Naomi Kleins kritik förbättrar den globala marknadsekonomin

Gröna partiprogram innehåller få förklaringar, men desto fler syndabockar. Den som hävdar det är ingen kritiker, utan Miljöpartiets grundare Per Gahrton. I sin nyutkomna bok Green parties, green future listar han dessutom vilka syndabockar som toppar en sådan lista: 

• Tillväxt/industrisamhället
• Ekonomisk globalisering
• Storföretag

Miljörörelsens rötter i det vänsterdominerade 1970-talet präglar fortfarande dess ekonomiska analys. Det lockar förstås anhängare av en sådan analys till miljöfrågan. Kapitalismen och dess aktörer är skurkarna även i en annan miljöbok som denna höst publicerats på svenska, Naomi Kleins Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet (Ordfront, 2015).00

I Kleins berättelse är företagen illasinnade både när de tar den globala uppvärmningen på allvar och försöker motverka den med koldioxidabsorberande skogsodlingar, tåligare grödor och höga försäkringspremier — och när de sponsrar tankesmedjor som avfärdar den globala uppvärmningen. Hennes kamp för klimatet går raskt över i tirader mot att minska offentliga utgifter eller sluta handelsavtal mellan länder. Att rädda offentliga bibliotek eller ställa upp för flyktingar lyfts fram som avgörande handlingar i klimatkampen, eftersom de anses riktade mot kapitalismen.

För det är kapitalismen, det ekonomiska systemet, som bygger på slösaktig förbränning av fossila bränslen och riskerar livet på vår planet, menar Naomi Klein. Politiker och miljöorganisationer som inte har kapitalismens avskaffande på programmet konspirerar mot klimatet och miljön. För att få ihop detta gör Klein en enögd analys, som självvalt blundar för många viktiga företeelser.

Egenproducerande bönder i fattiga länder har exempelvis enligt Naomi Klein ”ett liv som tillhör de allra mest hållbara och lågförbrukande livsstilarna på vår planet”. I själva verket lever de mitt i den sannolikt värsta globala miljökatastrofen. Varje år dör 4 miljoner människor, många av dem barn, i förtid av kroniska lung- och andningsbesvär. Inte av rök från fabriksskorstenar, utan från öppen eld i bostaden, som ger mat och värme åt 3 miljarder människor på jorden. Det är inte en särskilt hållbar livsstil.

Fattigdom är inte miljövänligt. Faktum är att världens 20 mest förorenade storstäder alla ligger utanför västvärlden.

Men denna miljöförstöring minskar. Vid Yale University har man under 2000-talet försökt att skatta de globala miljöproblemen i Environmental performance index (EPI). Två saker som framkommit är att de flesta miljöindikatorer har blivit bättre under denna period, och att detta samvarierar med ekonomiskt välstånd. Framför allt åtgärdas miljöproblem som ger människor hälsobesvär betydligt bättre i rika länder, men även naturvärden skyddas generellt sett bättre ju rikare länderna är. 

Varken kapitalismen eller den ekonomiska tillväxten har behövt avskaffas. Tvärtom har marknadsinspirerade regleringar erbjudit värdefulla och effektiva komplement i miljöpolitiken. Utanför Nya Zeelands och Islands kuster har fiskebestånden kunnat räddas och öka efter att säljbara fiskekvoter införts. I stora delar av övriga världen driver massiva statliga subventioner fortfarande utfiskning och rovdrift.

I Storbritannien har floden Themsen sitt rikaste djurliv på 150 år, en flod som förklarades biologiskt död 1957. I Sverige har smältverket Rönnskärsverken gått från att släppa ut 180 000 ton svavel per år på 1930-talet till 3 000—4 000 ton i dag. Med ökad produktion. De är fortfarande Sveriges största utsläppare, vilket ger en bild av den dramatiska omställningen av svensk industri. Sådana miljöförbättringar är resultatet av regleringar och kritisk granskning, men också av företagens ständiga jakt på effektiviseringar, att göra mer av mindre. 

Andra lösningar är att med skatter eller handel med utsläppsrätter sätta ett pris på att förorena. Stora utsläppare får eller kan köpa rätten att släppa ut en viss mängd. De kan sedan välja att anpassa sig till det genom att minska sina utsläpp eller genom att köpa andras utsläppsrätter. De som säljer minskar i deras ställe. Poängen är att utsläppen då kan minskas på ett effektivt sätt.

Det här har prövats med stor framgång i USA, både för att fasa ut bly i bensinen och för att minska svavelutsläppen. Den senare reformen utvärderades 2012 av fyra forskare vid Harvard som menar att den varit ”en succé enligt nästan alla sätt att mäta”. Utsläppen av svavel från kolkraftverk minskade från 15,9 till 5,1 miljoner ton från 1990 till 2010, trots att produktionen ökade. Kostnaden bedöms ha blivit 15–90 procent lägre än med olika regleringslösningar.

Det är anledningen till att inte bara ekonomer utan många ledande amerikanska miljöaktivister, som Nasas James Hansen, ser ett pris på utsläpp som den viktigaste klimatåtgärden, även om många lutar åt att en koldioxidskatt är smidigare än utsläppshandel.

För den som bara läser Naomi Kleins bok måste det framstå som både obegripligt och skandalöst att världens länder genom Kyotoprotokollet valt modellen att sätta pris på utsläpp av växthusgaser. Läsaren får i stort sett bara veta att USA i klimatförhandlingarna insisterat på detta, och att den politiska kampanjen för att införa systemet i USA omsatt mycket pengar.

Naomi Kleins Det här förändrar allt fokuserar samtidigt förtjänstfullt på mycket som inte fungerar med klimatpolitiken. Särskilt vass är hon när marknadsmekanismer slår helt fel. Här är den ideologiska enögdheten snarare en styrka. Via en Clean Developement Mechanism (CDM) var det exempelvis tänkt att västvärlden skulle betala för utsläppsminskningar i tredje världen. Resultatet har i Indien blivit ökade utsläpp. 

Företagen som släpper ut potenta växthusgaser tjänar så mycket på kompensationen att fler dyker upp. I andra fall fördrivs lokalbefolkning från sin mark för att bereda plats åt klimatkreditberättigad skogsodling. En sådan skandal har just uppdagats kring en svensk biståndsfinansierad ”klimatskog” i Uganda. Även EU:s utsläppshandel dras med betydande problem då alltför många utsläppsrätter delats ut gratis till företag, som alltså tjänat på att förorena. Och framför allt påpekar Klein att i drygt 20 år har det hållits klimattoppmöten, och under tiden har utsläppen ökat med 61 procent. Det håller inte!

Inte bara genom att påvisa problem – som ofta beror på brister i institutioner som äganderätt, demokrati och tillit – fyller Naomi Klein sin funktion. Till skillnad från andra samhällen tystar inte liberala demokratier sina kritiker. De blir tvärtom ofta hyllade bästsäljare. 

Kleins genomgång av den globala klädindustrin i No Logo avskaffade inte kapitalismen, utan gjorde den bättre. Konsumenter vill i dag veta hur kläderna tillverkas. Sådana kritiska frågor borde för länge sedan ha börjat ställas även om bensinen vi tankar bilen med, och pengarna vi sparar till vår pension.