När den nordiska modellen utmanas krävs handlingskraft

Hela världen brottas idag med frågan om klyftor och ojämlikhet som riskerar att slita sönder den sociala sammanhållningen. Den nordiska modellen har hittills varit ett värn mot sådana rörelser, men det krävs politiskt krismedvetande för att hålla kvar, skriver Jesper Bengtsson, redaktör, Tiden. 

När Emmanuel Macron besökte EU:s sociala toppmöte i Göteborg för några veckor sedan passade han återigen på att hylla den nordiska samhällsmodellen. 

Vår förmåga att skapa konsensus mellan fackförbund och arbetsgivare gör oss både konkurrenskraftiga och rättvisa, konstaterade den franske presidenten.

Macrons hyllningar är en del av en internationell trend. För några år sedan publicerade tidningen The Economist en bild på en viking med rubriken ”The next supermodel”.

Tidningen konstaterade att den nordiska samhällsmodellen har klarat sig förvånansvärt bra efter finanskrisen 2008 och undvikit både södra Europas ekonomiska skleros och de ökade klyftorna som präglade de anglosaxiska länderna.

Nordens politiska ledare har med andra ord skäl att sträcka på sig. Våra samhällen fungerar, trots alla problem vi själva upplever i vardagen. Men vi vet också att den samhällsmodell som Macron och The Economist höjer till skyarna står inför stora utmaningar. Utmaningar som i grunden hotar att stöpa om
modellen och som kräver åtgärder för att modellen ska kunna överleva.

I Sverige är vi inte så vana vid begreppet ”den nordiska modellen”. Vi talar hellre om den svenska modellen. Men som det norska forskningsinstitutet Fafo konstaterade i ett stort forskningsprojekt för några år sedan finns det så stora likheter mellan de nordiska länderna att det är motiverat att tala om just en nordisk modell. 

Modellen bygger på tre pelare. 

De nordiska länderna har en generell och skattefinansierad välfärd med väl utbyggda socialförsäkringar och omställningsskydd och kompetensutveckling för den som blir arbetslös. De präglas av en ansvarsfull ekonomisk politik, utan stora underskott men med ambitionen att balansera konjunkturen och upprätthålla en hög sysselsättning och låg arbetslöshet i hela befolkningen. Modellen bygger också på en grundligt organiserad arbetsmarknad. Det sista är – som president Macron konstaterade – den mest unika aspekten av den nordiska modellen. Starka fackliga organisationer förhandlar och sluter kollektivavtal med starka arbetsgivarorganisationer. I andra länder är man mer beroende av lagar och regler för att styra upp arbetsmarknaden. 

De här tre pelarna hänger ihop. De påverkar varandra. Stora förändringar i den ena pelaren kommer tveklöst att leda till förändringar i de andra. Du kan till exempel inte skrota arbetsmarknadsmodellen och räkna med att välfärden förblir densamma.

Det vore enkelt att säga att de utmaningar modellen nu står inför är politiska. Men i grunden är det inte i första hand ideologiskt motiverade partier eller intressegrupper som hotar den, utan ett antal tekniska och ekonomiska förändringar i verkligheten. 

Det handlar för det första om robotiseringen och den tekniska utvecklingen. Enligt en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning kommer drygt vartannat jobb i Sverige att automatiseras inom 20 år, det vill säga skötas av en dator eller robot. Det handlar om jobb som försäljare, inom detaljhandeln, kassapersonal, enklare arbeten inom jordbruket, kökspersonal och liknande, men det handlar också om jobb av typen bokförings- och redovisningsassistenter. 

För det andra handlar det om att arbetsmarknaden blir alltmer osäker. Allt färre löntagare har fasta anställningar, fler jobbar deltid, som timvikarier och i projekt på några dagar, veckor eller månader. Allt fler arbetsgivare tar in egenföretagare med F-skatt eller bemanningsföretag när de behöver lösa en uppgift. Digitaliseringen och den så kallade plattformsekonomin, där gränsen mellan vem som är löntagare och vem som är arbetsgivare suddas ut, förstärker den trenden.

Till detta kommer för det tredje risken för social dumping i en alltmer gränslös värld. De nyligen beslutade förändringarna i EU:s utstationeringsdirektiv minskar risken för dumpade löner och villkor på EU:s inre marknad. Men de nya reglerna träder inte i kraft förrän 2022, och även efter det kommer konkurrens från låglöneländer och tjänsteföretag som rör sig över gränserna att innebära ett hot mot kollektivavtalen och möjligheterna att upprätthålla en organiserad arbetsmarknad.

Den fjärde utmaningen, som är en konsekvens av de tre första, är att facket tappar medlemmar. I Norge är färre än hälften med i facket. I Danmark är det 67 procent. I Sverige är 62 procent i LO-grupperna och lite över 70 procent bland tjänstemännen medlemmar. Även om vissa fackliga organisationer ökat sina medlemstal sjunker den totala organisationsgraden, och har så gjort under de senaste 20 åren.

I det läget står de nordiska samhällena inför ett vägval. Ett alternativ är förstås att bejaka utvecklingen. Att acceptera att modellen försvagas. Att samhället dras isär ännu mer och ojämlikheten ökar. Eller också antar man utmaningen och gör de justeringar i modellen som krävs för att den ska överleva. 

I rapportenEn progressiv arbetslivspolitik”, utgiven av Tankesmedjan Tiden, finns flera förslag på sådana åtgärder. Lite förenklat kan de sammanfattas i tre punkter: 

Det krävs ett gigantiskt och permanent pågående kompetenslyft på arbetsmarknaden. Människor behöver hela tiden möjlighet att lära om och lära nytt. Detta för att möta den allt snabbare utvecklingen av ny teknik och digitalisering samt tendensen att allt fler har en osäker anställning. Kompetenslyftet bör utvecklas i samarbete mellan staten, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna.

Det krävs omfattande handlingsplaner både nationellt och gentemot EU mot social dumping på arbetsmarknaden för att hindra att löner och arbetsvillkor pressas nedåt. Hotet från social dumping riskerar att sätta hela idén om en organiserad arbetsmarknad ur spel, där fack och arbetsgivare gemensamt arbetar för ökad produktivitet och konkurrens genom kvalitet i stället för sämre villkor. 

Det krävs att organisationsgraden på arbetsmarknaden blir högre. Fler måste vara med i facket, och det krävs stora insatser för att rekrytera fler medlemmar. Men fler företag måste också vara med i arbetsgivarorganisationerna, och det måste finnas ett förtroendefullt samarbete mellan dessa för att den nordiska modellen ska överleva. Här måste de fackliga organisationerna inse att de står inför en kris om utvecklingen fortsätter. Business as usual fungerar inte. 

Vi lever i en tid då hela världen brottas med frågan om ökad ojämlikhet. Klyftorna i samhället sliter sönder den sociala sammanhållningen och ökar stödet för nationalistiska och populistiska rörelser. I det läget blickar allt fler mot de nordiska länderna för att se hur vi klarat av att kombinera tillväxt med välfärd.

I det läget vore det nästan parodiskt om vi inte själva klarade av att möta de utmaningar som i dag utmanar modellen. Det borde gå. Men det kräver ett krismedvetande. Och politisk handlingskraft. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.