Samhörighet starkare drivkraft än antisemitism

I över tjugo svenska städer har det historiskt funnits synagogor eller någon annan form av judiskt organiserat liv. Bland ortnamnen märks Kristianstad, Halmstad, Växjö, Västerås, ­Uppsala och Sundsvall. Nu är denna kultur försvunnen. Trenden är att judiskt liv inom en nära framtid enbart kommer att finnas kvar i Stockholm, skriver författaren Dan Korn.

Vad har Landskrona, Ängelholm, Kristianstad, Halmstad, Växjö, Karlskrona, Kalmar, Oskarshamn, Byle, Norrköping, Jönköping, Falköping, Vänersborg, Trollhättan, Uddevalla, Karlstad, Örebro, Västerås, Uppsala, Sundsvall, Härnösand och Haparanda gemensamt? Jo, på alla dessa orter har det funnits någon form av organiserat judiskt liv. På en del av orterna har det funnits regelrätta församlingar med egna synagogor och på några håll finns ännu begravningsplatser. På andra orter har det funnits några familjer som organiserat gudstjänster i deras hem eller religionsundervisning för barnen. 

Bland dessa orter intog länge Lund en särställning. Den fattiga stadsdelen med det passande namnet ”Nöden” kallades i början av 1900-talet ”Judéen”. Eftersom många judar levde på att vandra runt på den svenska landsbygden som gårdfarihandlare var Lunds järnvägsstation en söndagsmorgon en hektisk plats när alla skulle återvända till sina olika distrikt efter att ha varit hemma hos familjen över sabbaten. När tågen rullade ut över den skånska landsbygden i olika riktningar var det inte ovanligt att judiska morgongudstjänster ordnades i tågkupéerna. 

Nu är detta liv spårlöst försvunnet. Trenden så som den nu ser ut är att inom en nära framtid kommer judiskt liv enbart att finnas kvar i Stockholm. Det är vanligt att man skyller antisemitismen för att Malmö snart verkar kunna läggas till listan över försvunna judiska församlingar. 

Det skulle vara mig totalt främmande att försöka översläta antisemitism, men jag tror att viljan att antingen assimileras eller också leva i en större judisk gemenskap är en bättre förklaring till en trend som är tydlig över hela världen; att små församlingar dör, medan de största lider av växtvärk. 

Jag har träffat människor som deltagit i de sista gudstjänsterna i Halmstad, Oskarshamn och Uddevalla. Jag kände mannen som ledde det judiska livet i Kristianstad och har träffat barnen till den som fyllde samma roll i Växjö. Jag kände sonen till kosherslaktaren i östgötska Byle. Och jag har arbetat ihop med koshercharkuteristen i Köpenhamn som mindes när han skickade väl rökt och saltat kött med posten till familjen i Haparanda. Jag har känt män som studerat vid ”jeshivan” (rabbinskolan) i Färna bruk i Västmanland och jag är släkt i släkten med en av kvinnorna som studerade på det ortodoxa kvinnoseminariet på Lidingö. 

Personligen tycker jag att det är synd att det judiska livet i Sverige dött ut överallt utom i de största städerna. Det störde ingen, bortsett från en liten högljudd grupp antisemiter, vars argumentering på ett påfallande sätt liknar dagens antiislamiska retorik. 

Merparten av de svenska judarna assimilerades in i den svenska folkgemenskapen. Andra, som ville bevara sin särart, packade väskorna och flyttade till andra länder. Nästan överallt i de judiska miljöerna i Europa, USA och givetvis i Israel träffar man svenskar. 

Och många har tagit med sig någon liten svensk kulturell detalj i deras judiska liv. Som att ta en nubbe akvavit till sillen på sabbatsbordet, eller ta en skogspromenad så fort tillfälle ges. Den svenska judiska befolkningen krymper i snabb takt, men svenskar som härstammar från judar är en stor grupp. 

Sverige präglas starkt av konsensus. Att avvika från normen har aldrig varit lätt och har inte setts med blida ögon. Detta är ett faktum på både gott och ont. Det kan göra tillvaron tråkigare, när alla är likadana. Men det är samtidigt starkt trygghets- och tillitsskapande. Dagens invandringsvågor är så mycket större och det går därför i dagens Sverige att leva mer avskilt från majoritetssamhället.

Men om några årtionden torde även de allra flesta från vår tids stora invandringsvågor att vara assimilerade in i svenskheten. Det handlar inte om att som Sd propagera för detta, eller att som multikulturalister försöka bekämpa det. Det är en betydligt starkare kraft än så. Svenskheten förändras hela tiden, men den försvinner inte.

I början av nittiotalet var jag inbjuden att hålla föredrag i en bygdegård i Dalsland. Efter föredraget skulle det bli folkdans och i ett hörn satt redan dragspelaren beredd. Det var en ganska kraftig medelålders man med en rejäl prilla snus under överläppen. När jag talat färdigt kallade dragspelaren på mig och sa på kraftig dalbodialekt att han såg att jag var jude. 

– Det är min mamma med, sa han. Hon tänder fortfarande sina ljus varje fredagskväll. 

– I så fall är du också jude, sa jag. Den som har en judisk mor räknas som jude. 

– Jag vet det, svarade han. Men jag vet ju inget om det. Jag känner mig inte som det. 

Och det var svårt att föreställa sig att denne storvuxne bondson, som skulle spela dragspel för folkdansarna, hade judisk bakgrund. Assimileringens kraft är stor. 

I början av 1900-talet kom en stor grupp judiska flyktingar till Sverige, främst från Baltikum och Polen. Det fanns de som talade om en massinvasion och framställde ”judeimporten” som en samhällsfara. 

I den mån invandringen på något vis påverkade Sverige var det genom att en mängd nya företag och industrier kom till, skapade av de nya svenskarna. I 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska skämtpress var judeskämten stående inslag. Om vi för ett ögonblick glömmer vår avsky för den tidens rasism kan vi läsa de skämten som vittnesmål om att svenskar då ofta hade kunskap om uttryck på jiddish och om judiska traditioner. Annars blir nämligen många av skämten obegripliga. 

Små kulturella minnen finns kvar, som att vi säger ”mish-masch” om en märklig blandning utan att veta att det är ett ord inlånat från jiddish och kallar ett vitt flätat bröd ”barkis”. Det finns säkert de som tror att ordet kommer från barkbröd, men det är tyska judarnas ord för ett sabbatsbröd, ”barches” – som i sin tur kommer från hebreiskans ord för välsignelse, ”bracha” – som lever kvar i svenskan. 

I jämförelse med dagens siffror var ”invasionen” och ”importen” nästan skrattretande blygsam. När svenska studenter 1938 ordnade massmöten mot ”judeimporten”, som skulle ta brödet ur mun på dem, handlade det om tio personer. Men under det senare trettiotalet uppgick invandringen till i runda tal mellan fem hundra och tusen personer per år. Vad de invandringsfientliga sällan nämnde var att de flesta av dessa flyktingar inte stannade i Sverige, utan fortsatte till Storbritannien, Nord- och Sydamerika. 

Ibland blev åren i Sverige omtumlande. En man kom från Östeuropa till Sverige under något av 1900-talets första årtionden och etablerade sig som gårdfarihandlare i norra Västergötland, särskilt trakterna kring Kållandsö. Där lärde han sig simma. Så småningom fortsatte han till USA, men längtan till Sverige blev för stark. Han ville bli färdig med den betydelse åren där hade för honom, så när han fått ekonomisk möjlighet reste han tillbaka till Sverige för ett kort besök och passade på att ta simborgarmärket!

Dan Korn Författare, forskare och rabbin

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.