Rösta på sakpolitiken – inte principerna

Många har svårt att hänga med i vad partierna egentligen står för i EU-valet på söndag. Det beror delvis på att politikerna inte bara diskuterar fördelningspolitik och värderingsfrågor, utan också vad de tycker att EU borde syssla med.

Ibland krockar en politikers ståndpunkt i en sakfråga med idén om hur mycket makt EU borde ha i frågan. När det sker brukar det vara EU-principen som får stryka på foten.

EU-principen är ganska böjlig; politiker kostar på sig att värna den i frågor som inte är särskilt viktiga för dem.

Det motsatta gäller också: när en politiker inte vill stå för en impopulär åsikt eller bara vill få slut på debatten, går det lätt att gömma sig bakom en principiell hållning om att begränsa EU:s makt.

Det är alltså ingen slump att de rödgröna partierna inte ser några principiella problem med att EU inför europeiska pappamånader, medan de borgerliga i detta ser ett hot mot Sveriges självbestämmande i välfärdspolitiken.

I den helsvenska debatten om föräldraförsäkring är ungefär samma partier motståndare till pappamånader. Men de argumenterar då med att familjen själv ska få bestämma, inte med vilken roll EU ska spela.

Det är heller ingen slump att det är Kristdemokraterna och inte Feministiskt initiativ som röstar emot skrivningar om aborträtten i EU-parlamentet – självklart motiverat med att man inte tycker att EU ska lägga sig i frågan.

Just för att politikerna ibland motiverar sin hållning med sakfrågan och ibland med EU-maktfrågan, kan det vara svårt att få grepp om partiernas ståndpunkter. Ta till exempel Sverigedemokraternas hållning i arbetsmarknadsfrågor i EU.

Varför är det rimligt, ja rentav nödvändigt och brådskande, att införa europeiska minimiregler för hur lång tid en lastbilschaufför får köra utan vila? Varför är det samtidigt orimligt, faktiskt ett hot mot den svenska modellen, att införa europeiska minimiregler för vilka cancerframkallande ämnen en industriarbetare får utsättas för?

SD:s utgångspunkt är att svensk arbetsmarknadspolitik inte ska styras av EU-beslut. Den principen gör man avsteg ifrån i lastbilsfrågan, för att man tycker att det är viktigare att stoppa låglönekonkurrens i Sverige. I stället för att vara öppen med detta, snurrar man in sig i debatten.

I valrörelsen försöker sig alla kandidater på balansakten att locka både väljare som gillar och ogillar EU. De säger med emfas att partiets viktigaste valfråga är ett nytt EU-samarbete eller en EU-skatt. Och samtidigt, med lika stor emfas, att ”vi i x-partiet vill inte ha ökad överstatlighet”.

När journalister frågar hur detta går ihop, svarar kandidaterna att ”just det här handlar faktiskt om att stävja brottslighet/rädda klimatet/stoppa lönedumpning/värna mänskliga rättigheter”. Det är bara den andra sidans hjärtefrågor som innebär ”överstatlighet”.

Väl på plats i EU-parlamentet trumfar sakpolitiken nästan alltid. Undantaget är en handfull ledamöter, framför allt britter, som gladeligen skulle rösta emot fred på jorden och gratis glass åt alla för att markera att EU-parlamentet inte är legitimt. Men dit hör inte våra svenska toppkandidater, inte ens de mest EU-kritiska.

Den goda nyheten är att du, trötta väljare, med gott samvete kan zona ut när EU-kandidaterna börjar prata om vad de tycker att EU bör-kan-ska syssla med i framtiden.

I slutänden är det bara EU-ländernas regeringar som, enhälligt, kan ge ny makt åt Bryssel. De EU-parlamentariker som vi väljer stiftar lagar inom de ramar som den svenska regeringen och de andra europeiska regeringarna har satt för dem.

Så oroa dig inte över vilken makt EU ska ha i framtiden när du går och röstar på söndag. Stoppa ned frågan i en låda och plocka upp den före nästa riksdagsval – det är där den hör hemma.

Lyssna i stället efter var kandidaterna står i sakpolitiken och rösta efter din övertygelse.