”Nu känns det som skarpt läge hela tiden”

Terrordådet i Stockholm triggar andra, tror socialarbetaren Bettan Byvald i Göteborg. Hon jobbar med IS-återvändare och är mycket kritisk: ”Vi kom i gång alldeles för sent i kommunerna.” 

Angered i Göteborg har haft flest IS-resenärer i landet. Många har dött, andra återvänder – och går omkring som potentiella krutdurkar. Hur når man dem? Kan de återanpassas i samhället? Hur hittar man personerna med störst risk för att radikaliseras? Hur ringar man in potentiella terrorister?

Det är frågor som Bettan Byvald, social­arbetare i Angered sedan drygt 30 år, brottats med nästan varje dag de senaste åren. 

Så smällde det i Stockholm. Överraskad blev hon inte, men lika chockad som alla ­andra. Den första reaktionen:

– Nej! Nu är det här! Nu försvann det lilla hoppet om att det trots allt inte skulle hända i Sverige. Jag kände en sådan sorg hela helgen. Men nu börjar ilskan komma. Och övertygelsen om att vi måste göra mycket mer. 

– Nu känns det som skarpt läge hela tiden!

Menar du risken att terrorattentatet i Stockholm kan trigga andra att göra något liknande?

– Ja, risken för copycats. Det finns så många sårbara grupper mitt ibland oss. Vi vet ju att IS uppmanar till aktioner i bland annat Sverige, nu när ingen reser till Syrien längre.

– Det stora problemet i dag är de som vill bygga kalifat i förorten.

Bettan Byvald jobbar inom den socialtjänst som var tidigast i Sverige med förebyggande kommunala insatser mot våldsbejakande extremism. Hon vet att hon själv både har lyckats hindra personer från att åka och kriga för IS och hanterat återvändare.

Men hon känner sig inte alls stolt. Snarare bedrövad. Över det som nu hänt, och för att det tagit så lång tid att komma i gång med ett rimligt arbete såväl i kommunerna som på nationell nivå för att tackla problemet med våldsbejakande islamism.

– Vi har förlorat flera år. Det har pratats och pratats. Alla pratar – ministrar, nationella samordnare, forskare. Men sedan då? När blir det verkstad? I Göteborg satsades det på ett så kallat Kunskapens hus, som Mona Sahlin tog initiativ till när hon var nationell samordnare. Det har inte hjälpt oss på socialtjänsten.

Bettan Byvald tycker som terrorforskaren Magnus Ranstorp att det måste skapas ett nationellt resursteam som ett stöd för arbetet med återvändare, riskindivider och radikala miljöer. Det har också Anna Carlstedt, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, efterlyst.

Ett annat starkt önskemål från Bettan Byvald är ett bättre informationsutbyte mellan Säpo och kommunerna.

Hon var själv under ett år anställd på den nationella samordnarens kansli när Mona Sahlin hade det uppdraget. Då var hon lite av kommunförsvarare när hon tyckte att Sahlin tog kommunerna onödigt hårt i örat, minns hon.

För snart fem år sedan kom Magnus Ranstorp och forskarkollegan Peder Hyllengren på besök till Angered och frågade: ”Hur jobbar ni med krigsresenärer?”

– Det gjorde vi ju inte. Jag minns att vi tog upp det med vår ledningsgrupp och ställde frågan: ”Hur jobbar vi med detta?” Svaret var: ”Det ska ni inte göra, det handlar om terrorism, det ska Säpo hålla i.”

Men Ranstorp och Hyllengren var helt rätt ute, anser Bettan Byvald. Snart blev frågan aktuell också på ett mer handfast sätt. Bland unga i Angered spreds uppgifter om de första­ som dött efter att ha åkt och krigat för IS.

– Några ungdomar ville att de skulle hyllas med minnestal. Vi började inse att det här berörde oss i högsta grad. Man kan säga att vi såg och kände till vad som hände, men inte förstod kommunens roll.

Under 2013 startade ändå ett arbete. Man började från socialtjänstens sida uppmärksamma­ miljöer, lyssna på hur snacket gick på fritidsgårdar och i ungdomskretsar, och sätta in stöd till familjer.

– Vi väcktes abrupt när det dök upp bilder på Facebook av ungdomar från Angered med kalasjnikovs framför sig nere i Raqqa och budskapet ”Kamrater kom ner, det här är det enda rätta!”. Samtidigt förekom IS-flaggor på mobilerna hos skolbarn här.

– Jag minns också ett möte med en ung flicka som sa att hon ville leva i ett samhälle­ där sharialagar rådde. Då handlar det om unga som gått igenom hela vårt skolsystem och ändå väljer något så för oss främmande och skrämmande.

Bettan Byvalds uppgift som socialarbetare­ blev nu helt koncentrerad till förebyggande insatser mot den uppblossande våldsbejakande islamismen, parallellt med arbete mot kriminella gäng i Angered. Delvis har uppgifterna gått ihop.

Vad är möjligt? Vad har Bettan Byvald och de kolleger hon samarbetat med konkret kunnat göra för att om möjligt förhindra våldsdåd med extremistiska förtecken? Det återkommer vi strax till, men först något om hur hon tänker kring problemet i stort.

– Det är bra att terrorresor numera är kriminaliserade. Jag önskar att fler som begått vidrigheter kunde lagföras och dömas. Jag är också för att man brottsstämplar sam­röre med sådana organisationer, som i Norge. Jag tror till och med att det är en förutsättning för att kunna bevara den så viktiga yttrandefriheten.

Ett starkt önskemål är att luckra upp rådande­ sekretessregler så att man i kommunerna kan utbyta information med Säpo och polisen om återvändare och individer i riskzonen. 

– Det har lättat när det gäller barn (under 18 år). Men vi måste också veta mer om unga vuxna. De som inte har begått brotts­liga handlingar, när Säpo kollat dem, lever ju fritt i samhället. Men de kan vara svårt traumatiserade och sårbara.

– Att hantera dessa människor är inte att rulla ut någon röd matta! Det är i högsta grad i hela samhällets intresse, säger Bettan Byvald.

Den misstänkte 39-årige gärningsmannen i Stockholm hade fått avslag på sin begäran om asyl och skulle i likhet med många andra avvisas. Det är en grupp människor som Bettan Byvald har tänkt mycket på, framför allt ensamkommande ungdomar bland dem som fått nej. 

– Vi har uppmärksammat dem. Här finns en ökad självmordsbenägenhet, men det är också en sårbar grupp för IS-rekrytering och kriminalitet. Det är viktigt att samhället tar hand om dem, och inte lämnar dem åt rekryterare.

Hon lyfter problemet med svartjobb och svart andrahandsuthyrning, som är vanligt förekommande när personer som hotas av utvisning försvinner och ”går under radarn”.

– Även socialtjänsten godkänner svarta kontrakt. Men här har vi alla ett samhälls­ansvar, många vanliga människor hjälper sådana personer med jobb och bostad. Och så kan de hålla sig undan och undgå att bli utvisade.

I Angered var en av de första konkreta åtgärderna för att förhindra IS-resor för några år sedan att informera och utbilda första linjens personal – lärare, fritidsledare, social­arbetare. 

– När IS utropade kalifatet och lockade ner kvinnor och barn besökte vi också barnavårdscentralen. Alla de barnfamiljer som reste från Angered för att bosätta sig i kalifatet hade varit på BVC, berättar Bettan Byvald.

Personalen på BVC hade förstått att resor var aktuella, och reagerat starkt. Föräldrar hade frågat om i vilka åldrar vaccin skulle tas, och om barnen kunde få vaccin i förväg. 

På den tiden pratade man öppet om att resa, ”med stolthet i rösten”, konstaterar Bettan Byvald: ”Jag ska bosätta mig i Syrien och bo i kalifatet.” Unga vuxna var mer öppna än föräldrar med minderåriga.

Det instrument som socialtjänsten kunde använda när det gäller minderåriga var LVU, lagen om vård av unga. I flera fall ledde det till att barn stoppades med stöd av lagen, utifrån att vårdnadshavaren eller barnet utsattes för en påtaglig risk.

Socialtjänsten försökte på olika sätt ringa in grupper och individer som kunde tänkas bli lockade att resa – kamrater till personer som åkt, syskon, föreningar … 

– Vi pratade med ungdomar här i Angered. Kände de till någon som rest? Ja. Någon som dött? Ja. Någon som kommit tillbaka? Ja. ­Någon som vill åka? Ja.

Bara från Göteborgstrakten beräknar man att minst ett åttiotal personer gjort IS-resor, hälften av dem från Angered. Bettan Byvald har kännedom om ett tiotal som dött och drygt tio som kommit tillbaka. Men minst lika många har man också lyckats hindra från att resa.

– Via samtal gjorde vi bedömningar av om de unga hade förmåga att resa, och om föräldrarna hade förmåga att stoppa dem. Det styrde vilket behov av insatser som fanns.

Ett fall som berörde henne starkt var en mamma som på olika sätt försökt stoppa sin son från att resa, men till slut sa: ”Ja men åk ner då, och se hur det är.” Sonen dog i sin första strid. Då ställdes krav från vissa kretsar på att hennes andra son skulle åka ner för att ­hedra brodern som omkommit. Mamman sökte hjälp och den resan kunde förhindras.

Samarbete med imamer har bidragit till att hejda resenärer och hjälpa återvändare, konstaterar Bettan Byvald. 

– Ibland möter vi individer som slutat ta sin medicin för att de tror att det är haram (förbjudet enligt islam). En imam som hörde om det sade: ”Hänvisa till mig så kan jag förklara att Allah kan behöva den hjälpen, ta din medicin!”

Här lyfter Bettan Byvald behovet av utökad samverkan mellan socialtjänsten, psykiatrin och civilsamhället.

Vid andra tillfällen har imamer fått potentiella IS-resenärer att tveka genom att hän­visa till deras mammor: ”Du tror du ska komma till paradiset när du gjort jihad, men det gör du inte, för på vägen drunknar du i din mammas tårar.” 

Ibland har Bettan Byvald och hennes kolleger vunnit tid för fler samtal genom att stödja mammor som velat gömma eller klippa sönder sönernas pass.

Som exempel på att det inte alltid behövs så mycket berättar hon om en fritidsledare som frågade en ung entusiastisk flicka som pratade om att resa ner: ”Har de vatten? Kan du ­duscha varje dag där?” Nej! Då var det inte lika glamoröst längre.

En viktig förebyggande åtgärd i Angered är enligt Bettan Byvald de demokratiprojekt som dragits i gång. Vid valet 2014 stod personer med IS-flaggor utanför vallokalerna och varnade vissa för att rösta, ”det är haram!” Valdeltagandet sjönk kraftigt.

– I dag ser vi hur antalet moralpoliser och shariapoliser ökar i området. Det måste motverkas med kraftfull information om demokrati och jämställdhet.

Angered är med sina 50 000 invånare ett mycket­ invandrartätt område. Ofta är det andra generationens invandrare, från en rad olika länder, som Bettan Byvald och hennes kolleger kommer i kontakt med.

Senast i fredags träffade hon en återvändare­ från IS. Hon förväntar sig fler. Det är många som försöker ta sig därifrån. Oroliga anhöriga hör av sig, de har ofta haft tät kontakt via Skype.

– Vi kan ju inte åka och hämta hem folk. Men de återvändare som vi känner till, och där Säpo har uteslutit brottsmisstanke, erbjuder vi hjälp.

I flera fall har återvändare själva tagit kontakt med socialtjänsten och söker försörjningsstöd och hjälp med bostad. Ibland kommer hela familjer, ibland handlar det om ensamma unga män. Oroliga mödrar kan ringa och berätta att deras söner har kommit hem och bara sitter och stirrar in i väggen.

Ibland, men inte alltid, är annan problematik inblandad. Missbruk, psykisk ohälsa, misslyckad skolgång, våld i familjen, kriminalitet. 

Bettan Byvald försöker få i gång så kallade trepartssamtal, där socialtjänsten, psykiatrin och polisen deltar. 

– Det gäller att försöka få in dem i samhället igen. Alternativet är ju att de lockas av ­andra krafter och på nytt drar mot extremistiska handlingar. Vår ambition är att sätta in motkrafter. 

Efter terrordådet i Stockholm tror hon att det både kan bli lättare och svårare att komma till tals med alla dessa riskpersoner. Deras rädsla kan öka, men också deras bitterhet. De kan utsättas för hot och trakasserier; i ett område som Angered är det många som vet vilka som är IS-återvändare.

– Det har talats så mycket om kärlek och solidaritet i Stockholm efter attentatet. Och det är fint. Men det finns också så mycket hat. Det blir en polarisering, och från båda kanter är man nu på tå.

Efter dagarna av chock, bestörtning, sorg och ilska är Bettan Byvald i dag mycket beslutsam.

– Läget har varit allvarligt länge. Nu har det värsta hänt. Då måste vi bli mer handlingskraftiga i kommunerna. Vad är vår roll? Vad kan vi göra mer? Vad kan vi göra bättre?

LÄS ÄVEN: Anna Carlstedt i debattartikel: "Bråttom att få koll på extremisterna”. 

LÄS ÄVEN: Perspektiv: Så blir polisen mer effektiv mot terrorn. 

LÄS ÄVEN: Fokus: Stockholm samlat när övning blev verklighet. 

LÄS ÄVEN: Intervju med imamen Abd al Haqq Kielan: "Vi muslimer har ett extra stort ansvar”. 

LÄS ÄVEN: Intervju med Vivallas kommunpolis Fredrik Malm: ”Jag har inte tappat tron på människorna”. 

LÄS ÄVEN: Intervju med Stockholms samordnare mot våldsbejakande extremism: "Sekretessen bromsar arbetet mot extremism”. 

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.