Pappamånader kan få oväntad hjälp från EU

Förslaget om att ut­öka pappamånaderna från tre till fem kommer av allt att döma att stupa i riksdagen. Men kanske blir det ändå fler pappamånader så småningom – med lagstiftning från Bryssel.

Strax före jul presenterade regeringens utredare sitt förslag till hur den svenska föräldraförsäkringen ska omdanas. Från dagens system med tretton månaders välbetald och tre månaders lågbetald ledighet, och där tre månader inte får överlåtas mellan föräldrarna, till ett tredelat system: fem månader till en förälder, fem till den andra och sedan fem månader som föräldrarna själva bestämmer över.

Eftersom en majoritet i riksdagen bestående av det borgerliga blocket samt Sverigedemokraterna är motståndare till att utöka antalet öronmärkta dagar, kommer den delen av reformen inte att kunna passera. Men regeringen har en andra chans i Bryssel. För pappamånader ligger just nu på bordet också där.

EU-kommissionen har sneglat norrut och presenterade i våras ett lagförslag om ett nytt föräldraledighetsdirektiv som bygger på just den svenska modellen med öronmärkta pappamånader. Enligt förslaget ska varje förälder garanteras fyra icke överlåtbara månader betald föräldraledighet. Dagens EU-regler säger att varje förälder har rätt till fyra månader, men utan några krav på ersättning.

Syftet med att uppdatera föräldraledighetsdirektivet är jämställdhet på arbetsmarknaden och mer specifikt ”att öka mäns uttag av familjerelaterade ledigheter”. EU-kommissionen vill helt enkelt att papporna är hemma mer med sina barn och att mammorna är mer på jobbet, för att krympa löne- och pensionsgapet mellan könen.

Sverige var först i världen med att 1974 låta mamma-pappa-par dela föräldraledigheten mellan sig. Sedan dess har man successivt introducerat öronmärkta månader till vardera föräldern. Nya pappamånader i Sverige har lett till en dubblering av antalet dagar som män är föräldralediga, konstaterar EU-kommissionen imponerat i sin konsekvensanalys.

EU-ländernas regeringar började förhandla om direktivet i september. Och precis som det svenska reformförslaget kommer EU-direktivet att möta motstånd hos lagstiftarna. Då kanske inte främst på grund av pappamånaderna, utan för att en bindande EU-lag om betald 4+4 månaders ledighet i EU-länder med hittills mycket kort ledighet innebär en kostsam välfärdsreform. Dessutom är flera regeringar, som till exempel den svenska, av tradition skeptiska till EU-lagstiftning i sociala frågor.

Och EU-kommissionen använder verkligen all sin finess och fingerfärdighet här. En av senare års stora EU-politiska tabbar var när kommissionen föreslog att utöka den betalda mammaledigheten, från 14 till 18 veckor. Förslaget drogs i långbänk av EU-regeringarna i hela sju år innan kommissionen 2015 snopet fick dra tillbaka det. Viljorna gick inte att jämka.

I stället för att återigen plocka fram denna surdeg och försöka utöka mammaledighetsdirektivet, har kommissionen dammat av det tandlösa och okontroversiella föräldraledighetsdirektivet. Men det nya föräldradirektivet är, om det går igenom, långt mer radikalt än vad det uppdaterade mammaledighetsdirektivet skulle ha blivit om det hade gått igenom.

Många svenskar verkar ovetande om att EU faktiskt lagstiftar om föräldraförsäkring. Men så är det. Eftersom vi i Sverige har en mer generös föräldraförsäkring märker vi inte av att EU-regler kräver 14 veckors betald mammaledighet, till exempel – vi får ju redan mer.

Skulle EU-reglerna däremot gå längre än de svenska reglerna på någon punkt, som till exempel föräldraledighetsdirektivets krav på hela fyra pappamånader, så skulle dessa även gälla hos oss. Och då skulle vi känna av EU-lagen.

Det är slående hur de två förslagen om att utöka pappamånaderna, presenterade under ett och samma år, har fått så olika respons i den svenska offentligheten. Det alleuropeiska reformförslaget har knappast alls diskuterats av rikspolitiker och medier; det helsvenska har dissekerats på varje ledarsida. Trots att de båda lagarna kommer att ha exakt samma rättsliga tyngd om de går igenom. EU-lag är ju svensk lag.

Trender

UPPÅT

Parlamentsval i Italien. I kulisserna väntar Silvio Berlusconi. Många bedömare tror att om högerpartiet Forza Italia vinner i mars kommer EU-parlamentets sittande talman Antonio Tajani att placeras på premiärministerposten, eftersom Berlusconi dömts för skattebrott och därför själv inte kan bli premiärminister.

Islands kvinnolöner. Det nya årets första europeiska snackis är den isländska lagen som kräver att arbetsgivare betalar män och kvinnor samma lön för samma arbete – annars väntar böter. Lagen är den första i sitt slag i världen.

Långtidsbudgeten. EU:s nästa sjuårsbudget börjar gälla först 2020, men debatten är redan i gång. Heta potatisar är vilka länder som kommer att betala mer efter att Storbritannien lämnat klubben, och om regionstödet (en tredjedel av budgeten) kan användas som morot för att få trilskande östländer att ta emot migranter.

NEDÅT

Schweiz EU-relation. I år planeras en folkomröstning om Schweiz framtida relation till EU, ett slags schwexit-omröstning. Schweiz är inte EU-medlem men deltar i flera europeiska samarbeten, exempelvis passunionen Schengen. Landets största parti är det EU- och invandringskritiska Schweiziska folkpartiet.

Rumäniens rättsstat. Landets styrande parti socialdemokraterna har lagt ett förslag om att avkriminalisera viss sorts korruption. Ett liknande förslag stoppades i fjol efter massiva gatuprotester.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.