Nazikvinnornas historia gör upp med myten om kvinnlig godhet

Den första nazistiska massmörders­kan var inte koncentrationslägervakten utan sjuksköterskan. Det skriver Wendy Lower, amerikansk professor i historia, i sin bok Hitlers furier: tyska kvinnor i förintelsens tjänst (Fischer & Co).

Redan före kriget startade utrotningen av handikappade och psykiskt avvikande. Det var sjuksköterskor som gav dödliga injektioner och var med och drev människor in i de fordon i vilka de stängdes in och gasades ihjäl. I rollen som sjuksköterska i det nazistiska riket kunde ingå att svälta patienter, inte sällan barn. 

Allt som störde den ”ariska rasens renhet” skulle utrotas. I detta dödsmaskineri ingick även tjänstvilliga kvinnor, men deras illgärningar och liv har inte kartlagts förrän nu. Enskilda fall som Ilse Koch, lägervakt i Buchenwald, har dock uppmärksammats. Koch dömdes för krigsförbrytelser vid flera rättegångar efter kriget.

Men de sekreterare, lärare, sjuksköterskor, fruar och älskarinnor som underlättade eller deltog i brutaliteten mot och utrotningen av judar har försvunnit in i historiens dunkel och glömska. Detta av två skäl: de förminskade själva sin roll efter kriget och de gled in i den kvinnoroll som tycks vara ett skydd mot anklagelser om omänsklighet. 

Trots vittnesmålen från överlevande har ytterst få av dessa kvinnor någonsin dömts i domstol för sina gärningar. Wendy Lower har gjort ett pionjärarbete i arkiven. Hon har läst och lagt pussel för att få fram en bild av de kvinnor som åkte österut, drabbade av ”östyran”. Hon har också följt i deras spår och rest till Polen, Ukraina och Vitryssland, gjort intervjuer och besökt brottsplatser.

De här är kvinnor som, likt Adolf Eichman, menade att de gjorde sitt jobb. Att göra det arbetet kunde bestå i att färdigställa dokument, det kunde röra sig om namnlistor på männi­skor som skulle skjutas vid massavrättningsplatserna eller förteckningar över konfiskerad judisk egendom. 

När de själva behövde något nytt att sätta på sig fanns lager att hämta klänningar eller ytterplagg från. Vilka dessa ägodelar tillhört viss­te alla. En annan sysselsättning österut var att besöka getton och betrakta misären där. Misären, smutsen, svälten och håglösheten blev för dessa kvinnor ett argument för att judarna inte var som de själva, inte var människor. En kvinna skriver i ett brev hem att människorna i gettot inte kunde känna förnedring på det sätt som tyskar gjorde.

Vad var det då som lockade unga kvinnor att ansluta sig till den nazistiska regimens ideologi och bli dess hantlangare? För att få en insyn i det behövs en historisk kontext. Även för kvinnorna innebar händelserna efter förs­ta världskriget en upplevelse av att Tyskland fått en dolkstöt i ryggen. 

Detta i förening med nya tider, som under mellankrigstiden innebar nya friare roller för kvinnor, och i kombination med den framväxande nazismens bakåtsträvande och repressiva kvinnoideal – där kvinnans plats handlade om Kinder, Küche, Kirche – skapades en tidsanda av motsägelsefullheter. I öst såg unga kvinnor en möjlighet till äventyr, till att ta sig ur sin monotona tillvaro på landet, få karriärmöjligheter eller att träffa en man och gifta sig. Ofta fanns hos individerna flera drivkrafter. 

Kvinnor under nazitiden har i historiebeskrivningen setts som apolitiska, något som även ligger i linje med den nazistiska ideologins kvinnosyn. Wendy Lower visar att så inte var fallet.  Även kvinnor greps av den ideologi som utmålade den ”ariska rasen” som överlägsen och av försäkringarna om världsherravälde och absolut sanning i utbyte mot underkastelse under Führern. 

Men att på olika sätt vara delaktig i massmord stod i kontrast till det kvinnoideal nazismen ville skapa: kvinnans roll vara att trösta eller vårda den hemkommande mannen efter hans dagliga kamp för riket vid massgravarna, i lägren eller i skyttegravarna. 

Det är märkligt att denna kvinnosyn även har genomsyrat berättelserna om kvinnor under kriget in till denna dag. Självklart var inte alla tyska kvinnor aktiva och de fanns de som protesterade mot barbariet. Men de senare var få, det är ett av skälen till att maskineriet fungerade. En diktatur skapar tystnad och medlöperi och krig kan orsaka avtrubbning, men de är de aktiva kvinnornas historia som Wendy Lower nu frilägger. 

Och det är ett mörkt stycke kvinnohistoria.

Kvinnor var närvarande vid avrättningar och massakrer, de mördade själva, var med och valde ut vilka som skulle skjutas och många var kuggar i det dödens system som innebar noggrann dokumentation. Deras moderlighet sträckte sig inte till judiska barn, inte till romska eller till handikappade.

Av detta behöver samtiden dra lärdomar; forskningsmässiga, etiska och samhälleliga. Kvinnors agerande behöver granskas på samma sätt som mäns. Det finns ingen inbyggd godhet hos alla kvinnor som gör dem immuna mot att utöva skilda former av våld.

Kvinnor som fanns i nazismens tjänst österut bemötte anklagelserna om krigsförbrytelser, i de få fall där de ställdes inför rätta, genom att använda sig av kvinnoidealet. De gömde sig bakom ord om att de enbart varit lojala med sina män och inte hade något eget ansvar. De kunde börja gråta eller hänvisa till att de själva var mödrar och därför aldrig skulle kunna skada ett barn. 

I domstolarna anslöt förbluffande många domare till denna syn och kvinnorna gick med något undantag fria. Wendy Lower menar att det visar hur ideologin levde kvar.

Att kvinnor ses som moderliga och oförmögna till grymma dåd är en stereotyp som fortfarande existerar. I den tidiga kvinnorörelsen var det moderlighet och den kvinnliga inneboende fredssträvan som lyftes fram. Om kvinnor bestämde skulle världen bli bättre. 

Under de senaste fyra eller fem decennierna har i stället synen på kön som en konstruktion lyfts fram. Kön uppfattas inte som något givet med fasta egenskaper. Vad kvinnligt och manligt betyder har brutits upp och betoningen har lagts på likhet snarare än på olikhet. 

Det finns alltid stora svårigheter med att dra historiska paralleller, i synnerhet när det gäller den bestialiska ondska som genomsyrade Europa under andra världskriget. Men det finns några punkter som kan aktualiseras. 

Den ena är den lockelse en våldsbaserad ideologi kan ha på unga människor som söker identitet och äventyr, hur frånstötande omgivningen än kan uppfatta deras val. Wendy Lower beskriver hur våld, sex och droger finns med i den smältdegel som frambringar monster. 

Den andra punkten är att ge akt på den våldsideologi som i dag lockar unga kvinnor att bege sig till Syrien och ansluta till män där. Ingen ska för ett ögonblick tro att dessa flickor och kvinnor inte är aktiva i det som sker och har ansvar för det. En annan aspekt är att det även i denna ideologi finns kopplingar mellan brutalitet och sexualitet; det råa sexslaveri som jihadisterna praktiserar är ett exempel. 

Men det går att lära av det förflutna. Nyare forskning om nazismens kvinnor, i detta fall av Wendy Lower, gör också upp med föreställningen att ondska sitter i det manliga könet och att kvinnor bara är offer. 

ANNIKA BORG Teologie doktor, skribent