Perspektiv

SCB:s statistik berättar inte sanningen

SCB:s mått på arbetslöshet speglar inte arbetsmarknaden korrekt. För att förstå utvecklingen behövs ett nytt mått – den verkliga arbetslösheten – som tar hänsyn till förtidspensionärer, långtidssjuka och andra som göms undan. Sveriges verkliga arbetslöshet nådde sin topp 2005 och är i dag på den lägsta nivån sedan 1996, hävdar arbetsmarknadsekonomen Susanne Spector.

Regeringen har satt upp ett ambitiöst mål: 2020 ska Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. Med ett alltför stort fokus på arbetslöshetsmåttet kan politikerna dock ges incitament att gömma undan de arbetslösa i olika åtgärder, sjukskrivningar eller förtidspension. Genom att sätta upp ett specifikt arbetslöshetsmål ökar alltså risken för att arbetslösa försvinner ut från statistiken. 

De senaste åren har arbetsmarknaden utvecklats betydligt starkare än vad som förmedlas via SCB:s officiella arbetslöshetsmått. En viktig förklaring till detta är att arbetskraftsdeltagandet har ökat. Eftersom arbetslöshet mäts som alla som aktivt söker efter ett jobb relativt alla som har ett jobb så går arbetslösheten upp när många personer samtidigt träder in i arbetskraften. Det blir helt enkelt kö till jobben. 

Samtidigt har andelen av befolkningen i arbetsför ålder som står utanför arbetsmarknaden minskat. Det är i grunden en positiv utveckling. På lång sikt finns i regel inget samband mellan arbetskraftens storlek och arbetslösheten. Däremot kan ett högre arbetskraftsdeltagande leda till att personer som tidigare var dolda i statistiken kommer in i det officiella arbetslöshetsmåttet.

För att bättre förstå arbetsmarknadens utveckling behövs ett bredare mått på arbetslöshet, den verkliga arbetslösheten, som fångar in personer som traditionellt inte har räknats med i arbetslösheten. Dagens officiella mått är viktigt, inte minst för att det mäts på samma sätt i ett stort antal länder, men det behöver kompletteras. Syftet med det verkliga arbetslöshetsmåttet är att förbättra kunskapen om vad som egentligen har hänt på arbetsmarknaden. 

Metoden som jag och mina kolleger använder togs först fram i en SNS-rapport från 2006 av professorerna Lars Ljungqvist och Thomas J. Sargent (ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2011). Vi har uppdaterat deras beräkningar för perioden 1996–2013. Vår slutsats blir då att den verkliga arbetslösheten i Sverige i dag är på en av sina lägsta nivåer sedan mitten av 1990-talet. 

Utgångspunkten för Ljungqvist och Sargent var att stora förändringar i sjukskrivningar och förtidspensioneringar mellan olika år inte enbart kan förklaras av ohälsa. En IFAU-studie från 2013 bekräftar att skillnaderna i inflödet till förtidspensioner under de senaste trettio åren inte beror på hälsoförändringar. Under perioder då många har beviljats förtidspension har förtidspensionärerna haft bättre hälsa, och vice versa. 

Den verkliga arbetslösheten utgår således ifrån att Sveriges historiska sjukskrivningstal motsvarar den normalnivå som orsakas av ren ohälsa och ett eventuellt överskott räknas som dold arbetslöshet. Ljungqvist och Sargent använder de första tillgängliga åren, 1963 för förtidspensionerna och 1974 för långtidssjukskrivna, som basår. Även personer med olika former av anställningsstöd läggs till den dolda arbetslösheten. För att få fram den verkliga arbetslösheten lägger man ihop SCB:s officiella arbetslöshetsmått med Ljungqvist och Sargents mått på dold arbetslöshet. 

Det verkliga arbetslöshetsmåttet förmedlar en mycket annorlunda bild av utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden. Under slutet av 90-talet minskade den officiella arbetslösheten samtidigt som den dolda arbetslösheten ökade. Detta berodde på en snabb ökning av antalet förtidspensioner och långtidssjukskrivningar. 

Mellan 1996 och 2005 ökade antalet förtidspensionärer med 140 000 personer och antalet långtidssjukskrivna med 45 000 personer. Efter 2005 vände den dolda arbetslösheten nedåt och föll kraftigt efter 2007. Den dolda arbetslösheten har sedan dess fortsatt att minska och är i dag på sin lägsta nivå under perioden.

Den verkliga arbetslösheten minskade under slutet av 90-talet för att sedan återigen börja öka under början av 2000-talet. Den verkliga arbetslösheten nådde sin högsta nivå — 17,7 procent — 2005 och har sedan dess fallit tillbaka trots att Sverige har gått igenom en djup lågkonjunktur. Den verkliga arbetslösheten ligger i dag på 14,1 procent, vilket är den lägsta nivån sedan 1996 då våra beräkningar startar.

Utvecklingen står sig även om långtidssjukskrivna exkluderas från dold arbetslöshet. ­Istället drivs tillbakagången av den verkliga arbetslösheten av färre förtidspensionärer. Flera faktorer talar för att en del av dessa har kommit i arbete. Antalet, och andelen, personer utanför arbetskraften i SCB:s arbetskraftsundersökningar som är arbetsoförmögna eller sjuka har minskat sedan 2005. Dessutom har arbetskraftsdeltagandet, räknat i personer, ökat mer än vad den dolda arbetslösheten har minskat.

Samma ljusa bild av arbetsmarknaden bekräftas av sysselsättningsutvecklingen. Trots en lågkonjunktur har sysselsättningen utvecklats starkt. Sysselsättningsgraden, som mäts som andel av befolkningen, har ökat i samtliga åldersklasser sedan 2006. 

Många personer som tidigare inte hade jobb har nu ett jobb att gå till och en egen försörjning. Alliansregeringens politik tycks ha varit framgångsrik när det gäller att öka utbudet av arbetskraft. Samtidigt ligger stora utmaningar framför oss när det gäller att se till att alla de människor som vill vara med och bidra också får chansen att komma i arbete.  

Den kanske största utmaningen fram­över är att arbetslösheten är så ojämnt fördelad mellan olika grupper. Konjunkturinstitutet har flera gånger lyft fram att lönebildningen inte tar tillräcklig hänsyn till grupper med svagare anknytning till arbetsmarknaden, till exempel långtidsarbetslösa. När konjunkturen nu vänder uppåt är det viktigt att lönerna ökar i en sådan takt att arbetslösheten kan falla tillbaka. 

Dessutom har nya svenskar svårt att komma in på arbetsmarknaden. Utrikes födda har både högre arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad än inrikes födda. I en artikel i Ekonomisk debatt från i somras lyfter Andreas Bergh, forskare på IFN, att en förklaring bakom det höga arbetsmarknadsgapet mellan grupperna är den låga inkomstspridningen i Sverige.

I en allt mer specialiserad värld måste vi också se på arbetslöshet på ett helt nytt sätt. För femtio år sedan fanns fler jobb som kunde utföras av vem som helst. I dag kräver allt fler tjänster alltmer specialiserade kunskaper. Ny forskning av Steven J. Davis och John Haltiwanger visar att hög rörlighet på arbetsmarknaden leder till fler jobb. På framtidens arbetsmarknad borde därför trygghet genom omställning och inte genom anställning vara den rådande normen.

Regeringen står inför ett vägval. Antingen satsar den på en ambitiös politik som skapar jobb i sådan takt att arbetslösheten minskar till EU:s lägsta år 2020. I sådana fall behövs ungefär en halv miljon fler jobb för att arbetslöshetsmålet ska nås. Eller så gömmer politikerna undan 150 000 av de arbetslösa i olika jobbprogram eller förtidspension. I sådana fall kan Sverige nå EU:s lägsta arbetslöshet redan nästa år.

Susanne Spector Fil.dr i nationalekonomi och arbets­marknadsekonom på arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.