Perspektiv
Näringspolitik
22 februari 2019 kl 08:52

Näringslivet behöver färre stöd och färre hinder

Politiken fokuserar för mycket på stöd och för lite på att ta bort hinder. Skippa bidragen och fokusera på krångelfri politik och god kompetensförsörjning – då får vi den bästa innovations­politiken både regionalt och nationellt, skriver flera forskare.

Innovation handlar om att skapa värde genom att utveckla och tillämpa ny kunskap. Innovation är därmed mer och mer centralt för ekonomisk tillväxt, vilket uppmärksammats bland annat genom 2018 års pris till Paul Romer i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels Minne. Företag, regioner och nationer blir konkurrenskraftiga genom förnyelse snarare än genom priskonkurrens eller subventioner av gårdagens företag.

Angående frågor om politikens roll i innovationsprocessen finns det dock betydligt större oenighet inom forskningen. I Ratios nyligen publicerade bok ”Innovationspolitik för tillväxt” (tillgänglig i pfd-format här) sammanställs resultat från ett mer än femårigt forskningsprogram om innovation och tillväxtfinansiering. Resultaten, som beskrivs mer ingående nedan, visar att svensk innovationspolitik har fokuserat alltför mycket på selektiva stöd och idéer om marknadsmisslyckanden i stället för genomgripande reformer för att förbättra företagandets villkor.

Slutsatsen stöds av professor Jason Potts från Australien, som i flera vetenskapliga publikationer beskrivit och förklarat varför detta ofta varit fallet även internationellt. Enkelt uttryckt kan politik utformas med syftet att stötta någonting eller med syftet att undanröja hinder. Stöd kan yttra sig i form av subventioner eller riktade bidrag. Undanröjandet av hinder kan handla om att ta itu med mäktiga intressegrupper som förlorar på innovation bland andra aktörer, eller med bredare hinder för att till exempel uppmuntra rörlighet bland experter och andra på arbetsmarknaden.

Enligt Potts teori om innovationspolicyer blir det ofta för stort fokus på stöd och för lite fokus på hantering av hinder. Orsaken är att stöd är enklare att motivera politiskt. Nyttan av ett stöd är koncentrerad till de företag som får stödet, samt de myndigheter och politiker som kan stoltsera med att ha infört stödet. Kostnaden för stödet är däremot distribuerad över hela befolkningen. Även om det rör sig om många miljoner eller till och med miljarder kronor blir det inte något större belopp per skattebetalare. Indirekta konsekvenser i form av snedvriden konkurrens, opportunistiska beteenden hos företag, administrativt krångel och rundgång av pengar är dessutom ganska svåra att uppskatta.

Att undanröja hinder är däremot ofta politiskt kostsamt. En politiker som ska ta itu med särintressen som blockerar förändring möter mäktiga aktörer som både har kunskap och starka incitament att hindra reformer. Kostnaderna för detta kan vara mycket stora, både i form av företag som aldrig växer eller flyttar utomlands för att växa snabbare, och i form av uteblivna produktivitetsökningar. Dessa skador är emellertid svåra att mäta och distribueras över samhället i en vidare bemärkelse.

Konsekvensen av teorin ovan är att vi får mängder av stödjande politik, trots att den potentiellt har begränsade effekter. Samtidigt får vi för lite politik för att ta bort hinder, trots att en sådan skulle ha stora effekter. Stämmer Potts teoretiska resonemang på den svenska innovationspolitiken?

Vi vill hävda att hans tes stämmer utmärkt väl på den svenska situationen. Det har varit stort fokus på stöd under en längre tid. De statliga stöden till näringslivet uppgår till omkring 30 miljarder kronor, trots att de positiva effekterna ofta uteblir.

I flera av Ratios utvärderingar av dessa insatser visas att nyttan är begränsad. Företag som får stöd presterar inte bättre än bolag som inte får stöd, vare sig gällande omsättning, vinst eller tillväxt. Vidare har forskningen visat att stöd riskerar att ge upphov till så kallade bidragsentreprenörer: företag som sätter i system att söka bidrag.

Enligt våra resultat har dessa bolag högre löner i kombination med lägre produktivitet än liknande bolag, något som bara kan förklaras med en kontinuerlig tillförsel av stöd. För perifera regioner är effekterna av riktade stödinsatser för bolag dessutom direkt negativa, delvis på grund av den brist på specialiserad arbetskraft som utgör bolagens egentliga huvudproblem.

Trots den stora floran av svenska och internationella studier som ifrågasätter nyttan med riktade stöd till näringslivet har svensk innovationspolitik – både nationellt och regionalt – ofta fokuserat på just sådana stöd. Detta har ofta gjorts med utgångspunkt i teorier om marknadsmisslyckanden gällande finansiering av innovation.

I teorin heter det att innovation inte kan finansieras av marknadsekonomin eftersom nyttan är utspridd och de initiala kostnaderna för höga för att uppbäras av en enskild aktör. I praktiken är det väldigt svårt att uppskatta förekomsten av ett marknadsmisslyckande, dess storlek, lokalisering med mera. Följden är att politiken ofta misslyckas med att lösa de marknadsmisslyckanden som inte kan bevisas. Till exempel har Roger Svensson vid Institutet för näringslivsforskning påvisat att flera miljarder av det statliga riskkapitalet har stått vid sidlinjen under flera års tid.

Samtidigt är det tydligt att näringslivet står inför stora utmaningar under de kommande åren, inte minst gällande kompetensförsörjningen. Stora etablerade företag anger att de behöver tillgång till kompetent arbetskraft inom helt nya områden för att förbli konkurrenskraftiga. Tilltagande digitalisering av näringslivet ställer höga krav på nya kompetenser. Även nya, snabbväxande företag har i våra studier uttryckt att bristen på kompetent arbetskraft utgör ett av deras främsta tillväxthinder.

Att reformera yrkesutbildningen och den högre utbildningen med fokus på att höja både kvaliteten och arbetsmarknadsrelevansen vore en välkommen reform för mer innovation, framför allt regionalt. Vidare finns ett behov av en översyn av såväl patenträtten och arbetsrätten som optionsbeskattningen ur ett innovationsperspektiv. Förekomsten av ”inlåsningsklausuler” för nyckelmedarbetare är till exempel något som direkt negativt minskar innovationsgraden i samhället.

Alla dessa reformer syftar till att undanröja hinder och är därför svårare att motivera politiskt. Nyttorna är stora, men fördelade över ett större antal aktörer. Beslutsfattare har ofta svårigheter att stå emot starka särintressen som tjänar på status quo. Betydligt enklare är att exempelvis lägga tid och pengar på att försöka kamma hem EU-bidrag till regionen. Givet att problemet inte är bristen på stöd utan för många hinder, kan en sådan politik aldrig få mer än begränsade effekter.

I dagsläget har vi ett underutbud av policyer för att ta bort hinder och ett överutbud på stödjande aktiviteter. En innovationspolitik för tillväxt behöver därför vända på problemet. I stället för riktade stöd med begränsade effekter bör beslutsfattare söka undanröja hinder för innovation och företagstillväxt.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.