Perspektiv
22 juni 2017 kl 10:26

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Minskad befolkning hot mot många kommuner

Rekryteringsproblem, åldrande befolkning, vikande handel, insomnat byggande och stora skattehöjningar är de tråkiga utsikterna för många kommuner med befolkningsminskning.

Under förra året ökade befolkningen i 271 av landets 290 kommuner.  På ytan ger detta ett intryck av att den utveckling som under årtionden gått i riktning mot växande regionala klyftor i vart fall har mildrats.

Men detta är en förhastad slutsats. Befolkningstrenderna i hela landet har tillfälligt förskjutits av att relativt många människor har kunnat söka skydd i Sverige undan krig och svåra umbäranden fram till hösten 2015. De underliggande trenderna mot växande ­regionala klyftor håller i sig och kommer att bli mer synliga inom de närmaste åren till följd av att möjligheterna för flyktingar att komma till Sverige kraftigt har begränsats. 

Ser man på perioden mellan 2010 och 2015, det vill säga perioden när relativt många flyktingar kunde söka skydd i Sverige, är skillnaderna mellan olika delar av landet slående. I Stockholm, Uppsala och Sörmlands län ökade befolkningen i samtliga kommuner. I de båda nordligaste länen, Norr- och Västerbotten, var det bara i sju av 29 kommuner som befolkningen ökade. I hela Norrland var det bara Umeå som nätt och jämnt nådde upp till riksgenomsnittet för befolkningstillväxten.

Sedan 1960-talet går det att se ett mönster där befolkningsminskningen tenderar att flytta uppåt i tätorternas hierarki. I glest befolkade områden börjar nedgången i mindre byar och samhällen för att sedan även omfatta kommunernas centralorter. Under 1990-talets djupa ekonomiska kris började även ett antal städer gå bakåt befolkningsmässigt, med stora påfrestningar på samhället som följd. Utan en fortsättning av de senaste årens tillskott av invånare från andra länder riskerar städer som Boden, Skellefteå och Sandviken att få minskande invånarantal.

Långtidsutredningens bilaga ”Demo­grafins regionala utmaningar” räknar med en extremt ojämn befolkningsutveckling fram till 2040.  Enligt denna väntas 87 procent av befolknings­tillväxten och 90 procent av jobbtillväxten ske i de tre storstadsregionerna. 

Av 72 arbetsmarknadsregioner i landet väntas befolkningen minska i 43. Borås, Karlstad och Gävle är områden med stora städer där befolkningskurvan väntas vända nedåt under perioden.

En sådan befolkningsutveckling kommer att få allvarliga konsekvenser för en stor del av landets kommuner och landsting. Långtidsutredningen beskriver en situation med växande rekryteringsproblem på arbetsmarknaden i takt med att befolkningen blir allt äldre och behov av skattehöjningar på upp till 18 kronor för att upprätthålla den kommunala verksamheten 2040.

Det går att se starka ekonomiska mekanismer som driver utvecklingen mot en fortsatt centralisering av människor, jobb och kapital till en begränsad del av landet.  För näringslivets beslutsfattare är det helt enkelt i regel de största marknaderna som är de mest intressanta och lönsamma. Detta slår igenom än mer i en ekonomi där den finansiella verksamheten och servicebranscher fått en större betydelse.

I boken ”Stockholm, städerna och RESTEN” (Ordvisor Förlag) tittar jag på en rad variabler som avspeglar den svenska ekonomiska geografin: Var finns de stora börsbolagens huvudkontor? Hur fördelar sig bankernas verksamhet över landet? Var gör företagen sina FoU-investeringar? Var satsas riskkapitalet? I vilka områden görs de största bygg­investeringarna? Hur ser handelns geografiska mönster ut?

Oavsett valet av variabel blev bilden likartad. Stockholmsområdet intar en särklassigt dominerande ställning. Därpå följer Göteborg, Malmö och några större städer. I den del av landet som utgör ”resten” går det att se två områden som är särskilt utsatta. Dels landets sydöstra hörn, inklusive Öland och Gotland, dels hela det väldiga område som ligger norr om en linje från Dalsland i väster till kusten norr om Gävle i öster. Dessa områden är av begränsat intresse för de personer som tar de strategiska besluten inom näringslivet. Denna bild överensstämmer väl med den karta över ”marknadspotentialen” i landets kommuner som finns i den parlamentariska landsbygdskommitténs material.

Detta får självklart betydelse för mindre samhällen och glesbygden i dessa delar av landet. Men det påverkar också större städer. Umeå är ett slående exempel. Kommunens egen flyttstudie för åren 2004 till 2013 visar att nettoinflyttningen från Norrlands inland var 5 108 personer. Samtidigt var nettoutflyttningen till storstadsområdena 5 295 personer. 

Man kan naturligtvis fråga sig om det spelar någon roll att den ekonomiska och befolkningsmässiga utvecklingen är så ojämn. Storstadsområdena väntas stå för en stor del av den ekonomiska tillväxten framöver. Långtidsutredningen räknar med att storstads­regionernas andel av Sveriges ekonomi kommer att öka för att vara upp emot två tredjedelar 2040. Då är det väl bara bra att marknadsmekanismer driver på i riktning mot fortsatt tillväxt för storstäderna i allmänhet och Stockholmsregionen i synnerhet? Mot detta resonemang går det att resa starka invändningar.

För det första går det att se att livet inte blir bättre för invånarna i större städer när dessa växer. Ser man på pendlings­tider, boendeytor, skadliga miljöfaktorer och för den delen även inkomst (med hänsyn till de högre kostnaderna i städer) är livet i storstäder besvärligt för storstadsborna. I vart fall för dem som har låga eller normala inkomster.

För det andra är beskrivningen av storstäderna som tillväxtmotorer en kraftig förenkling. En sådan beskrivning utelämnar exempelvis att några av vår tids största ekonomiska katastrofer har sina rötter i typiska urbana branscher. Bankkrisen på 1990-talet, IT-bubblan på 2000-talet, bostadsbubblan i USA med efterföljande finanskris 2007–2009 är talande exempel. 

För det tredje har de stora städerna mycket kvar att bevisa när det gäller miljöfrågorna i allmänhet och klimatutsläppen i synnerhet. I rapporten ”Can a city be sustainable?” från World Watch Institute visas hur de stora städerna i dag står för en oproportionerligt stor andel av energiförbrukning, råvaruförbrukning och koldioxidutsläpp. 

Till städernas stora utsläpp bidrar också ett drag i den moderna urbaniseringen som går att se i alla växande svenska städer. Det är inte bara så att städer byggs ut, de byggs samtidigt ständigt om. Idrottsplatser blir bostäder, shoppinggallerior som konkurrerats ut blir till kontor och så vidare. Denna process är gynnsam för byggbolagen, men absolut inte för ambitionerna att minska klimatutsläppen.

Slutligen går det att se tecken på att det finns en gräns när tålamodet med växande regionala klyftor tar slut. När invånarna i Dorotea ockuperar sin sjukstuga i mer än tre år talar det sitt tydliga språk. Detta är bara ett i en lång rad exempel under senare år på folkliga protester med udden riktad mot de växande ­regionala klyftorna.

Detta gör att oavsett om partiernas ledningar vill det eller inte kommer frågan om den ojämna ekonomiska och befolkningsmässiga utvecklingen i landet att finnas på dagordningen för lång tid framöver. 

Skribent

Arne Müller 
Journalist och författare till nyutkomna boken ”Stockholm, städerna och RESTEN”

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 22 juni 2017 kl 10:26
Uppdaterad: 16 juli 2019 kl 21:17