Rysaren kommer att pågå långt efter valet

Socialdemokraterna och Moderaterna vill att det blir som vanligt igen. Den svenska modellen. I Sverige tar vi inte bara varandra i hand, i valrörelser debatterar vi jobben och välfärden, höger mot vänster. Men mycket av det som glöder i dag inför valet är varken höger eller vänster.

Det är inte ordning och reda i politiken. Väljarna är en trolös kår, oförutsägbar i allt större omfattning. Det gäller att fånga dem i flykten. När Anna Kinberg Batra lämnade posten som partiordförande sa hon i sitt avskedstal att det inte räcker att byta ledare för att få Moderaterna på fötter igen. Det var en ganska allmän uppfattning. Den har hittills visat sig vara fel. Ulf Kristersson, som i flera år förde en ganska beige tillvaro på den politiska scenen, galopperar plötsligt fram i opinionsmätningarna – i alla fall bland de vuxna i rummet, unga väljare är mer svårflirtade. 

Socialdemokraterna försäkrar att galoppen är bra. De vill ha en värdig motståndare, en riktig högerman mot deras vänsterman. Annie Lööf är inte längre Alliansens informella ledare som på Anna Kinberg Batras tid. Ulf Kristersson har återställt ordningen kring positionerna. I honom vill Socialdemokraterna se en ulv i fårakläder; en som talar lent om klassresor och social rörlighet men som i grunden står för en stenhård politik mot löntagare, mot välfärden för de heliga skattesänkningarnas skull. Nu kan slaget börja.

Det allt överskuggande i dag handlar dock om det som går under beteckningen trygghet. Hur man ska förhindra att människor skjuter ihjäl varandra på våra gator är varken höger eller vänster numera. Brott och straff står högt på agendan för varje parti och det kan vara näst intill omöjligt för väljarna att urskilja skärningspunkterna. 

Metoo, attityder, rasism, värderingsfrågor, är inte heller pricksäkert höger eller vänster. Det är inte ens självklart att de kan angripas med konkreta politiska förslag. Flyktingpolitiken är ett annat område där väljare trasslar sig ur de partipolitiska rättesnörena och landar i oförutsedd terräng. Detsamma kan gälla partierna, vilket avspeglar sig i Alliansens splittring om de ensamkommandes öde i Sverige, en fråga som följer med in i valåret 2018. 

Förra året slutade med en cliffhanger. Vad är Centerns val? Att ställa sig på ensamkommande ungdomars sida eller att skyla oenigheten i Alliansen? De andra tre allianspartierna har redan bestämt sig. De avvisar regeringens förslag om en ny chans för ensamkommande.

Centern, som numera profilerar sig som Alliansens mest generösa i flyktingpolitiken, vacklar. Socialdemokraterna kommer att anstränga sig för att få med sig Centern. Kanske mindre för de ensamkommandes skull än för den ogrumlade glädjen att bevittna hur klyftan inom Alliansen vidgar sig. Men Annie Lööfs motbud till regeringen ligger så högt att det är svårt att tro att hon verkligen vill komma överens. Hon har nog redan gjort sitt val. Alliansen går före de ensamkommande.  

Det är antagligen så hon måste göra om Alliansen ska framstå som ett någotsånär sammansvetsat regeringsalternativ inför valet den 9 september.

Regeringsfrågan, vem som ska regera med vem, är en annan röd tråd från förra året som tvinnas in i 2018. Oenigheten i Alliansen om relationen till Sverigedemokraterna är till synes fundamental, ingen lösning är i sikte. Det betyder att de fyra borgerliga partierna sannolikt kommer att försöka formera sig som en allians, men utan att ge något tydligt svar på hur de ska styra Sverige. 

Socialdemokraterna lär gå fram i eget majestät i valrörelsen. De kommer inte att förneka miljöpartisterna som framtida samarbetspartners; det vore dumt, för det vore att säga att dagens koalition varit fel. Men de kommer inte heller att göra någon stor poäng av ett fortsatt kompanjonskap. Miljöpartiet vill återgå till lanseringen inför förra valet som ett slags tredje kraft i politiken som kan samarbeta både höger- och vänsterut. Det kan bli svårare nu när miljöpartisterna har ett rödgrönt cv i bagaget. 

Vi står inför ett av de mest spännande valen i svensk politik. Det vi vet nästan säkert är att Stefan Löfven och hans regering kommer att fällas efter valet. Det har Alliansens samtliga partiledare lovat, och Sverigedemokraterna lär haka på. Men vad som händer sedan är öppet, en annan cliffhanger, som kommer att förlänga dramatiken långt efter den 9 september. 

Trender

HETA

1968. Upprorens och protesternas år skildras i böcker och dokumentärer. Bland annat i ”Året var 1968” i SVT och i statsvetarna Marie Demkers och Ulf Bjerelds bok 1968.

Försvarsberedningen. Storbråk mellan Alliansen och regeringen om huruvida ett militärt angrepp mot Sverige är ”osannolikt” eller om det ”inte kan uteslutas”. Konflikten gäller även inom regeringen.

Anna Hedenmo. Ordföranden i Publicistklubben ifrågasätter den journalistiska granskningen av Metoo-rörelsen. Plötsligt och utan någon djupgående debatt rådde en ny och godtycklig rättsordning, skriver hon i en debattartikel.

Strejkrätten. På grund av den långdragna konflikten mellan fack och arbetsgivare i Göteborgs hamn har Ylva Johansson öppnat för lagändringar för att undvika liknande konflikter. Jonas Sjöstedt hotar att fälla regeringen om den gör ingrepp i rätten att strejka.

KALLA

Lars Ohly. Partiet gav honom kalla handen och portade den före detta Vänsterledaren från interna evenemang. Nu lämnar han partiet.

Chips. Snacksen är inte bara onyttiga och feta, de innehåller fortfarande höga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid. 2002 uppmärksammades detta. Den nya upptäckten tros påverka livsmedelsindustrin över hela världen.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Paste this code as high in the of the page as possible: Additionally, paste this code immediately after the opening tag: