Nationell chauvinism är inte förklaringen till Brexit

Om EU skall bli ett lyckat projekt, som binder människor samman till en gemensam identitet, måste samtalet handla om annat än pengar. Det är en av läxorna som vi kan lära efter britternas beslut att lämna unionen. Den andra är att det är människor utan tydlig identitet, utan kulturarv och med låg självkänsla som är som mest mottagliga för chauvinismens locktoner. Det menar författaren Dan Korn, som bor i England.

Efter Brexit finns det anledning att ställa sig frågan vad det var som gick snett. Varför ville en majoritet av Storbritanniens medborgare lämna EU? Och varför syns en sådan tydlig skillnad i röstresultatet mellan England och Skottland?

Den stora kören av nedlåtande kritik mot britterna har handlat om att de inte förstår sitt eget bästa. Men om man i stället utgår från att folk är vuxna nog att fatta välgrundade beslut, måste man dra slutsatsen att folk också gjorde medvetna val i den här folkomröstningen. Vi tror gärna att medvetna val kan frikopplas från våra känslor. Vi tror oss vara rationella, men precis som vetenskapsmannen som i åratal arbetat för en viss teori har svårt att ta till sig forskningsresultat som tyder på att teorin inte håller, handlar vi utifrån våra känslor och inbillar oss att vi gör rationella beslut.

Storbritannien lider av ett besvärligt förhållande till nationell identitet. På Nordirland bor irländare som till största delen vill tillhöra Storbritannien, men som ändå kallar sig irländare. I Skottland bor skottar, i Wales walesare och i England bor – britter. Engelsmän kallar de sig bara när det handlar om fotboll. Då plockas den engelska flaggan, vit med rött kors, fram. I övrigt gäller Union Jack. På Nordirland är nationalsången ett känsligt kapitel som bara river i gamla sår, men Wales har sin egen nationalsång och Skottland har flera. Men England har ingen. De får hålla till godo med den brittiska. I fotbollssammanhang har man på senare år ofta använt en sång som nu uppfattas som engelsk, komponerad 1922 och som den dåvarande kungen George V tyckte kunde passa som nationalsång för Storbritannien. Titeln är besvärlig: ”Jerusalem”. 1922 tillhörde verkligen staden Jerusalem ett brittiskt mandat, men tanken på att vi i Sverige skulle ha en nationalsång med en titel som ”Stralsund”, ”Åbo” eller ”Narvik” förklarar dilemmat.

Om man säger att nationell chauvinism är förklaringen till Brexit måste man samtidigt ta sig en funderare på vad nationell chauvinism är. I Skottland finns en stark nationell rörelse, men där röstade en tydlig majoritet för att stanna kvar i EU, vilket fått det skotska nationalistpartiet att begära folkomröstning om utträde ur Storbritannien, så att de kan vara kvar inom EU.

För de som sätter likhetstecken mellan nationalism och främlingsfientlighet, rasism och högerpopulism finns en hel del att lära av den skotska nationalismen. Nationalistpartiets definition av en skotte bygger inte på någon mytisk bild av samhörighet med gamla klaner, om jord och blod. Skotsk är den som bor i Skottland, är i stället definitionen. Det skotska kulturarvet ses som en förenande kraft, öppet för nyanlända som vill ansluta sig. Olika invandrargrupper har exempelvis möjlighet att designa egna mönster för kiltar. Och vill man inte ha kilt, kan samma mönster användas på slipsar och näsdukar. Det är en stark nationell identitet, men chauvinistisk är den inte. Den som är trygg i den egna identiteten behöver inte chauvinismen.

Engelsmännen däremot har velat bygga en brittisk identitet. Det har inneburit att de andra delarna av Storbritannien har behållit sina identiteter, medan engelsmännen förlorat sin. England har ingen motsvarighet till den starka landsbygdskultur som är ett dominerande inslag i andra länders självbild. Det är ett land med högvis av fornminnen, drösar av gamla slott och herresäten, rik litteratur och historia och världens äldsta demokrati, men detta arv har överförts på den brittiska identiteten. Vad blir kvar för England? När de gamla sotiga arbetarlängorna i Lower Broughton, Salford, revs på 1970-talet beslöt man sig för att spara viktiga minnesmärken. Slumkvarteren av tegelkåkar från tidigt 1800-tal jämnades med marken, men man sparade pubar och kyrkor, som viktiga landmärken, för att bevara kulturarvet. Men numera är både kyrkor och pubar stängda, står och förfaller eller har gjorts om till lagerlokaler. De var viktiga mötesplatser, men i ett modernt sekulariserat land går folk inte längre i kyrkan. I en tid då ölen är billigare i varuhuset och värmeledningen gör att man inte längre behöver gå till puben för att värma sig, stänger massor av pubar.

Det är människan utan tydlig identitet, utan kulturarv och med låg självkänsla som är som mest mottaglig för chauvinismens locktoner. Det kan man se i England, men i stället för att bestraffa England för Brexit borde EU lära sig en viktig läxa. För det är just identitet och självkänsla EU fullständigt misslyckats med att skapa. Folk är villiga att försaka mycket för att känna sig nöjda med sig själva. Att enbart tala ekonomi, när det handlar om känslor, leder därför fel.

Om EU skall bli ett lyckat projekt, som binder människor samman till en gemensam identitet, måste samtalet handla om annat än pengar. Det krävs en europeisk litteratur, europeiska museer, böcker om Europa och varför inte europeiska tidningar, det vill säga sådant som gör att människor i Europa börjar säga ”vi” när de syftar på européer. Om vi tar ett europeiskt museum som exempel, kan det innehålla berättelser om de olika ländernas kultur och historia. På samma sätt som Skansen eller Nordiska Museet visar den svenska kulturens mångfald, med byggnader och föremål som visar de olika landskapens skiftande kulturer, blir de ändå nationella manifestationer för det svenska. När en kompositör lånar toner ur folkmusiken från skilda delar av landet blir resultatet inte ny folkmusik, utan den sorts musik som ofta beskrivs som nationell. Kulturen från en viss landsända lyfts inte fram på bekostnad av annan kultur, utan ur de lokala särdragen skapas något gemensamt.

Det är inte lätt att skapa identitet över språkgränser. Belgien är ett praktexempel på hur svårt det är att få ett land med flera olika språk att hålla samman. Men Schweiz är ett exempel på att det går. Den schweiziska identiteten handlar om folklig demokrati och alpernas säregna natur och kultur. Där finns en stolthet över att man samsas trots olika språk. Om EU skall kunna lyckas skapa en gemensamhetskänsla måste man därför hitta det som förenar över nations- och språkgränser.

I Sverige tror vi gärna att receptet är det motsatta. På den nationella samlingen ”Sverige tillsammans” i höstas deklarerade en talare att ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. När Svenska Europarörelsen förra våren bjöd in till seminarium var titeln ”Sveriges lånta fjädrar”. Allt svenskt är från början inlån brukar det heta i sådana sammanhang, och med denna förnekelse av svensk kultur vill man alltså jämna vägen för ett öppnare Sverige. Jag tror att vägen är den helt motsatta, om man vill uppnå den öppenheten. Men däremot är denna sorts förnekelse en utmärkt grogrund för den enorma nationella chauvinism och uppblåsthet som nyligen manifesterats i kampen för att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.