Topp-2017 Hela debatten

Mest läst 2017: Fryshuset såg våldet tidigt

Fryshusets debattartikel från i januari om hur de såg den värsta våldsvågen hittills, var den sjätte mest lästa i år. Då liksom nu ser de problem med att våldet bland kriminella unga beskrivs som att det inte drabbar ”vanligt folk”. Som om en ung på glid inte lämnar en sörjande familj efter sig. 

Inledningen av 2017 kännetecknades bland annat av många rapporter om våld och inte minst skjutningar. De som drabbade av våldet var ofta unga, i och i utkanten av kriminalitet. I samband med det publicerade vi en debattartikel skriven av Camila Salazar Atias och Maj Pettersson, båda verksamma vid Fryshuset. ”Vi har aldrig tidigare upplevt den våldsnivå som vi ser idag”, skrev de och berättade om till synes triviala oförrätter som snabbt kunde eskalera och leda till ändlösa hämndaktioner. Bakom notiserna finns sörjande familjer, skrev Atias och Pettersson och manade politikerna att sätta det eskalerande våldet och skjutningarna högst upp på den politiska agendan. 

– Ni skrev för snart ett år sedan om unga män och pojkar som för de flesta bara är en notis i tidningen, men som för er är en förlorad son, en sörjd bror eller vän. Då menade ni att ni aldrig upplevt en sådan våldsnivå förut. Vad har hänt sedan dess, har det eskalerat eller ser ni en förbättring?

Generellt minskar brottsligheten i Sverige men det dödliga våldet med skjutvapen ökar. Tyvärr ser vi en fortsatt eskalering av denna typ av våld. Vi ser även att det har skett en normalisering av det dödliga våldet hos de av våra unga som är mest drabbade. Vi upplever att den politiska debatten har vaknat i våra tre storstäder, vilket är positivt. Frågan har börjat få genomslag och vissa justeringar, framförallt kriminalpolitiska, ser ut att vara på gång. Vi ser dock fortfarande en avsaknad av tydlig samordnad politisk aktion som är mer övergripande än högre polisnärvaro och andra kriminalpolitiska åtgärder. Det behövs även mycket tydligare fokus på förebyggande insatser som bygger hopp och framtidstro. Insatser som ger meningsfull fritid, delaktighet och utbildning.

Det vi vill betona i resonemanget är att vi aldrig tidigare upplevt att så många av våra unga i våra verksamheter drabbats som nu. Men det vi också ser är att dessa unga blir avhumaniserade i små notiser i rapporteringarna. Vi kan idag ändå se ett visst skifte i rapporteringen, där till exempel mammor till offer framträder för att ge en bild av sin verklighet och sitt barn. Detta måste dock bli mycket bättre. Om vi ska få till en lösning måste hela samhället förstå att det här handlar om barn och unga människor som borde ha hela livet framför sig. Det är individer som har relationer, skrattar, gråter, kramas och framförallt är människor.

– Er artikel var en av de mest lästa på DS under året, vad fick ni själva för reaktioner på den?

Människor reagerade lite olika på artikeln. De flesta tyckte att den tog upp ett viktigt ämne och lyfte fram ett angeläget samhällsproblem, samt gav inblick i och ett nytt perspektiv på problemet. De unga som lever och känner de unga som har blivit skjutna, och människor i Fryshusets nätverk som arbetar nära denna målgrupp, var positiva till artikeln och kände igen sig i den verklighet som vi tog upp. Men vi fick även skeptiska reaktioner där vi upplevde att avsaknaden av aktuella siffror och statistik gjorde att experter inte kände sig bekväma med våra slutsatser. När siffrorna sedan kom senare under året så visade de väldigt tydligt att vi hade en korrekt bild av situationen. Så den trend vi uppmärksammade visade sig vara ett faktum.

– De unga som dör ses inte som offer eller tragiska förluster för samhället, utan betraktas endast som kriminella och skyldiga till sin egen död, skrev ni i artikeln. Det är ju sant att i diskussionen om otrygghet så försöker man ofta tona ner våldsdåd och grova brott genom att säga att de inte drabbar ”vanligt folk”. Borde man vara ärligare med våldet och istället synliggöra dessa unga människor mer?

Det är problematiskt och oetiskt att media bara beskriver våldsoffer när de bedömts som oskyldiga. Vem gör den bedömningen? Och vad blir konsekvensen av att unga människor många gånger uppfattas som skyldiga till sin egen död beroende på var de hör hemma, adress och även beroende modus? Den berättelsen bygger på stereotypa bilder av vad vi förväntar oss har hänt. Vi måste börja se att det är unga, ibland barn, som dör. Det är de unga som blir mördade. Unga som har fritidsintressen, vänner, familj och drömmar. Kriminaliseringen polariserar och skapar ett ”vi och dem” och gör att frågan inte blir angelägen för hela samhället.  

Även beskrivningen att det inte drabbar ”vanligt folk” är problematisk på flera sätt. Vem eller vilka är det vi definierar som ”vanligt folk”? Och vem blir då ”vi”? Det vi ser är att personer både med, men också helt utan, kriminell koppling blir offer för skjutningarna. Genom ”kriminaliseringen” av offren skapas uppfattningen att det är kriminella som dör och att de har sig själv att skylla. Detta är avhumaniserande och det skapar en känsla hos många unga att det inte spelar någon roll vad de gör med sina liv. Blir de skjutna kommer de genast bli klassade som kriminella. Inte på grund av något de gjort utan på grund av var de bor. Ytterligare problem med resonemanget att det inte drabbar "vanligt folk" är vad vi menar med själva ordet "drabba". De unga som skadas eller dödas är någons son, vän eller partner, och dessa personer blir i allra högsta grad drabbade. En skjutning påverkar ett helt lokalsamhälle. Återigen drabbas "vanligt folk" hela tiden.

– Vad ska vi göra åt det här?

  • Vi behöver förstå att det inte finns en enkel lösning på utmaningen. Vi behöver ett långsiktigt arbete där vi arbetar på flera nivåer med förebyggande, främjande och riktade insatser på individnivå.
  • Vi behöver se på alla som dör som människor, som vanligt folk. Detta innebär att vi måste se att de unga och deras omgivning drabbas på samma sätt som om en ungdom skulle dödas till exempel på Kungsholmen.
  • Vi behöver arbeta med delaktighet. Det är viktigt att se kopplingen mellan att unga som hamnar i destruktiva miljöer även ofta upplever sig stå utanför samhället. Vi behöver skapa förutsättningar för att alla unga ska känna att de kan påverka och är delaktiga i samhället.  
  • Media behöver se sin roll i problemet och ta ett större ansvar.
  • Vi behöver satsningar för att skapa trygghet och hopp.
  • Det behövs förebilder och lokala aktörer som lokalsamhället har tilltro till.
  • Vi behöver ett jämlikt samhälle där vi visar våra unga att de oavsett hemvist är viktiga, en tillgång och att vi värdesätter dem, deras liv och deras framtid.
  • Vi behöver jämlika skolor som möjliggör en framtid oavsett var du bor.
  • Vi behöver stärka insatserna för att hjälpa unga lämna destruktiva miljöer. 
  • Demokratisering av arbetsmarknaden och ökad möjlighet för sysselsättning.

 

– Om ni fick bestämma en makthavares nyårslöfte, vem skulle lova vad?

Vi önskar att makthavare börjar samarbeta över de politiska gränserna och ansvarsområdena för att utifrån ett helhetstänkande lösa de komplexa problemen långsiktigt. Så löftet får flera ansikten: 

Morgan Johansson – Bättre utslussning efter straff så att det finns en chans till ett liv utan kriminalitet. Stärk stödet till arbetet med avhoppare så att de kan få den hjälp och resurser de behöver.

Åsa Regnér – stärk vår socialtjänst och inrätta ett långsiktigt hållbart system där inte arbetet styrs av årliga budgetar. 

Alice Bah Kuhnke - Medierådet behöver ta ett större ansvar för att ge en mer nyanserad mediabild som inte stigmatiserar och är dömande, som inte berättar från ett utifrån perspektiv utan vi är även orten. Civilsamhället stärks med resurser så att de kan vara med och skapa hopp. Inrätta kriscenter för de drabbade av det dödliga våldet. Öka förståelsen kring unga som upplever sig stå utanför samhället. Skapa ökad delaktighet för unga i samhället, både nationellt och kommunalt.

Gustav Fridolin – tillsätt resurser så att alla barn har samma möjlighet att gå ut skolan med full behörighet.

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.