MP går bet på integrationen

Så sent som 2002 kunde ett tv-reportage om Miljöpartiet illustreras med en långhårig varelse som plöjde efter häst. 

Partisterna rasade. Skulle medierna aldrig begripa att miljöpartisterna var ingenjörer, fysiker, molekylärkemister eller åtminstone sötvattensbiologer (som Maria Wetterstrand), kort sagt folk som i kraft av vetenskaplig skolning kunde berätta exakt hur vår livsföring drabbar planeten. Och exakt hur vi kan ställa om till något hållbart. Den som tvivlade kunde få de fysiska och kemiska sammanhangen uppställda som ekvationer. 

Statsvetare brukar skilja mellan ”fundos” och ”realos” i miljöpartier. Realos, det är realisterna. Egentligen är det ett mått på politisk pragmatism, men för det svenska Miljöpartiet blev ”realos” något mer än så en bit in på 00-talet när mediebilden till slut vände. Nu var de Partiet Teknikoptimisterna. Forskningsresultaten och innovationerna vräkte in: solkraft, vågkraft, kväveinfångning, elteknik, you name it.

Dessutom var miljöpartisterna citymänniskor i total synk med den ostoppbara urbaniseringen, givetvis på cykel. Tiden var på deras sida, världen deras ostron, återvinningsstationen deras evangelium och Ny Teknik snudd på partiorgan. 2012 och 2014 var MP uppe i nästan 12 procent i ett par opinionsmätningar.  

Sedan kom flyktingkrisen. Och när Åsa Romson kämpade med gråten på presskonferensen hösten 2015 var det inte bara för flyktingarnas skull, utan också för att partiets egna förtroendevalda i kommunerna hade tvingats inse att situationen blivit för svår. Efter 2015 började så allt fler väljare koppla ihop migrationens storlek med integrationsproblemen. Just den koppling som Miljöpartiet inte vill göra. 

Den här gången är det sämre marknad för teknikoptimister. Mänskliga system borde vara enklare att förändra än svavel- och kväveföreningar, skulle man kunna tro, men så tycks det inte vara. De sociala ingenjörsmisslyckandena under radarn hann bli många innan gängbrottsligheten nådde rubrikerna. 

För två veckor sedan kom Skolinspektionen med en ny rapport om den pedagogiska segregationen som ofta sammanfaller med den etniska – svenskfödda barn med ”stark” bakgrund går på skolor med många behöriga lärare, utrikesfödda eller nyanlända elever på andra. 

Trots att alla vet att erfarna och skickliga lärare är den starkaste faktorn för elevers skolframgång gör kommuner med skolproblem sällan systematiska ansträngningar för att få sådana lärare till de skolor som behöver det mest.

I granskningen, som omfattar 27 kommuner med segregationsproblem, är det bara fyra som faktiskt gör det – och då hade alla ändå blivit varse problemet redan för två år sedan när en annan Skolinspektiongranskning visade exakt samma sak. Dessutom, visar inspektionens nya rapport, har de flesta av de 27 granskade kommunerna dålig koll på att de ens har problem. Deras bild av läget på lärarfronten stämmer nämligen inte med de statistiska uppgifter som Skolinspektionen kan jämföra med.  

När samhället inte lyckas använda sina mest elementära redskap för att bryta skolsegregationen – eller ens analysera den – då är det svårt för väljarna att tro på sociala teknikoptimister. Att Miljöpartiet satt på utbildningsministerposten under den mandatperiod då flyktingkrisen skulle hanteras gör knappast saken bättre. 

Det låter kanske fyrkantigt. Men Sverige kan inte vara ett land av trolldeg. Utan ingenjörsmässigt trovärdiga svar på hur integration kan åstadkommas blir det svårt för Miljöpartiet att argumentera för en mer generös flyktingpolitik. För det där med att ploga efter häst, det går inte i integrationspolitiken. Heller. 

Turbulensen kring migrationskommittén och Preemraff har satt fokus på Miljöpartiets själ och ideal. Det är egentligen lite konstigt. MP:s framgångar kom inte för att de hade goda mål utan för att de visste exakt hur man kan nå dem.