Religionerna och klansystem är två sidor av hedersmyntet

Förenklingar präglar ofta debatten om hedersvåld, skriver kvinnorättsaktivisten och författaren Maria Hagberg, som anser att både religionens och klansystemets roll måste diskuteras. 

Debatten avseende hedersförtryck är fortfarande polariserad. Tidigare stod striden mellan ståndpunkterna ”det är som allt annat våld mot kvinnor” och ”det är en särskild hederskultur”. Nu är begreppet hedersrelaterat våld mer accepterat, men tyvärr missbrukas och misstolkas det emellanåt. 

Hedersförtryck förekommer inte enbart inom tolkningar av islam och det är inte enbart baserat på klansystem. Debatten rör sig i en farlig och stigmatiserande riktning som innebär risker för de våldsutsatta då många osynliggörs eller diskrimineras om de inte passar in i ”mallen”. Dessa misstolkningar- gör också att religiösa tolkningar inom andra religioner fritas från ansvar.

Det är förstås rätt att motarbeta förenklingar, särskilt om de riskerar att drabba en religions utövare. Således sägs ofta att heder ”inte har med islam att göra”. Då förenklar man emellertid åt andra hållet. Såväl islams som andra religioners inblandning i att upprätthålla föreställningen om heder genom bland annat religiösa familjelagar får inte glömmas bort. 

På flera håll är lagstiftning och konstitution avgörande för hur stort inflytande religionen får. Under 200 år har vi under fredstid i Sverige tryckt tillbaka de kristna familjelagarna i vår egen lagstiftning.
I vårt skenbart sekulariserade samhälle finns det fortfarande en stor rädsla för att kritisera religion. Det innebär också att det finns en stark rädsla för att nämna de religiösa familjelagarnas betydelse i upprätthållandet av hedersrelaterat våld och förtryck. Det är olyckligt. 

I ett hedersbaserat system utgör kvinnan och hennes ärbarhet det manliga kollektivets heder, klanens heder. Det påverkar hennes ”äktenskapsvärde” och blodsbandens bevarande. I en del religioner måste man utöva ”milletsystem” – ett system kopplat till sharialagar som ottomanska riket använde sig av för att försäkra religiösa- och etniska minoriteters autonomi. Inom vissa religiösa minoriteter har detta senare utvecklats till att äktenskap endast tillåts inom gruppen.

Att bryta mot regelsystemet kan i värsta fall innebära livsfara. Hedersrelaterat våld drabbar ofta den som har haft en relation med någon utanför gruppen. I flera länder finns också särskild lagstiftning som ger mildare eller inga straff alls till förövaren/förövarna vid hedersrelaterade brott. Förövaren/förövarna ses i stället som en hjälte/hjältar. 

I ett klansystem är du enbart en del av ett kollektiv och klanen utgör det sociala välfärdssamhället i en svag rättsstat. Klansystemet har därför en oerhört viktig funktion när samhället inte erbjuder individen stöd och skyddsnät. Tyvärr bär detta även med sig skadliga traditioner. Vikten av att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter där klansystem utgör normen kan inte nog betonas.

I FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor står följande:

  • Artikel 2 a) att våld mot kvinnor innefattar ”psykiskt, sexuellt och fysiskt våld inom familjen, till exempel våld relaterat till hemgift, våldtäkt inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder som är skadliga för kvinnor”. 
  • Artikel 4: ”Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande.” 

 

Kvinnokonventionen Artikel 12 talar om kvinnors reproduktiva hälsa och påpekar i kommentarer, dock ej i texten, kvinnors rätt till självbestämmande över sina kroppar.

I Barnkonventionen, som ska bli lag nästa år, står följande:

  • Artikel 24 paragraf 3: ”Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.”


Det är ingen slump att både religion och tradition nämns av FN. Båda dessa sidor av hedersmyntet måste problematiseras och utmanas om vi ska nå framgång i kampen mot hedersförtrycket. Det finns en okunskap om vad som styr kvinnors liv ”från vaggan till graven” i stora delar av världen, och det är vad som påtalas i de religiösa familjelagarna. Inte minst vad det gäller de monoteistiska religionerna kristendom, judendom och islam som samtliga stammar från Gamla Testamentet.

Gemensamt för dem är att de är patriarkalt utformade och uttolkas och sprids framför allt av män. Klansystemens roll i detta är inte oväsentlig, men klanen är inte ensam orsak. Ju mindre en religion är reformerad och ju högre grad av inflytande den har i lagstiftning och konstitution, desto mer påverkar den ända in i familjen. 

Några exempel. I Israel finns tre olika religiösa domstolar och en civilrättslig domstol. Den civilrättsliga kostar pengar, och då många kvinnor saknar egen inkomst är de hänvisade till de religiösa domstolarna vad gäller äktenskap, arv, skilsmässa (där det är möjligt) våld och våldtäkt inom äktenskapet.

I Libanon finns 18 religiösa domstolar och i de palestinska territorierna gäller sharia enligt islam. I Irak är islam numera statsreligion; trots både regional och nationell lagstiftning är det ytterst sharia som gäller.

I Irak/Kurdistan togs 2002 den artikel som ger mildare straff vid hedersmord bort, men den är inte implementerad och de ”förmildrande skälen” utövas än. I Jordanien togs artikeln bort häromåret, men tillämpningen av det nya regelsystemet är obefintlig. I Palestina inklusive flyktingläger gäller fortfarande artikeln som tillåter hedersmord. 

Kort sagt. Religiöst utformade familje-lagar utgör ett starkt hot mot kvinnors rättigheter och trygghet. (”Risk och säkerhet för kvinnor i Israel/Palestina” och ”Risk och säkerhet för kvinnor i Irak/Kurdistan”, Kvinnor för fred 2010) De begränsar kvinnors rätt till sitt eget liv, sin sexualitet, sitt föräldraskap, sin arvsrätt, sitt val av partner, sin rätt till utbildning och eget arbete utanför hemmet, rätt till abort och reproduktiv hälsa och så vidare. 

Det som kännetecknar ett sekulärt samhälle är att det välkomnar religionsfrihet för alla religioner såväl som för icke troende. Att det har en lagstiftning baserad på vetenskaplig forskning och internationella överenskommelser/konventioner om mänskliga rättigheter samt att det har en lagstiftning och ett statsskick skilt från de religiösa institutionerna. 

För kvinnorna i Mellanöstern är det uppenbart att detta är en förutsättning för frihet. Därför stod kampen för ett sekulärt samhälle högst på agendan under den arabiska våren. 

Fred har en avgörande betydelse för reformarbete i vilket land vi än talar om. Märk väl vad 200 års fred har betytt i Sverige: vi får ha sex när vi fyllt 15 år utan att fråga vare sig föräldrar eller släkt, vi får välja vem vi vill gifta oss med, vi får leva ensamstående med barn utan att tvingas till prostitution eller äktenskap med en nära släkting, vi får leva tillsammans utan att vara gifta, vi får anmäla maken för våldtäkt och vi kan anmäla våld i nära relation utan att skuldbeläggas av släkten.

För att kunna få slut på skadliga sedvänjor av traditionell och religiös natur måste vi våga kritisera religionerna och försvara det sekulära samhället. För kvinnors, barns och hbtq-personers mänskliga rättigheter.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.