Muslimska ledare måste bekämpa terrorism

Landets representanter för islam, psykologiskt kompetenta och religiöst kunniga muslimer, har ett medborgerligt ansvar i att få militanta islamister att bearbeta sin destruktiva världsbild och religiösa ideologi. Det duger inte att säga att islam egentligen är ”fredens” religion, skriver socialantropologen Aje Carlbom vid Malmö högskola.

Efter attentatet mot franska satirtidningen Charlie Hebdo är det många som frikopplar den här typen av våld från islam. Faktum är att varje gång militanta islamister genomför terror så är det vanligt att det träder fram muslimer och andra som förnekar att islamiska idéer skulle ha något som helst förklaringsvärde till våldsamheterna. 

Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), vars ordförande Omar Mustafa är tidigare partistyrelseledamot i Socialdemokraterna, kommenterar attentatet med att ”beskjutningarna är ett attentat mot allt vad islam står för”. Andra vill föra fram budskapet att islam är ”fredens religion”. Sannolikt är det många icke–muslimer som uppfattar att det finns en motsägelse i att militanta islamister säger ”vi vill dö som martyrer” samtidigt som officiella representanter för islam tonar ner att våldsverkarna hänvisar till islamiska idéer. 

Det här handlar förstås om politiken kring vad ”islam” är. Sedan länge finns en konflikt bland muslimer om vad som är att betrakta som ”sann” islam. I flera år har det pågått en ideologisk strid om det religiösa tolkningsföreträdet mellan islamister och andra muslimer. Man kan konstatera att det finns olika tolkningar av religionens idéer där alla inblandade säger sig stå för den ”rätta” läran. 

För medborgarna i ett samhälle är det fördelaktigt om den dominerande uppfattningen hos muslimer är att islam är fredens istället för krigets religion. Det finns dock besvärande konsekvenser i att frikoppla våldsaktioner i religionens namn från islams idétradition. Det ger intrycket att man värjer sig från ansvaret att vara delaktig i att komma till rätta med politisk radikalisering hos unga muslimer.

Militanta islamister använder en religiös terminologi som i stort sett alla troende/praktiserande muslimer är bekanta med. Den islamiska idétraditionen innehåller en mängd teoretiska begrepp som muslimer förväntas tillägna sig för att kunna praktisera islam på ett inför Gud korrekt sätt. Två termer som ofta dyker upp hos militanta islamister är jihad och martyr. Generellt brukar muslimer tala om ”stora” och ”lilla” jihad

Stora jihad, som betonas av majoriteten muslimer, innebär att man som troende anstränger sig känslomässigt för att vara en så god muslim som möjligt. Lilla jihad handlar om när man som muslim har rätt att använda sig av väpnat våld. Den dominerande hållningen bland muslimer är att militärt våld endast får användas defensivt, i nödfall, när en fiende av något slag med vapen i hand exempelvis attackerar ett muslimskt land. Offensivt militärt våld är strängt förbjudet för det stora flertalet muslimer eftersom det uppfattas stå i motsättning till hur man bör förhålla sig moraliskt till människor. 

Militanta islamister gör en annan tolkning av jihad än muslimer i allmänhet. Gemensamt för dessa är upplevelsen att de befinner sig i ett globalt krigstillstånd som gör det acceptabelt att använda ett kraftigt eller militärt våld. Deras upplevelse är att ”islam är under attack” överallt på jordklotet. Följden av den här ideologiska synen är alltså att terror av dem själva uppfattas som ett defensivt våld och därför har gudomlig legitimitet.

Det som i massmedias rapportering ser ut som ett offensivt våld uppfattas alltså av de militanta islamisterna som ett försvar av islamiska symboler och därför är det frågan om en religiöst godkänd jihad. När bröderna Kouachi sköt vilt omkring sig med automatvapen upplevde de med stor sannolikhet att de fullföljde den religiösa plikten att försvara islam. Paradoxalt nog var det alltså bröderna själva som var ”offer” under attacken och deras värnlösa måltavlor som var förövarna.

Deras tolkning av jihad hänger ihop med hur de förstår termen martyr. Att ha försvarat islam på ett sätt som gör att man dödas innebär att man på den yttersta dagen ökar chansen att i Guds ögon bli betraktad som martyr. I den islamiska idétraditionen är en vanlig uppfattning att martyrer ges en upphöjd status i paradisets friktionsfria tillvaro. Uttalandet ”vi vill dö som martyrer”, som framkom i rapporteringen från Frankrike, är alltså helt följdriktigt sett utifrån brödernas ideologiska synsätt. 

Det kan till och med ha varit så att det i brödernas plan ingick att händelseförloppet skulle avslutas med att de blev skjutna av fransk polis för att de, utifrån deras synsätt, skulle komma till paradiset där det ”verkliga” livet börjar. Fängelse skulle ha inneburit en försening av det efterlängtade martyrskapet och ankomsten till det evigt lustfyllda livet i paradiset.

Moderata islamister gör en annan bedömning av jihad och martyrskap jämfört med de militanta. Europeiska Muslimska brödraskapet anser exempelvis att militärt våld är acceptabelt för muslimer i Mellanösternkonflikten men inte i Europa eller i västvärlden. Brödraskapet anser att islamisterna i palestinska Hamas som dör när de försvarar islam och Palestina kommer att placeras i paradiset, men inte de militanta islamister som använder våld i västvärlden. I väst vill Brödraskapet istället skaffa sig inflytande över muslimer genom dialog och samverkan med politiker och tjänstemän.     

För att kunna döda oskyldiga, icke-militärer, är det av stor betydelse att militanta islamister avhumaniserar sina fiender. Rent allmänt kan man säga att den här typen av starkt övertygade aktörer ser på icke-muslimer inom ramen för det islamiska begreppet kufr, som religiöst otrogna. Men det verkar också vara vanligt att de tränats i att betrakta västerlänningar som ”Guds fiender”, som ”sataniska” eller som att de ”samarbetar med Satan”. 

Forskare har påpekat att en viktig del av utbildningen till militant islamist är ideologisk indoktrinering där man lär sig ett speciellt religiöst synsätt på vem som är fiende eller vän och på världen i stort. Al-Qaida erbjuder sådan träning, sannolikt också IS. 

Sannolikheten är stor för att bröderna Kouachi betraktade journalisterna på Charlie Hebdo som ”Djävulens” hantlangare snarare än som journalister, tecknare, medborgare eller medmänniskor. Tecknarna och deras satiriska alster sorteras alltså in i de radikalas religiösa upplevelse av att islam är under attack av en moraliskt bankrutt västvärld som förlorat känslan för vad som är heligt och som lägger ner gigantiska resurser på att kränka islam och muslimer.

Militanta islamister använder alltså en religiös terminologi för att legitimera sitt våld. Det innebär inte att alla muslimer bär ett ansvar för terrordåd utförda i islams namn. Sådant ansvar kan endast utkrävas av de som i praktiken genomför en våldsam attack. 

Det innebär dock att svenska representanter för islam, psykologiskt kompetenta och religiöst kunniga muslimer, har ett medborgerligt ansvar i att få militanta islamister att bearbeta sin destruktiva världsbild. I ett sådant arbete ingår att få dem att komma till rätta med sin religiösa ideologi. Det räcker inte att säga att islam egentligen är ”fredens” religion. Det måste till mer.

Aje Carlbom, Docent i socialantropologi vid Malmö högskola.

LÄS OCKSÅ:
Aje Carlbom har även skrivit om Islamiska förbundet (IFiS) i följande artiklar:
Kaplans islamism allvarligt problem för regeringen 

Särintressen tillåts tala för Sveriges 400 000 muslimer 

Socialdemokraten Nalin Pekguls kritik mot IFiS:
Jag utmanar starka krafter

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.