Sagoberättande underminerar journalisternas roll i demokratin

Partiskheten har åter smugit sig in i samhällsjournalistiken, precis som under den långa vänstervågen på 60- och 70-talen. I dag sker det mera försåtligt, via sagans dramaturgi. Medierna utnyttjar stereotyper, polarisering och mer eller mindre dolda budskap. På så sätt gynnas extremerna i politiken och mitten hamnar i medieskugga, skriver journalisten och författaren Ann-Marie Åsheden.

Brukar du notera sagostereotyper i mediernas rapportering? Skurkar som gjort något förkastligt. Offer som det är synd om.  Onda och goda. Kanske en och annan hjälte. Att framställa personer som stereotyper är ett av berättarknepen i sagans dramaturgi. Man skulle kunna tro att detta knep hör hemma i sagans och myternas värld. Men så är det inte. Det används också inom journalistiken. Det är märkligt, eftersom journalistik ska handla om verkligheten.

Många journalister slår ifrån sig, och talar hellre om berättelser. Journalistiken blir mer levande och kommunicerar bättre när man tänker dramaturgiskt.  Men det är lätt hänt att dramatiseringen glider över gränsen och ”berättandet” driver iväg bort från verkligheten, mot det sagolika. Då blir metoden också innehållspåverkande. Det är då man kan tala om sagans dramaturgi och vilseledande journalistik, eller sagojournalistik om man så vill. 

Förekomsten av sagostereotyper är bara ett tecken på att sagans dramaturgi har fått styra. Det finns ytterligare två. Det ena är polariseringen av konflikter, det andra budskapen. 

Journalister älskar tydliga, polariserade konflikter. De ger intressant, laddad journalistik. I sagorna är konflikterna alltid dragna till sin spets och utspelas ofta mellan ont och gott. I verkligheten är det sällan så enkelt. Polarisering finns i verkligheten, men ofta latent, i ytterkanterna av frågorna det gäller. Där är laddningen stark, budskapen tydliga och lösningarna enkla – precis som i sagorna.  Om medierna inte polariserade, skulle vi inte se Göran Greider så ofta i tv, och inte heller Jimmie Åkesson på den tiden han ledde ett litet uppstickarparti. 

Medierna skapar alltså inte polariseringen, men de lyfter fram den. På så sätt får ytterkanterna oförtjänt mycket uppmärksamhet i medierna och god spridning av sina budskap. Det är mycket tydligt i debatter, som ofta urartar till pajkastning. Men det förekommer också i nyhetsjournalistik. 

När medierna väljer att gestalta en konflikt genom dess ytterligheter inordnas den ofta i sagans grundkonflikt mellan ont och gott, eller i någon modern visualisering av grundkonflikten, till exempel mellan invandrarvänlighet och – invandrarfientlighet.  

I det verkliga livet försvårar polarisering allt samarbete; det skapar låsningar; det omöjliggör dialog och kompromissande; och det bidrar till tudelningar av typen vi och dom, onda och goda. Jag har svårt att tro att det är vad dramatiserande journalister vill uppnå när de polariserar. Men så blir det. Polarisering skärper motsättningarna i samhället.  

En annan allvarlig konsekvens av polariseringen är att mittfälten i olika frågor hamnar i medieskugga. Mer nyanserade och resonerande aktörer släpps inte fram, eftersom de anses för tråkiga. De passar inte in i dramaturgin, helt enkelt.    

Journalisterna skulle mycket väl kunna förhålla sig svalare till ytterlighetsaktivisterna och inte släppa fram dem bara för att de gestaltar en konflikt tydligast och skapar mest drama. De har alltså ett val. 

Polariseringen av konflikter är det vanligaste och farligaste uttrycket för sagans dramaturgi inom journalistiken. Jag skulle önska att forskare tittar närmare på sambanden mellan journalistik och polariseringen i olika samhällsfrågor. 

Det tredje tecknet på att en journalistisk berättelse är överdramatiserad är förekomsten av budskap. Budskapsjournalistik är emot den journalistiska regelboken, som säger att journalistik ska vara fri och oberoende, sann och relevant. Genom att hålla sig till regelboken gör journalistiken mest nytta över tid och lever dessutom bättre upp till sin roll i demokratin. Men nu har partiskheten åter smugit sig in i journalistiken, precis som den gjorde under den långa vänstervågen på 60- och 70-talen. Den här gången sker det mera försåtligt, via sagans dramaturgi. Denna dramaturgi kräver en premiss som binder samman handlingen logiskt, det vill säga en sensmoral eller ett budskap.  

Budskapen ligger oftast inbäddade i verklighetsbeskrivningarna, och är därmed inte alltid uppenbara. Det kräver en kritiskt sinnad eller kunnig publik för att över huvud taget förstå att det finns ett budskap. 

När partiskhet smyger sig in i journalistik finns det alltid en bakomliggande tankemall i huvudet på journalisten. En mall är ett konstruerat raster som fokuserar journalisternas seende och begränsar deras synfält. När både fokus och begränsningar sedan vidareförmedlas via kraftfulla mediekanaler påverkar det såklart även mediekonsumenter och väljare. 

Jag påstår att sådana mallar finns det gott om i journalisternas sinnen. Ett skäl är att det är bekvämt; det underlättar arbetet. Ett annat har med tidsanda och politiska stämningar att göra. 

Kombinationen av dramaturgins krav på budskap och förekomsten av tankemallar är sannolikt dessutom ömsesidigt förstärkande. De som är medvetna malltänkare verkar också gilla sagans dramaturgi, och tvärtom. Men min gissning är att mycket av detta sker ganska omedvetet. 

Ur mediekonsumentens perspektiv är dramatiseringen av journalistiken en försåtlig företeelse. När sant och skruvat vävs samman är det mycket svårt att veta vad som är vad. 

Det kan räcka med att journalisten skruvar en aning på några av de element som ingår i formandet av berättelsen: fakta, person­karaktär, källurval, ordningsföljd och vinkel. Ofta behövs bara en liten skruvning åt ena eller andra hållet för att vrida innehållet. 

Du som inte vill bli vilseledd kan leta efter sagostereotyper, polarisering och budskap. När du hittar alla dessa tre fenomen vet du att journalisten med stor sannolikhet låtit sagans dramaturgi påverka innehållet.  Innan du kan vara helt säker, måste du kolla misstänkt skruvade uppgifter och källor med vanlig källkritisk analys. Det finns ju alltid en möjlighet att det sagolika kan vara sant, även om det är sällsynt.  

Hur vanligt är det då att journalistiska berättelser dramatiseras så att de blir vilseledande? Ingen vet. Ingen har undersökt. Men min gissning är att det är vanligt i underhållningsjournalistik, och den sortens journalistik minskar ju inte. När det gäller samhällsjournalistik är det inte lika vanligt. Men det förekommer, särskilt när det inte finns tydliga redaktionella krav på opartiskhet och i nyhetsflöden som sträcker sig över tid. Det är allvarligt nog. 

Ett exempel på en berättelse där sant och skruvat blandas på ett försåtligt sätt är DN:s artikelserie om äldreboendet Koppargården (”Caremaskandalen”) hösten 2011. Trots det påverkar den politiken flera år senare. 

Ann-Marie Åsheden Journalist och författare till boken Skruvat. Hur du undgår att bli lurad av dramatiserad journalistik

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.