Perspektiv

Regnbågsbarn tvingas ofta förklara sin bakgrund

Många till synes alldagliga skolhändelser aktualiserar barns familjer och därmed regnbågsbarns släktskapsstrukturer, och tvingar dem både att hantera fördomar och utbilda sin omgivning, skriver Per Nordén, universitetslektor i barn- och ungdomsvetenskap.

Dammet virvlar ur bokhyllan då jag drar fram det ena fotoalbumet efter det andra. Bläddrar förbi födelse­dagar och välbekanta ansikten. Det är ett specifikt foto jag letar efter, ett där jag med avdelningens alla andra sexåringar står uppradad mot förskolans gula vägg. I solskenet håller vi triumferande upp de pappersfjärilar vi under terminen vikt och limmat. Året är 1988 och sommarlovet ska precis ta sin början. På fotots högra del, i själva bilden,­ syns svarta toner, färg som bildar konturer av bokstäver på väggen. Utifrån ­fotografiet är det omöjligt att uppfatta vad som står, men det behövs inte för orden är i mig för evigt inristade: ”Kill a fag!”.

Vad dessa hotfulla ord betydde lyckades vi under terminens gång få reda på tack vare någons äldre bror. Mer specifikt minns jag ett samtal som ägde rum då vi, som alla andra dagar, släpade ut bandymålen. Det konstaterades att ”fag” hade att göra med när en tjej gillade en tjej eller när en kille ­gillade en annan kille. Det i sig gav upphov till en mängd funderingar, men vi lyckades aldrig förstå varför någon måste dö för det.

Trots våra uppenbara försök att komma underfund med den fulla betydelsen av dessa ord var det aldrig någon förskole­lärare som kände sig manad att kontextualisera dess innebörd. Mitt bland pusslekar och andra könssegregerade aktiviteter klev de svarta orden in och blev något för oss barn att förhålla oss till. Det stod klart för hela förskoleavdelningen att det fanns ­andra former av begär, samtidigt som det blev uppenbart för alla att denna passion inte alltid var önskvärd.

De åtta bokstäverna blev en kristalliseringspunkt; det gick inte efter denna händelse att säga att vi inte visste att samkönad kärlek existerade. På så sätt synliggjorde de svarta orden en livslinje som tidigare varit undangömd för oss i yngre åldrar. Samtidigt fick de hotfulla orden sitta kvar. När förskolans väggar några år senare målades om hade bokstäverna sjunkit in i trävirket till den grad att det fortfarande syntes vad som stod.

Utifrån denna erfarenhet var jag inte för­vånad när studie efter studie visade att förskolebarn är väl medvetna om vad vuxna gömmer i ord som homofobi, mobbning och exkludering, då de under skolans första år har egna erfarenheter av dessa maktrelationer. Bärande på dessa insikter formulerade jag min egen avhandlingstitel ”Regnbågsungar: Familj, utbildning, fritid”. Det är en intervjustudie med 28 personer födda mellan 1975 och 1997 och som vid intervjutillfället var mellan 15 och 37 år gamla. Informanterna delar erfarenheten av att växa upp med en eller flera föräldrar som definierar sig som homosexuella, bisexuella eller som transpersoner. Berörda familjekonstellationer har sedan 2006 kommit att definieras som regnbågsfamiljer, och deras barn benämns därmed regnbågsbarn.

Utifrån tidigare forskning är utgångspunkten i berörda studie att regnbågs­barnens queera släktskap potentiellt ger upphov till olika maktrelationer i privata, institutionella och offentliga rum. Hur dessa maktrelationer kan komma att artikuleras, spelas ut och gestaltas är centralt för studien.

Det är lätt att tro att regnbågsbarnen be­höver förklara sitt queera släktskap i samband med sexualundervisning eller hög­stadiets tonårsfas. Genom intervjuerna blev det dock tydligt att frågeställningar om ­familjens släktträd aktualiseras redan i förskolan. Detta framgick om inte annat då jag intervjuade Stella (24), som med hjälp av ­privat adoption kom till Sverige från ett land i Sydamerika då hon var tre månader gammal.

Stella berättar för mig hur hon kom att formulera en konfrontativ strategi redan som fyra-femåring, vilket framgår av följande samtal:

Då när jag var liten hade jag bara tittat på dem och skrattat åt dem: ”Mamma, varför ska jag ha det?”. Det hade varit mitt svar när folk frågade. (...) Sen när jag kom upp i tonåren då började jag tycka att det där var lite mer besvärligt. Och då var det lite så: ”Ja, jag bor med min pappa”. Det var det jag sa ungefär. Sen så när jag har blivit mer vuxen så om någon frågar: ”Ja, vad heter dina föräldrar?” då säger jag bara: ”Ja, jag har två pappor”. Då är det ingen som säger något (skratt).

När jag intervjuar Esther (31) om hennes erfarenheter av lärare och hur frågan om ­familj diskuterats, berättar hon:

"Jag kan komma ihåg två gånger från min skolperiod, i skolan pratade vi om homosexuella familjebildningar, utanför-­normen-familjebildningar (…) en gång på högstadiet (paus) och då var det väl bara någon sån här du vet sexualkunskaps­lektion, eller jag kan inte ens komma ihåg vad det var för något, att det liksom nämndes på något sätt och jag tyckte att det var lite obehagligt liksom så, men det var väl inte att det gjorde något större avtryck så.

Men så var det en gång på gymnasiet, som det var, då hade vi (paus) min lärare, vår klasslärare hade något såhär dille på att vi skulle ha olika debatter, om såhär heta aktuella frågor, och då var det en gång som vi då skulle ha debatt om adoption. Homosexuellas rätt att adoptera, det var ju precis, det kan väl varit 98 eller någonting sånt, och den nya lagstiftningen kom 2001–2002 så det var ju ändå ett ämne som fanns och vi skulle debattera. Jag kommer ihåg att det där var så fruktansvärt för att det fanns de som, framför allt då killarna i klassen som var väldigt såhära (suck), ja, nej det var ju hemskt och fruktansvärt och äckliga bögar och hej och hå. Och där satt jag och bara: ”Uuhh”. (...) Ja, och mådde inte så bra (skratt). (...) Det kom jag ihåg att just den händelsen var extremt jobbig."

När omgivningen reagerar på queera släktskapsstrukturer tvingas regnbågsbarnen agera utifrån dessa premisser. Maktrelationerna som regnbågsbarnen redogör för ser olika ut: ifrågasatt, utpekad, förlöjligad, ­exkluderad, hånad, bespottad, slagen. Då maktrelationerna ser olika ut går det inte att destillera fram en gemensam upp­levelse. Inte heller är de strategier regnbågsbarnen tar till för att kunna möta maktrelationer likadana. Regnbågsbarnen agerar ­genom konfrontation, argumentation, ­undvikande, döljande, tystnad.

Trots dessa skillnader har regnbågs­barnens erfarenheter givna förbindelser då makt­relationerna de upplever uppe­håller sig vid deras queera släktskapsstruktur. Genom sin skolgång försöker regnbågsbarnen på olika sätt hantera lärares, skolterapeuters och ­andra elevers heterosexistiska och trans­negativa agerande.

När dessa maktrelationer uppstår är det genom villkorade händelser som är vardag i en utbildningsmiljö – som att prata om sin familj inför klassen, pedagogiska övningar där homosexualitet är i fokus, rykten i skolkorridoren eller när ens samkönade föräldrar är med på skolavslutningen. Dessa alldagliga händelser tvingar regnbågsbarnen att förklara sig, utbilda sin omgivning och till och med värja sig från psykiskt och fysiskt våld. Lärare inom det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet kan intervenera i berörda makt­relationer genom att vara medvetna om ­undervisningens pedagogiska ramar.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.