M:s problem är partiet till höger om dem

Först gick det upp, sedan gick det ned, och det svängde i en rasande fart. Det är den kortfattade versionen av Ulf Kristerssons knappt tio månader som partiledare.

När Anna Kinberg Batra trädde tillbaka som partiledare för ett år sedan sa hon att hennes avgång inte betyder att partiets problem är lösta. Tvärtom, de handlar inte om en person, betonade hon. Det verkar som om hennes profetia slår in. 

Men till en början var det fest i Kapernaum, som Alf Svensson sa när riksdagen på hans tid fattade beslut om ett vårdnadsbidrag. Efter partiledarskiftet i Moderaterna klättrade väljarbarometrarnas staplar snabbt uppåt. På bara ett par veckor ökade partiet i vissa mätningar med 4,7 procentenheter. Det var ungefär samma glädjefnatt som när Stefan Löfven blev partiledare efter Håkan Juholt. Analysen av det som hände då som nu var att det inte handlade om vare sig en Löfveneffekt eller en Kristerssoneffekt, utan en effekt av att företrädaren var så impopulär.  

Politiken är densamma som före det dramatiska skiftet på den moderata tronen. Ulf Kristerssons besked i regeringsfrågan är likadant, fast han klär det i en annan semantik än företrädaren. Han är beredd att leda en regering som är mindre än de rödgröna och som därmed kräver Sverigedemokraternas samtycke till politiken. Ända in i kaklet. 

Så varför nöjer sig inte väljarna med en partiledare som tonar fram som en säker politiker, välformulerad, pedagogisk, helt enkelt en bättre kommunikatör än Anna Kinberg Batra? Kristersson satte själv etikett på sin politikerstil när han förklarade att han ville ha vuxna samtal, vuxna i rummet. Inte sandlåda och käbbel, alltså. Först såg det ut som om vuxensamtalet var en fullträff. Äntligen en politiker som säger ifrån och höjer sig till civiliserade nivåer.  

Men kanske slår det vuxna tillbaka. Alltför mycket resonerande kan svepa en slöja kring budskap och innehåll. Raljerande tungor har kallat Ulf Kristersson för seminarieledare, och en sådan retar sällan upp någon. Mellanmjölk, säger en del. När Ulf Kristersson följde i Anna Kinberg Batras spår och talade om svenska värderingar sa han att i Sverige talar man svenska och här gäller svenska lagar. Svårt att ha invändningar mot det. Moderaterna satsar på området brott och straff och utökade möjligheter för polisen att komma åt kriminaliteten. Men alla partier vill ha hårdare tag. Floder med förslag drunknar i varandra. Det nya jobbskatteavdraget tycks inte ge något stort avtryck. Var är politiken som förändrar Sverige? 

Men nu, inom loppet av något dygn, har Ulf Kristersson dock retat upp både den ena och den andra. I fallet med riksdagsledamoten Hanif Balis krigsförklaring mot Dagens Nyheter på Instagram fick Kristersson kritik för att han inte tog i med ett tydligt avståndstagande. Kristersson var försiktig, kanske med ambitionen att uppträda vuxet. Samma dag som Hanif Bali ställde sig på barrikaderna i sitt korståg mot Dagens Nyheter blev intervjun med Ulf Kristersson i Financial Times känd. I den gav han en svart och dyster bild av läget i Sverige. Han sa att krisen med gängvåld och skjutningar är lika allvarlig som finanskrisen på 1990-talet. Det fick fart på finansminister Magdalena Andersson, som anklagade statsministerkandidaten för att motverka utländska företags vilja att investera i Sverige. En sådan person är inte mogen att bli statsminister, var Anderssons slutsats.

Det är inte första gången som företrädare för sittande regeringar kräver vackert tal om fosterlandet, inga dysterkvistfasoner. Göran Persson sa redan på sin tid att han i alla sammanhang med kraft skulle brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.  

De nygamla Moderaterna kämpar för att övertyga om att de inte är som Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna. Det gäller i första hand migrationspolitiken. Där är Ulf Kristersson tydlig, han har lovat väljarna att i en regering där han är statsminister gäller inte Annie Lööfs migrationspolitik. Aldrig mer den gamla generösa flyktingpolitiken. Trots det växer Sverigedemokraterna och Moderaterna krymper. Kanske är det så enkelt att Moderaternas stora problem är att det finns ett parti till höger om dem och att det partiet har fått legitimitet. 

TRENDER

HETA

Sara Danius. Utan nåd serverar hon en verbal avrättning av bland andra Horace Engdahl och Katarina Frostenson i programmet ”Sommar”.

Klimatet. Klättrar uppåt på listan över väljarnas viktigaste frågor. Enligt en mätning i Dagens Nyheter tillmäts klimatfrågorna nu samma tyngd som skola, invandring och brottslighet. 

Historiska rötter. Lagom till valet och Vänsterpartiets hundraårsjubileum har journalisten och författaren Magnus Utvik kommit ut med en bok om partiets historia. En av poängerna är att visa att Vänstern konsekvent valde att inte stötta de stater som Sovjetunionen trampade på.

KALLA

SVT:s Aktuellt. Hård kritik mot inslaget om så kallade godhetsapostlar. Aftonbladets politiske chefredaktör, Anders Lindberg, beskrivs som ”avskydd i vida kretsar”. Efter ett par dagar ber SVT om ursäkt. 

Växjöklagan. Det ser ut som om beslutet att tillåta böneutrop i moskén i Växjö ligger fast. Förvaltningsrätten
i Malmö har hittills avvisat de överklaganden som inkommit.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.