Så går det när populister tar makten

Fremskrittspartiet är nöjda med ännu ett val. Sannfinländarna har regeringserfarenhet. Dansk folkeparti har agerat stödparti och Sverigedemokraterna är, än så länge, isolerat. Norden är ett veritabelt laboratorium för analyser av högerpopulistiska partiers parlamentariska vägval, skriver Ann-Cathrine Jungar, docent som forskar på högerpopulismen i Norden. 

En vanlig uppfattning är att populistiska partier har dålig regeringstålighet, det vill säga att samarbete med det kritiserade etablissemanget bestraffas av väljarna och tär på partisammanhållningen. Att som stödparti påverka utan fullt regeringsansvar antas mer fördelaktigt. Politisk isolering erbjuder förvisso­ möjlig­heter till retoriskt martyrskap, men kan fun­gera dåligt långsiktigt om väljarna avskräcks av att partiet inte kommer att få inflytande­ samtidigt som andra partier erbjuder invandrings- och EU-kritisk politik. Kostnaderna för regeringsdeltagande beror på vilket inflytande partiet har över regeringens politik och ­vilka kompromisser man tvingas göra.

Fremskrittspartiets och Sannfinländarnas ­erfarenheter ger onekligen mot­sägelsefulla svar på frågan om – och hur mycket – populistiska partier bestraffas när de ingår i en regering. En uppenbar rörd Siv Jensen beskrev under valkvällen i veckan resultatet på 15,3 procent som en stor framgång och såg fram emot ytterligare fyra år i regering. Nedgången var mindre än 1 procentenhet i jämförelse med stortingsvalet 2013. FrP har inför höstens stortingsval ett opinionsstöd på drygt 14 procent, vilket är 2 procentenheter lägre än valresultatet 2013. Sannfinländarnas opinionsstöd har där­emot halverats och partiet har splittrats. 

Hur kan man förklara dessa olikartade öden? Det handlar både om inflytande och parti­organisation. Høyre och FrP bildade en minoritetsregering med ett eget regeringsprogram och slöt ett speciellt avtal med de två stöd­partierna – det socialliberala Venstre och Kristelig folkeparti. Samarbetet innebar politiska eftergifter.

FrP fick till en början inte gehör för sina krav på en mer restriktiv invandringspolitik och att oljefonderna skulle användas för välfärdssatsningar, kompromisser som inledningsvis gav negativa effekter på opinionsstödet. Det kan inte uteslutas att identitetsförändringen från antietablissemangs- till regeringsparti bidrog. Men FrP var senare framgångsrikt i att hålla sina frågor levande – i synnerhet under flyktingkrisen – och kan peka på resultat. 

Efter valet 2015 bildade Sannfinländarna regering tillsammans med Centern och Samlingspartiet. Opinionsstödet halverades i jämförelse med de 17 procent partiet fick i riksdagsvalet 2015. Sannfinländarna fick ge avkall på sina tre viktigaste vallöften: inga ekonomiska stödpaket till Grekland, inga nedskärningar i välfärden samt minskad invandring. Ett av de första regeringsbesluten var att bifalla EU-beslut om förnyat stöd till Grekland. Rege­ringen gjorde även nedskärningar i välfärden, och i samband med flyktingkrisen anlände fler flyktingar än någonsin tidigare till Finland. 

Kompromisserna bidrog till partiinterna konflikter mellan de mer pragmatiskt orienterade och de mer ideologiskt höger­extrema falangerna. Detta kulminerade under sommaren 2017 då Jussi Halla-aho som nyvald parti­ledare tog partiet ur regeringen.

Riksdagsgruppen splittrades då den före detta parti­ledaren och utrikesministern Timo Soini och partiets övriga ministrar med flera bröt sig ur Sannfinländarna och annonserade att de skulle bilda det nya partiet Blå Framtid. En regeringskris kunde undvikas. Blå Framtids opinionsstöd är knappt 1 procent, deras framtid är mörk. Sannfinländarna ligger stabilt på 8 procent som nyblivet oppositionsparti. 

I Danmark blev Dansk folkeparti väljar- och mandatmässigt det största borgerliga partiet i valet 2015. Partiet valde trots detta att stanna i opposition och det liberala Venstre bildade en minoritetsregering. DF var splittrat i frågan. Partiledaren Kristian Thulesen Dahl sa att han ”förstår dem som ansåg att vi skulle ha gått med i regeringen för de tror att det är sättet att påverka politiken. Men, man kan inte automatiskt säga att inflytandet är större i regeringsställning än i opposition”

Enligt Thulesen Dahl skulle DF bli gisslan i regeringen då man hade blivit tvungen att genomdriva Venstres politik och riskerat samma öde som vänsterpartiet SF, vars väljarmässiga stöd minskade drastiskt efter att ha axlat regeringsansvar. Dess­utom hade DF sedan tidigare goda erfaren­heter av att vara stödparti mellan 2001 och 2011 då man påverkade omläggningen av dansk invandringspolitik samtidigt som väljarstödet växte. 

Nyligen har partiledaren aviserat ett byte av strategi: DF strävar efter nästa parlamentsval att ingå i en regering om de får ett väljarstöd på 20 procent. Han hänvisade till att partiets väljare önskar se partiet i regeringsställning för att utöva ett större inflytande. Denna regering kan bildas tillsammans med Socialdemokraterne som öppnat dörren för samarbete med DF under partiledaren Mette­ Fredriksen. Trots att ett regeringssamarbete inte uttalas explicit är det inte heller något som utesluts. Denna omsvängning från det socialdemokratiska partiet, vars parti­ledare 1999 uttalade att DF aldrig kommer att bli rumsrent, ger DF en strategiskt gynnsam parlamentarisk position att kunna samarbeta både till höger och vänster.

Närmandet mellan DF och socialdemokratin är ovanligt eftersom högerradikala partier hittills enbart samarbetat till höger. I likhet har det österrikiska socialdemokratiska partiet under sommaren hävt sin regeringsblockad av FPÖ inför höstens parlamentsval.

Sverigedemokraterna har isolerats, men det har inte motverkat valframgångar ­eller inflytande på politiken. Dörren till regeringen är stängd, men i synnerhet efter valet 2014 och flyktingkrisen har övriga partier närmat sig SD:s invandringspolitik. De har även ventilerat frågor om svenskhet, svensk identitet och kultur och på så sätt spelat på SD:s plan­halva. Denna anpassning till SD:s retorik och politik – även om den restriktivare invandringspolitiken av regeringen motiverades av nödvändighet – har inte dragit undan mattan för SD:s väljarstöd. Det fram till nu kontinuerligt ökade väljarstödet har att göra med att SD populistiskt spelat på sitt martyrskap som ett av ”sjuklövern” uteslutet parti. 

Isoleringen har även inneburit att de etablerade politiska partierna intagit mer liberala invandringspolitiska ståndpunkter, vilket har erbjudit SD ensamrätt på invandringskritisk politik. Polarisering har inte haft förväntad effekt då SD har sakägarskap i invandringspolitiken. Isoleringen har dessutom bidragit till SD:s sakpolitiska moderering och utrensning av extrema personer och uttryck i syfte att uppfattas som samarbetsbart och på sikt regeringsdugligt. Huruvida denna strategi har haft framgång hos väljarna återstår att se i nästa års val.

Sammanfattningsvis: Högerpopulistiska partier skiljer sig inte från andra partier. De bestraffas av sina väljare om de sviker sina vallöften. Att vara stödparti är opinionsmässigt framgångsrikt, men väljarna efterlyser också inflytande och ansvarstagande. Att få ensamrätt på en för väljarna viktig fråga är fördelaktigt, men samtidigt riskfyllt eftersom man blir beroende av att just den frågan behåller sin aktualitet. 

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.