EU:s sociala pelare Hela debatten

”Politikers EU-populism så dum att man baxnar”

På EU:s sociala toppmöte i Göteborg kunde­ Sverige briljera med sitt vinnande koncept social trygghet kombinerat med en flexibel arbetsmarknad. En mindre charmig sida av toppmötet är en annan svensk paradgren: populism och okunskap om EU.

Ett par dagar före toppmötet intervjuades Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt i Göteborgs-Posten och han sa då följande: ”Det känns ju lite typiskt för hela EU på något sätt, här stänger man skolor och hindrar folk att ta sig till jobbet. Och drar in massor med poliser. Samtidigt som ingen riktigt vet vad de gör. Det är oklart vad som kommer ut av det för vanligt folk.”

”Typiskt EU”. ”Man stänger skolor”. ”Ingen- vet vad de gör”. ”Oklart vad som kommer ut”. ”Vanligt folk”. Det är så dumt att man baxnar. För det första och fullständigt uppenbara: Det var statsminister Stefan Löfven som bjöd in till och arrangerade det sent påkomna mötet. Hans folk fixade hotell och möteslokaler, och svensk polis gjorde säkerhetsbedömningen.

För det andra undrar man vem eller vad ”EU” i ”typiskt EU” syftar på. Sjöstedts egen kollega, Vänsterpartiets EU-parlamentariker, som är med och stiftar EU:s lagar och antar EU:s budget? Eller den svenska regeringen, som tillsammans med de 27 andra regeringarna utgör EU:s andra lagstiftare?

En göteborgare vars cykelväg till jobbet kringskars av polisavspärrningar må vara förlåten för att ha muttrat ”typiskt EU”. Hen föreställer sig då kanske en kommissionstjänsteman med förkärlek till tungrodd administration och detaljregleringar, en globalist utan nationell samhörighet (men som ändå känns påtagligt latinsk), en person som med sin överdimensionerade, skattebefriade och skattefinansierade lön omöjligt kan förstå vanligt folks bekymmer. Men - Jonas Sjöstedt, som själv varit EU-parlamentariker 1995–2006, vet bättre än så.

I Europasamarbetet ligger den verkliga makten hos EU-ländernas folkvalda regeringar, inte hos de Brysselbyråkrater man ofta anspelar på med det intetsägande och allomfattande ordet ”EU”. Det finns inga EU-lagar som inte har passerat ministerrådet, alltså mötesplatsen för de nationella regeringarna. Det ”EU” gör och är, är vad 28 regeringar enats om, oftast tillsammans med EU-parlamentet. Den där kompromissen är så klart aldrig in i minsta detalj vad en person, ett parti, en regering eller ett land önskat sig. Men våra regeringar anser den nästan alltid bättre än alternativet: ingen kompromiss, status quo.

Man kan förespråka att Sverige lämnar EU-gemenskapen. Man kan också vilja ändra de grundläggande villkoren för EU-samarbetet genom att nya politikområden läggs till eller gamla dras ifrån, så att säga åternationaliseras. Men man kan inte, om man är intellektuellt hederlig, låtsas som om ”EU” existerar utanför svenskt inflytande. I princip all kritik mot ”EU” kan och bör riktas mot antingen den svenska regeringen eller den svenska oppositionen, eftersom någon av dessa har utformat det som kritiseras. Att Jonas Sjöstedt inte säger ”typiskt Stefan” till GP-journalisten beror på att Stefan då skulle komma med mothugg; ”EU” däremot kan inte svara.

Politiker försöker ofta anknyta till ”vanligt folk” över det hopplösa – elitistiska, alternativt byråkratiska, beroende på om man står till vänster eller höger – EU. Men Brexit har visat hur farlig den sortens populism light faktiskt är. Efter att brittiska politiker i åratal skyllt impopulära beslut på ”EU” och tagit äran för de populära är det inte jättekonstigt att människor till slut röstade sig ur det ojämställda och tärande förhållandet med energitjuven EU.

Brexitförespråkarna har målat upp en bild av nationen som nedtryckt och underordnad ”EU”. Men EU är ett samarbete, inte en tävling med vinnare och förlorare. ”Faktum är att Storbritannien […] sällan misslyckats med att få igenom sina huvudsakliga mål” skriver den före detta Toryministern John Gummer i The Guardian. I åratal deltog han i ministerrådsmöten och hamrade där ut ”EU:s” miljöpolitik och jordbrukspolitik.

Svenska politiker som ojar och vojar över att britterna hemföll åt vulgärdebatt och främlingsfientlighet när de röstade för att lämna EU, har inte råd att själva använda samma populistiska grepp.

Trender

UPPÅT

Amsterdam. Amsterdam blir nytt hem för EU:s läkemedelsmyndighet EMA, som lämnar Storbritannien efter Brexit. Stockholm-Uppsalas kandidatur gick om intet och svenska regeringen fick skäll från Danmark och skåningar för att därefter ha lagt sin röst på Milano och inte Köpenhamn.

Citykamp. Nästa stora EU-strid lär stå om vilken stad som blir EU:s finanscentrum efter Brexit. Den europeiska bankmyndigheten EBA kommer att flytta till Paris, men i Frankfurt ligger redan Europeiska centralbanken. Båda städerna vill locka till sig de storbanker som planerar att flytta från London.

Berlusconi. Italiens förre premiärminister Silvio Berlusconi förbjöds ställa upp i nationella val efter att han 2013 blev dömd för skatte-brott. Han har överklagat beslutet till Europadom-stolen för mänskliga rättigheter. Berlusconi hoppas på en dom i god tid före valet i Italien, i maj nästa år.

NEDÅT

Tysk politisk stabilitet. Nyval, en storkoalition över blockgränserna eller en minoritetsregering ledd av Angela Merkel? Sedan det liberala partiet FDP lämnat koalitionsförhandlingarna är framtiden för den tyska regeringen oklar – och övriga EU biter nervöst på naglarna.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.