Nazistiska åsikter utrotas inte av en lag

Kristallnatten – ett vackert ord, nästan poetiskt. Men natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes hundratals synagogor ned i Tyskland, judiska butiker vandaliserades och judar mördades. Det var ingen slump att SKMA valde just den 9 november för sin konferens om huruvida dagens lagstiftning fungerar för att motverka antisemitism och rasism. För ordningens skull ska jag nämna att jag var moderator.

Enligt historikern Helene Lööw är det en djupt rotad föreställning att svenskar varken är antisemiter eller rasister. Sådana finns i andra länder, men inte här hos oss. En självbild som möjligen har påverkat den lagstiftning vi har. När det inträffar saker som ställer den rådande ordningen på ända säger politikerna ofta att vi har varit naiva. Nordiska Motståndsrörelsens marscher på gator och torg, deras hotfulla närvaro i Almedalen i somras och hets och hat på nätet har varit omskakande. Det har lett till en debatt om att vi behöver en strängare lagstiftning för att begränsa rasistiska uttryck i deras olika former.

Justitieminister Morgan Johansson i övergångsregeringen förbereder en utredning om att förbjuda fler nazistiska symboler än dagens. Ett problem med det är att när en symbol blir otillåten poppar det upp en annan. Eftersom hakkors är förbjudna har NMR bytt ut dem mot den så kallade tyrrunan, som bars av nazisterna på 1930-talet. Ytterligare en utredning ska se över möjligheten att förbjuda rasistiska organisationer i enlighet med FN:s rasdiskrimineringskonvention, som Sverige undertecknat.

Paradoxen att de som vill störta demokratin använder sig av just dess rättigheter när de sprider sitt hat på den offentliga scenen är i sig provocerande för många. Andra tycker att det ska demokratin tåla. Nordiska Motståndsrörelsen hyllar Hitlers rasbiologi, som förnekar olika gruppers rätt att existera. Den ideologin slutade i Förintelsen. Mot den bakgrunden väcker själva åsynen av de uniformsklädda, fanbärande männen starka känslor och rädslor hos omgivningen. Ska de förbjudas?

Polismannen Erik Nord, som hamnade i blåsväder i samband med NMR:s demonstrationer i Göteborg, svarar ja på frågan. De uniformsklädda männens sätt att uppträda är en imitation av nazisternas på 1930-talet. Det borde vara hets mot folkgrupp i sig. Förbjud dem, stäng ned deras hemsida och bankkonton. De kommer att dyka upp i andra skepnader, men då har vi i alla fall markerat och då får vi jaga det som kommer efter, menar Erik Nord.

Justitierådet Thomas Bull i Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare påpekat att aktivister fortsätter att vara aktiva oavsett organisation. För hundra år sedan förbjöd kungen tidningen Aftonbladet, som han ogillade. Då gavs tidningen i stället ut under namnet ”Det andra Aftonbladet”. Den förbjöds också. Så där höll det på.

Men man utrotar förstås inte åsikterna. Folk slutar inte att vara nazister på grund av en lag. Juridikprofessorn Anna Jonsson Cornell säger att hon önskar att hon kunde svara ja på frågan om ett förbud vore effektivt. Ett förbud är dock kantat av komplikationer. Vem bestämmer vad som är rasism? Enligt Morgan Johansson ska en domstol avgöra vad som är en tillåten organisation. Men vad händer om det som är ont i dag blir gott i morgon, i en annan tid, med en annan regering?

Det väckte stor uppmärksamhet i september förra året när polisen gav NMR tillstånd att marschera i närheten av synagogan i Göteborg, där den judiska församlingen skulle fira Jom Kippur, årets viktigaste judiska högtid. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten, som tillrättavisade polisen och anvisade en annan färdväg, längre bort från synagogan. Mot den bakgrunden frågade jag Erik Nord om han skulle fatta ett annat beslut i dag, ett år senare. Han svarade nej. Han skulle inte ta hänsyn till domstolens utlåtande eftersom han misstrodde dess korrekthet. Förvaltningsdomstolen hade ryckts med i en upptrissad stämning och fattat ett beslut som inte stämde överens med lagen, enligt Erik Nord.

Polischefen tror alltså att domstolen handlat i ett slags affekt och därför fattat beslut i strid med lagen. Om inte polisen ser ett värde i att ta hänsyn till domstolens utlåtande, vem ska då bry sig?