Nyhet

Så kan Väst få med sig Öst på klimattåget

EU ska inom kort både klubba sin nästa långtidsbudget och sätta målet för den långsiktiga klimatomställningen. Den svenska regeringen skulle kunna använda sitt trumfkort – att Sverige är nettobetalare i EU – till att driva på för att mer EU-pengar ska gå till klimatomställningen.

Traditionsenligt, och till svenskarnas förtret, brukar det alltid hållas ett EU-toppmöte på midsommarafton. I år väntas toppmötet domineras av diskussioner om vem som ska efterträda Jean-Claude Juncker som EU-kommissionens ordförande.

Men det finns andra frågor i marginalen. Klimatet, till exempel. Miljöorganisationer håller särskilt ögonen på om EU-ledarna bestämmer sig för ett ambitiösare utsläppsminskningsmål till 2030 än det som redan har klubbats, och om de ställer sig bakom det långsiktiga målet om att EU ska vara koldioxidneutralt till år 2050 eller inte. EU-kommissionen föreslog ett sådant mål i fjol.

I förra veckan meddelade regeringen i London att Storbritannien är ombord och ska nå nollutsläpp till 2050. Sverige har redan lovat nollutsläpp till 2045 och Finland till 2035. Bland de EU-länder som hittills inte velat spika något europeiskt måldatum finns de flesta i det forna östblocket.

En annan fråga i midsommartoppmötets marginal är EU:s långtidsbudget. Förhandlingarna om fördelningen av alla EU-pengar för åren 2021–2027 drar snart i gång på allvar och måste vara klara senast i slutet av 2020.

Att EU:s budget- och klimatförhandlingar sker samtidigt öppnar faktiskt ett ”möjligheternas fönster” för de länder som vill höja klimatribban. Det är nämligen ungefär samma regeringar som står i varsin ringhörna både vad gäller klimatomställningen och långtidsbudgeten. Lite schematiskt: Västeuropa sitter på pengarna och vill ha en snabb klimatomställning medan Östeuropa är beroende av EU-bidrag och drar benen efter sig i fråga om klimatet.

De rikare EU-länderna sitter med ett gigantiskt trumfkort på hand: de kan hota med att hålla hårt i pengarna. På grund av maktobalansen – pengar är makt! – bestämmer de rikare EU-länderna mer över budgetens inriktning än de fattigare, trots att de i teorin ska ha lika starka röster.

I EU-kommissionens budgetförslag viks 25 procent av alla EU-pengar för åren 2021–2027 till klimatsatsningar, jämfört med 20 procent i den förra långtidsbudgeten. Om de rika EU-länderna ville skulle de kunna kräva en större tårtbit åt klimatsatsningar.

Faktum är att den sjuåriga EU-budgeten på över 10 000 miljarder kronor är som gjord för investeringar av typen sammanlänkade nationella elnät, utbyggd tågräls och forskningssamarbeten om ny klimatteknik. Eller, om målet är att få med öst på klimattåget, till omställningsbidrag åt dem som blir arbetslösa när kolkraftverk tvingas stänga.

EU-budgeten används inte till skola, sjukvård, sophämtning, polis eller militär – allt sådant betalar länderna själva – utan till sådant som ger ett ”europeiskt mervärde”.

Men slaget om EU-budgeten utspelas sig bara vart sjunde år, och de rika ländernas trumfkort kan inte användas igen och igen i förhandlingarna.

Sveriges regering och opposition har lovat att den svenska EU-avgiften inte ska öka. Det vittnar om att man ser EU-budgeten som ett ekonomiskt nollsummespel och inte som ett verktyg för att påverka Europapolitiken.

EU-kommissionens har också föreslagit att EU-länder som inte respekterar rättsstaten framöver ska kunna få frysta EU-bidrag. Och inför EU-parlamentsvalet har såväl svenska som europeiska politiker föreslagit andra, mer eller mindre fantasifulla, villkor för EU-stöd.

Det gäller för den svenska regeringen och övriga Västeuropa att fundera noga på vad man tycker är viktigast, för man kan inte få allt. Vill man helst hålla nere sina egna EU-avgifter under nästkommande sju år? Vill man förmå regeringarna i Rumänien, Ungern och Polen att inte fortsätta urholka rättsstaten? Eller vill man locka och pocka kolstaterna i Östeuropa att acceptera ett utsläppsstopp inom ett par decennier?

Fakta
Trender

Heta:

Bratislava. Slovakiens huvudstad blir säte för EU:s pinfärska arbetsmyndighet, ELA, som bland annat ska samordna EU-länders arbetsplatsinspektioner mot fusk. Sofia, Riga och Nicosia är också med i kampen om myndigheten, som kommer att ha en årlig budget på ungefär 530 miljoner kronor och 140 anställda.

Svensk EU-opinion. SCB:s stora vårundersökning bekräftar trenden med ett ökat svenskt stöd för EU-medlemskapet. 62 procent är för, 13 procent emot och 25 procent uppger att de inte vet.

Glyfosat. Österrikes parlament röstar den 2 juli om ett nationellt förbud för bekämpningsmedlet Glyfosat, som 2017 godkändes på den europeiska marknaden i fem år. Ogräsgiftet har vållat debatt gå grund av olika bedömningar om huruvida det kan vara giftigt för människor.

Kalla:

Populistisk supergrupp. Det blev ingen superpartigrupp i EU-parlamentet som samlar alla EU-kritiska och nationalistiska partier. Partigruppen Identitet och Demokrati blir i stället, med sina 73 ledamöter och under ledning av italienska Lega och franska Nationell samling, parlamentets femte största grupp.

Nathalie Loiseau. Emmanuel Macrons kvinna i Bryssel var tilltänkt som ledare för den liberala partigruppen, den tredje största i EU-parlamentet. Men hon gjorde sig omöjlig när hon, inför ett tiotal journalister, förolämpade flera europeiska politiker. Bland annat kallade hon, i bästa kapten Haddock-stil, den tyske kristdemokraten Manfred Weber för ”ektoplasma”.

 

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.