Perspektiv
Sjukvård
11 oktober 2019 kl 11:10

Kan skärmtid främja hälsosamma beteenden?

Skärmarnas negativa effekter diskuteras ofta i debatten. Det som inte får lika stor uppmärksamhet är frågan om hur vi kan använda skärmarnas beteendepåverkande belöningssystem för att uppnå önskvärda beteenden i exempelvis vården och skolan. Det skriver forskaren Marina Arkkukangas. 

Vi vet i dag att vi blir påverkade av skärmtid. Den påverkar bland annat vårt minne, vår uppmärksamhet och vad vi fokuserar på. Anders Hansen, en svensk läkare, psykiatriker och författare till bland annat böckerna ”Hjärnstark” och ”Skärmhjärnan”, har den senaste tiden genialt pratat mycket om hur vi människor snabbt har förändrats gällande beteendeomläggning. Det som Hansen bland annat talar om är att vi bör avgränsa skärmtiden då den sannolikt påverkar vår hälsa på olika sätt och vis, och vi ännu inte sett alla effekter på hur den påverkar vår hjärna.

Men, kan vi använda denna kunskap om den snabba beteendeomläggningen och belöningssystemet till något som vi kan dra nytta av?

Ursprungligen diskuterades och förklarades begreppet beteende som något som kunde observeras utifrån, det vill säga det vi gör och säger. I modern tid omfattar definitionen av beteende även tankar och känslor. När vi strävar efter att uppnå beteendeförändring i olika situationer handlar det oftast om att öka och vidmakthålla frekvensen av önskade beteenden eller att minska icke önskade beteenden och behålla dessa på en låg nivå.

Ett beteende som följs av något som vi upplever som positivt (något bra tillförs eller något obehagligt undviks) kommer sannolikt att upprepas. Medan beteenden som följs av något som vi upplever som negativt (något obehagligt tillförs eller något bra tas bort) sannolikt inte kommer att upprepas. Utifrån denna förenklade beskrivning av beteende är det inte alls konstigt att vi påverkas av de snabba belöningar som vi ofta får kontinuerligt under vår skärmtid. Om man jämför mekanismerna under skärmtiden med att komma i gång med hälsosamma beteenden, exempelvis fysisk aktivitet, så är det inte alls samma konstanta flöde av snabba återkopplingar, belöningar och förväntningar – och därmed inte heller samma sannolikhet för fortsatt och uthålligt engagemang.

Hur ska vi då gå tillväga för att tillföra det positiva flöde som vi vet krävs för att beteenden ska upprepas och vidmakthållas?

Inom hälso- och sjukvården, liksom inom många andra områden, är digital transformation ett faktum. Men det är långt ifrån alltid förankrat i form av förändrade arbetssätt inom organisationer och myndigheter. Förändrade arbetssätt innebär bland annat att varje individ ska känna en självsäkerhet i och tillit till de nya rutinerna. Detta uppnås genom kunskap, utbildning och stöd från styrning och ledning. Forskning visar att om personal ska känna sig trygg i att arbeta via digitala lösningar måste lösningarna uppfylla de krav som ställs inom organisationen samt vara utvecklade, testade och välfungerande.

Det är med andra ord viktigt med trygghet och kunskap kring förändrat arbetssätt med digitala lösningar. När dessa aspekter väl är uppnådda finns det stora vinster med att arbeta för att beteendeomläggning och belöningssystemet som uppstår vid skärmtid ska kunna användas både utifrån en vårdgivare och en vårdtagares perspektiv – i syfte att uppnå följsamhet och upprätthållande av insatser som ges och mottages.

Forskning inom hälsofrämjande arbete visar att appar på mobiler och surfplattor som även innehåller mekanismer som syftar till att påverka beteende indikerar att ge god följsamhet och ett vidmakthållande av det önskade beteendet. Många lärdomar finns att dra kring hur denna kunskap kan användas inom exempelvis hälso- och sjukvården, men även inom skolan och andra områden där beteende och lärande är i fokus.

Bland annat lyfter Skolverket att användning av mobiler och surfplattor under lektionstid påverkar inlärningen negativt om de inte används på rätt sätt, medan det kan vara positivt att efter skoltid använda skärmen som stöd vid inlärning. Här har vi stora möjligheter att göra skärmtiden till något positivt med rätt utformade insatser.

Vi vet även att digitala lösningar påverkar själva genomförandet av undervisningen positivt, exempelvis genom att mer skärmtid läggs under planeringen av det pedagogiska arbetet. Kompetensutveckling blir här en viktig faktor om lärare och utbildare ska få tillgång till kunskap om vad det innebär att arbeta ”digitalt”. Samtidigt vet vi att när regioner och kommuner tvingas till besparingar är det ofta kompetensutvecklingen som bortprioriteras. Likväl förväntas vård- och omsorgsinsatser samt skolverksamheten hålla samma kvalitet. Att inte spara på, utan snarare främja, kompetensutvecklingen och lärandet genom att använda digitala lösningar i det dagliga arbetet är därför rätt väg att gå i framtiden. Utan den digitala kompetensen får vi inte möjlighet att använda den beteendeomläggning och de belöningssystem (att känna tillfredställelse i lärandet) som vi vet kan bidra till att skapa hållbara yrken och individer.

Vi har i nuläget en möjlighet att anpassa oss och utnyttja den omställning som mobilanvändning och surfplattor medför. Nu kommer säkert många att protestera och säga att det inte alls är lämpligt att anpassa sig till något som i debatten ofta beskrivs som ohälsosamt, men jag vågar påstå att vi aldrig kommer att kunna vrida tiden tillbaka. Omställningen kan inte debatteras bort. Det är lika troligt att vi slutar använda mobiler och deras funktioner, inklusive sociala medier, som att vi börjar brevväxla med varandra igen.

Forskningsområdet är relativt ungt ännu, men det kommer med all säkerhet att explodera inom de närmaste åren med resultat kring skärmarnas effekter på hälsa och arbetssätt.

Det finns kort sagt många områden som skulle kunna utvecklas. Det viktiga att fokusera på nu är inte att bekämpa skärmarna, utan att hitta nya förhållningssätt som gör att skärmtiden hålls på en nivå som inte ses som ett hot mot hälsan. Att jobba för att skärmtiden ska kunna användas till att främja hälsa och framtida arbetssätt.

Rätt utnyttjad skulle skärmtiden kunna bli en skyddsfaktor i stället för riskfaktor. Det är detta vi nu behöver studera närmare, exempelvis genom att undersöka belöningssystemet mer och fokusera på det som triggar beteende – och sedan använda triggern till hälsosamma åtgärder och interventioner. Vi har just nu ett ypperligt tillfälle att satsa på och genomföra mer forskning kring skärmtid och lära oss vad som är viktigt för att vi ska bli motiverade och investera i ansträngning, lärande och vilka strategier som är effektiva för upprätthålla olika hälsosamma beteenden. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.