Demokrati

Så här arbetar man när Barnkonventionen är lag

Ett riksdagsbeslut i förra veckan innebär att konventionen om barnets rättigheter  blir direkt tillämplig i svensk domstol. Därför måste vi börja tänka på barn som likvärdiga människor med samma värde som vuxna – och ge detta konsekvenser i våra verksamheter, skriver Emma Fagerstrand, grundare av Barnrättskonsulterna och författare.

Tänk dig en arbetsplats där medarbetarenkäten visar att 25 procent av medarbetarna har upplevt kränkningar av sina kollegor på arbetsplatsen. Eller en arbetsplats där endast 70 procent av de manliga medarbetarna och 54 procent av de kvinnliga uppger att de känner sig mycket trygga på arbetsplatsen, på väg till arbetet eller på lunchrasten. Det är knappast en attraktiv arbetsplats. 

Siffrorna gäller inte arbetslivet, utan skolan. (Siffror från Friendsrapporten från 2017, och Barnombudsmannens Max 18.) Till skillnad från oss vuxna kan ett barn inte ”säga upp sig” och lämna skolan. För alltför många barn innebär nio obligatoriska skolår många dagar med ont i magen. 

I den statliga Barnrättighetsutredningen från 2016 konstateras bland annat att det finns stora brister i rättstillämpningen när det gäller barnets rätt att få uttrycka sina åsikter. Ett agerande som är straffbart om det riktas mot en vuxen kan bli straffritt när det riktas mot barn med hänvisning till förälderns ställning gentemot barnet. Om vi ensidigt anlägger ett vuxenperspektiv kan det leda till att till exempel barnets rätt till skydd mot våld och övergrepp inte tillgodoses. 

Tittar vi globalt dör närmare tio miljoner barn årligen av undernäring och sjukdomar som skulle gå att bota. Om ”barn är det viktigaste vi har”, varför skapar då inte sådana siffror svarta rubriker? Naturligtvis skulle det vara möjligt att förbättra dessa förhållanden om det prioriterades och resurser avsattes. Eller tänker vi överslätande att ”det går över”? ”Barnen blir ju snart vuxna.” 

Det har genom historien funnits grupper av människor som inte har haft tillgång till de mänskliga rättigheterna på lika villkor. Även om en hel del arbete kvarstår har vi i vårt land bit för bit erövrat rättigheter för till exempel kvinnor och homosexuella. 

När det gäller barn finns det en blind fläck i vår för övrigt relativt välutvecklade normmedvetenhet. Barn och barndom är förenat med ett annorlundaskap. Vi har historiskt betraktat barn antingen som något oregerligt som vuxenvärlden ska kontrollera, eller som något upphöjt och oskuldsfullt. Oavsett vilket perspektiv som dominerat har barn och barndom ofta betraktats som något ofärdigt, ett långsamt övergående bristtillstånd på vägen mot att bli en ”riktig” människa, en vuxen. 

En konsekvens av denna omedvetenhet är att vi drar förhastade slutsatser om vad som är ”bra för barn”. Vi agerar som faster Fiffi i Gunilla Bergströms berättelse om Alfons Åberg. När Alfons fyller år kommer faster Fiffi farande, för hon vet hur man gör ett riktigt barnkalas. Det är ballonger, särskilda lekar och finkläder. Hon har i all välmening så många uppfattningar om hur ”barn vill ha det” att hon glömmer att lyssna på Alfons. 

Födelsedagskalaset är måhända ett banalt exempel. Men när vi låter våra oftast omedvetna och kategoriserande uppfattningar om barn påverka utredningar, politiska beslut eller tillämpning av lagar riskerar följderna att bli allvarliga. Barnet riskerar att gå miste om sina grundläggande mänskliga rättigheter. 

Invändningar mot dessa tankegångar är vanliga: ”Barn vet ju inte alltid bäst, om vi börjar lyssna på barn måste vi göra som barnen vill.” 

Det är en missuppfattning. Barns olika perspektiv måste vara en bland många utgångspunkter vid beslut och bör väga tungt. Barnkonventionen säger inte att vuxna måste göra som barnet vill. Barnets bästa är de vuxnas ansvar. Men vad som är bäst för ett eller många barn kan inte formuleras utan att vi också lyssnar på barnet. 

”Det här stämmer inte på oss. I vår verksamhet gillar vi barn, och gör en mängd saker som är bra.”

Ja. Ute i våra verksamheter görs mycket som definitivt är bra för barn. Men uttalandet exemplifierar några fallgropar. Att ”gilla barn” är lika kategoriserande och omöjligt som att ”gilla 40-åringar” eller- att ”gilla pensionärer”. Kategoriska uppfattningar leder till att vi skapar lösningar som inte är tillräckligt ändamålsenliga och lämnar människor utanför. 

Vi tycks tro att det räcker med att ”gilla barn” för att skapa samhällen och lösningar som är bra för barn, att det på något vis händer per automatik. Många gånger hanterar vi stora och svåra frågor som har stor påverkan på barnets liv. Trafiksäkerhet, betygssystem, tillgång till personlig assistans eller tillgång till kollektivtrafik. Det är frågor som i mycket stor utsträckning påverkar barn, enskilt eller i grupp. Trots det görs alltför sällan en regelrätt prövning av vad som verkligen är barnets bästa inför ett beslut. Barnets olikheter och perspektiv saknas ofta. 

Barnkonventionen blir lag, nu om inte förr är det dags att på allvar stärka arbetet kring barnets rättigheter. Det är dags att byta strategi. Förlegade föreställningar om barn har alltför ofta lett till en ”Florence Nightingale-attityd” som bygger på enstaka eldsjälar. En enstaka eldsjäl kan göra ett fantastiskt arbete, men det räcker inte. Vi behöver en perspektivförskjutning och ett förhållningssätt som gör barn till subjekt, inte endast objekt för omhändertagande. Vi behöver lära oss att arbeta barnrättsbaserat för att barnkonventionen som lag inte ska riskera att bli ett slag i luften. 

Implementering av barnkonventionen är en strategisk fråga som måste upp på den högsta politiska dagordningen. Vi är långt ifrån där. 

Enligt SKL:s egen enkätutvärdering från 2016 är det endast 52 procent av landets kommunfullmäktige som har -fattat beslut om att arbeta utifrån barnkonventionen. 28 procent av kommunerna har utsett en ansvarig för att samordna arbetet, och 21 procent har fattat beslut om att barnkonsekvensanalyser ska göras. Detta trots att vi har kunskap om såväl barnkonventionen som kännedom om dokumenterade framgångsfaktorer för ett strategiskt barnrättsarbete. 

Att implementera barnkonventionen handlar om styrning och ledning, om att inkludera ett barnrättsperspektiv i visioner och planer. Det gäller att fatta beslut om att pröva barnets bästa, prioritera kompetenshöjning och se över rutiner och arbetsprocesser. 

Barnets rättigheter är inte barnens rätt att få ”bestämma”. Det är rätten att få vara människa på samma villkor som andra människor och ha en självklar och jämbördig plats i våra byråkratiska processer. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.