Mer kunskap krävs om ensamkommande unga

Rekordåret 2015 sökte enligt Migrationsverkets siffror 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Flertalet av dessa tillhör folkgruppen hazarer. Hazarernas asylskäl har framför allt handlat om förföljelse, brist på representation i det afghanska samhället samt krig och oroligheter. 

För många svenskar har de afghanska ensamkommande blivit ett nytt fenomen att förhålla sig till. Vare sig man jobbar inom skola, på asylboende, socialtjänst eller på annat sätt kommer man i kontakt med dem. Det finns bland de olika yrkesgrupperna en stor okunskap om det afghanska samhället, de normer och värderingar som råder där samt om hur de afghanska ungdomarna bäst ska kunna integreras i den svenska kontexten. 

Den svenska debatten har varit tudelad och till stor del kretsat kring åldersuppskrivningar och huruvida hazarerna riskerar att utsättas för fara vid eventuell utvisning. Här tycker jag att fokus ibland är lite skevt.

Föreställ dig att du investerat allt du äger för att lämna ditt hem och fly för att starta ett nytt liv långt hemifrån. Det är fullkomligt logiskt att i det skedet famla efter vartenda halmstrå. Om det så innebär att man uppger felaktig ålder, läggning eller eventuell proselytism. Givetvis gör man allt i sin makt för att få stanna. Något annat vore orimligt. 

Det asylskäl som vanligtvis nämns i debatten är att hazarerna är diskriminerade och förtryckta i det afghanska samhället. Det stämmer att hazarerna historiskt varit en marginaliserad etnisk minoritet. Deras status har dock under de senaste 15 åren fått ett kraftigt uppsving i det afghanska samhället. Thomas Ruttig från den respekterade Afghanistanbaserade tankesmedjan Afghan Analyst Network menar till exempel att hazarerna har en stor representation i den afghanska inrikespolitiken och att tidigare diskriminering avskaffats.

Det område där hazarernas framgångar tydligast märks är inom utbildningsväsendet. De två hazardominerade provinserna Bamiyan och Daikundi har det högsta antalet deltagande i högskoleproven i hela landet. För att få en uppfattning om hur omfattade dessa framsteg är så var enbart kvinnliga sökanden, från dessa två provinser, till landets universitet fler än det samlade antalet sökanden från de tio största pashtundominerande provinserna redan år 2008. Den här bilden kan jag själv bekräfta under mina besök i Afghanistan, varav det senaste var nu i somras. Studenterna vid Kabuls universitet utgörs numera till stor del av hazarer. 

Under de senaste åren har vi genom nyhetsmedier kunnat ta del av en rad relativt grova våldsbrott där ensamkommande afghanska ungdomar varit förövare. Tidigare i år rapporterade SVT Nyheter Väst att 15 afghanska ungdomar förgripit sig på andra pojkar. I ett av de mer uppmärksammade fallen förgrep sig två äldre ungdomar på en annan 14-årig afghansk yngling på ett hvb-hem i Borås. I artikeln nämns fenomenet bacha bazi, sedvänjan att förgripa sig på pojkar som framför allt praktiseras i centrala och norra delarna av Afghanistan. Socialtjänstchefen i Borås hade aldrig hört talas om detta fenomen. Än mindre kände personalen på hvb-hemmet till det. 

Här kanske några läsare viftar bort ovanstående incidenter som isolerade händelser med avsaknad av en kulturell korrelation. Eller att våldsbrotten är ett uttryck för trauma och psykisk ohälsa. Det är möjligt, men samtidigt bör vi inte blunda för att dessa minst sagt aparta sedvänjor faktiskt existerar och kan spela in. Att på förhand avfärda eller relativisera detta kan få förödande konsekvenser. Tvärtom menar jag att vi kritiskt måste granska dessa våldsbrott och deras kontext för att slå hål på myter.

Det finns nämligen många myter om Afghanistan i allmänhet och de ensamkommande afghanerna i synnerhet. En sådan föreställning är att Afghanistan är ett starkt religiöst samhälle. Detta är bara sant till en viss del. Det finns en vardagsreligiositet som inte skiljer sig från den i de flesta andra muslimska länderna. 

Något som dock är starkare än religionens makt är familjen. Afghanistan är ett starkt familjecentrerat samhälle där den utökade familjen spelar en central roll i medlemmarnas liv. Kommunikation, relationsskapande och socialisering tar sig nästan uteslutande uttryck inom ramen för den utökade familjen. Offentligt umgänge mellan könen utanför familjen är strikt förbjudet. Detta upprätthålls i hela samhället. Familjebanden och familjehedern är helig. Familjen fungerar också som en struktur som håller medlemmarna inom moraliska ramar. Att bryta mot de moraliska reglerna är tabu och familjen vakar ständigt. Detta ligger mycket djupt rotat i det afghanska samhället – även bland de urbana utbildade afghanerna. 

Den afghanska diasporan har med de ensamkommandes inträde också ändrat skepnad. Under 1980-, 90- och 00-talet kom flera vågor av afghanska flyktingar till Europa. En stor del av dem som kom då anlände som familjer. Bland dessa exilfamiljer var det många gånger otänkbart att afghaner i det nya landet skulle ägna sig åt brott. Familjens starka moraliska ram var upprättad även i exil. Om än något svagare så fanns den ändå där och höll medlemmarna i schack. 

När de ensamkommande afghanerna väl kommit till Sverige befinner de sig långt ifrån familjens vakande moraliska ramar och ögon. Här i Sverige möts de av ett samhälle med en diametralt annorlunda syn på familj och könsroller. Många har också tagit del av myter och fördomar om svenskar. Att svenskar är promiskuösa och att sexuellt umgänge är något som uppmuntras av samhället. 

Jag nämnde tidigare att det är en myt att afghaner är ett starkt religiöst folk. Detta blir än tydligare i exil och i synnerhet bland många av de ensamkommande. Många av de nyanlända betecknar sig som sekulära. I Sverige finns över huvud taget knappt några muslimska församlingar etablerade av exilafghaner, vilket ger en fingervisning om angelägenheten. 

Avsaknaden av familjens och religionens moraliska ramar gör att de ensamkommande kunnat ägna sig åt brott de aldrig skulle våga sig på i hemlandet. Även i Afghanistan har medier och muslimska lärda med avsky uppmärksammat de våldsbrott som de ensamkommande
ägnat sig åt i Europa. 

Vi har således en situation där tiotusentals ensamkommande afghanska ungdomar möter ett Sverige som kulturellt skiljer sig diametralt från det afghanska. Ungdomar som därtill är utom familjens vakande öga. 

De yrkesgrupper i samhället som möter de afghanska ensamkommande måste utbildas om det afghanska samhället för att kunna ha ett kritiskt förhållningssätt och använda tillämpliga tolkningsramar på de fenomen de kommer i kontakt med. Att enkom förklara allt med psykisk ohälsa är inte hållbart. 

Vidare måste ansträngningar göras för att ordna med familjehemsplaceringar för så många ensamkommande som möjligt. Den nuvarande lösningen med hvb-hem har inte varit gynnsam.