man gjort rätt och fel i stadsbyggnaden tidigare. Och hur man ska minska den rums­liga segregationen, säger han.  

Olof Åslund menar att det inte är uppenbart att man ska angripa just den etniska segregationen. 

–  Det finns argument för att det på samhällsnivå inte är bra att olika delar av befolkningen inte kommer i kontakt med varandra. Men det viktigaste tror jag är att skapa lika möjligheter till utbildning och tillgång till arbetsmarknaden för personer som i dag har en svag ställning, säger Olof Åslund. 

LÄS MER: ”Satsa på både individ och plats”