Analys

När Lööf låter som Löfven tar hon en medveten risk

Inför Centerns partistämma, som inleds i dag, ropar Annie Lööf på mer samarbete över blockgränsen efter valet. Är hon på väg att slå in på stigen som trampats upp av Olof Johansson? Centerledaren som var bundis och bästis med Ingvar Carlsson och Göran Persson och som uppmanat henne till en vänstersväng?

Kanske lyssnar Annie Lööf till det gamla gardet, men hennes samarbetsutspel handlar antagligen mest om att göra en dygd av nödvändigheten och ha ett svar på frågan som kommer att förfölja alla partier ända fram till valurnorna nästa år: Vem ska regera med vem? 

Regeringsfrågan är inte en punkt på dagordningen på c-stämman i Malmös konserthus, men den svävar över det mesta i politiken just nu. Politikerna kan fnysa hur mycket de vill åt journalister som ”bara ägnar sig åt det politiska spelet” – regeringsfrågan är nyckeln till Alliansens vara eller inte vara. 

I grunden handlar den om ideologi och hur partierna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Annie Lööf och liberalernas Jan Björklund har hög och mycket bestämd svansföring. Om Alliansen blir mindre än de rödgröna blir det inget alliansregerande, eftersom Sverigedemokraternas stöd vore en förutsättning för att få igenom politiken. Båda partiledarna har de egna väljarna på sin sida, visar mätningar. 

Så vad ska hända? Hur ska Sverige styras? Vem ska ta ansvar?

Annie Lööf var ovanligt tydlig i en intervju i Dagens Nyheter häromdagen. Hon lät nästan som ett eko av Stefan Löfven, när han talar om blocköverskridande samarbete. Stefan Löfven anser att blockpolitiken är skadlig. 

Så långt går inte Annie Lööf, hon säger att hon gillar resultat mer än ”att dela upp Sverige i olika lag”. Samtidigt är hon mycket noga med att framhålla att det är en Alliansregering som är strävan och målet. Alliansen, som i dag är i spillror och en skugga av sitt forna jag, ska repareras och hållas ihop. Eftersom få tror att Centern och Liberalerna kommer att ändra sig om Sverigedemok­raterna hänger mycket på Ulf Kristersson, som väljs till ny partiledare för Moderaterna på söndag. Den hårda pressen på honom är att han ska sätta enighet inom Alliansen främst och säga nej till dem i hans eget parti som anser att man kan regera med stöd av Sverigedemokraterna. 

Läget var förstås helt annorlunda på 1990-­talet än det är i dag, men det är så att säga alltid ett läge och pendeln kan svänga snabbt i politiken. 

När Maud Olofsson blev Centerpartiets ­ledare 2001 hade Olof Johansson några år tidigare haft ett omfattande och organiserat samarbete med den socialdemokratiska regering som först leddes av Ingvar Carlsson och senare Göran Persson. Johansson hade dessförinnan lösgjort sig från det dåvarande borgerliga blocket med Carl Bildt i spetsen. 

Bevekelsegrunden för närmandet till Social­demokraterna var att ta ansvar för landet och dess ekonomi. Johansson gav många gånger uttryck för att han trivdes ihop med Socialdemokraterna och att samarbetet byggde på förtroende och närhet. Men konsekvenserna blev att Centerpartiet krympte rejält i den stora socialdemokratiska famnen, väljarna visade tydligt att de ogillade samarbetet. När Maud Olofsson tog över såg hon det som sin uppgift att dra partiet högerut igen, till den borgerliga gemenskap som Thorbjörn Fälldin var en av
fäderna till. Socialdemokraterna, inte minst Göran Persson, förlät henne aldrig – Maud Olofssons vägval var säkert ett skäl till den frostiga relationen mellan henne och Persson.

Annie Lööf var Maud Olofssons arvtagare. När hon tillträdde skylldes hon för att vara nyliberal, och belackarna påminde ständigt om att hon haft Margaret Thatcher som idol. Det var inte så länge sedan Annie Lööf avvisade samverkan med både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna efter valet. Hellre skulle hon gå i opposition, sa hon. 

I dag har hon alltså förflyttat sig och förespråkar samarbete i någon form över blockgränsen om det inte går att bilda en alliansregering. Annie Lööf säger sig till och med vilja komma överens om de allra svåraste och mest ideologi­ska frågorna, som skatterna och arbetsrätten, de som rymmer både fördelningspolitik och maktbalans mellan arbets­givare och löntagare. 

Annie Lööf letar sig alltså fram till ett svar på frågan hur det ska gå till att styra Sverige efter valet. Hennes svar är en balansgång på slak lina. Motståndarna kommer att varna för att med Annie Lööf vet man inte vilken regering man får. Det är en medveten risk vi tar, säger en av dem som är med och bestämmer i partiet i samtal med mig.

Trender
Uppåt

Pensionsmyndigheten. Civilminister Ardalan Shekarabi har fått ett brev från 54 anställda på myndigheten med krav på ett stopp för planerna att utse Thomas Bodström till landshövding i Stockholm. Bakgrunden är Bodströms tidigare styrelse­uppdrag i det skandalomsusade fondbolaget Allra. 

Polisen. Åklagaren har beslutat att inleda en förundersökning om misstänkt mutbrott inom polisen i samband med upphandling av pass. Det handlar om middagar och utlands­resor åt poliser som haft en nyckel­roll i upphandlingen. 

Gårdsförsäljning. Centern förespråkar gårdsförsäljning av alkohol. Lagom till Centerstämman går Systembolaget ut i annonskampanjer och varnar för att gårdsförsäljning hotar folkhälsan. Bolaget får stöd av Bengt Westerberg, Göran Hägglund och Göran Persson.

Demonstrationsrätten. Ska nazister få marschera var de vill på våra gator? Nej, säger hovrätten, som beslutat att NMR inte får passera synagogan i Göteborg i anslutning till Bokmässan.

Nedåt

Det gamla partiväsendet. De stora etablerade partierna krymper i land efter land. Senaste exemplet är valet i Tyskland, där CDU och SDP gick kraftigt bakåt. 

Ränteavdragen. De kan vara på väg att fasas ut framöver. Allt fler partier vill begränsa möjligheten till ränteavdrag. De som fortfarande bromsar är Socialdemokraterna och Moderaterna. 

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.