Perspektiv
12 maj 2017 kl 10:08

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Med rätt argument vaccinerar sig fler

Mässlingen ökar i både Sverige och Europa, rapporterade Sveriges Radio nyligen. Under våren har utbrott i norra Stockholm skapat debatt. Men tvång måste inte vara lösningen, skriver Rafael Ahlskog som forskat på solidaritet och vaccination och hur vi bäst kommunicerar nyttan med vaccin.

”Det personliga är politiskt” var en av de framträdande parollerna när den andra vågens feminism på allvar började göra avtryck i samhällsdebatten på 1960- och 70-talet. Det som sker i hemmets vrå, till synes utanför den politiska arenan, är ofrånkomligen intimt kopplat till samhällets normer, och vice versa, hävdade man. Oavsett hur vi ser på uttrycket och dess ursprung är det svårt att hitta ett exempel på när det stämmer bättre än i dagens debatt kring vaccinationer.

Med ett mindre mässlingsutbrott i norra Stockholm som gnista, fylldes våra medier i slutet av mars av en stundtals hätsk debatt om föräldrar som avstår från att vaccinera sina barn. Något så privat som vilka medicinska val vi gör för oss själva och våra barn, kan alldeles uppenbart ge stora ringar på vattnet.

I samband med utbrottet lades också politiska förslag om att införa krav på att man måste vaccinera sina barn för att få tillgång till förskoleplats. I brist på en ordentlig konsekvensanalys kan det vara värt att ha i åtanke varför sådan lagstiftning hittills inte behövts i Sverige, och hur insikter från den samhällsvetenskapliga forskningen kan ge oss andra alternativ: mellanmänsklig tillit och omsorg om varandra.

Den föreslagna typen av lagstiftning är inte på något vis unik. Olika former av tvång finns på flera håll i världen, och förskoleförslaget tillhör den klart mildare delen av skalan. I de flesta amerikanska delstater finns exempelvis motsvarande krav som gäller all offentlig skolgång, medan såväl Kroatien som Slovenien nyligen infört generella vaccinationskrav som gäller alla. Skolplikt, skatt och vaccination ses kort och gott som medborgerliga skyldigheter (undantag görs förstås av medicinska skäl). På andra håll har man pekpinnar av ekonomisk karaktär. I Australien blir till exempel barnbidraget indraget om man inte vaccinerar sina barn.

I Sverige har vi istället förlitat oss på fullständig frivillighet kombinerat med ett högt förtroende för samhällets institutioner. Förtroendet för vaccinationsprogrammet för barn är i en internationell jämförelse mycket högt, och dessutom högre än någonsin. Förra året fick 97 procent sina sprutor, en rekordhög siffra. Täckningen är endast för låg i ett fåtal fickor. Det lilla motstånd som finns drivs också ofta av just misstro mot ”etablissemanget”, snarare än invändningar mot vaccin i sig. Vården, läkemedelsbolagen och staten blir i denna världsbild representanter för en elit som vill oss illa. Det finns en klar risk att en sådan världsbild snarare riskerar att stärkas med ett införande av någon form av vaccinationskrav.

Förutom att folk i gemen har förtroende för offentliga institutioner i Sverige litar vi också i unikt hög grad på varandra - något som även det kopplats till högre vaccinationsbenägenhet. I sin avhandling från 2015 finner Björn Rönnerstrand, vid Göteborgs universitet, att mellanmänsklig tillit är kopplat till huruvida vi väljer att vaccinera oss. Om vi litar på att andra följer sociala normer så följer vi dem också själva.

Jag vill belysa en närbesläktad aspekt som ibland används som argument för både barndomsvaccinationer och vaccinationer mot säsongsinfluensa, nämligen omsorg om andra eller altruism. Det ligger tyvärr i många sjukdomars natur att de inte stannar hos den som råkar vara smittad. En person som är vaccinerad skyddar därför inte bara sig själv, utan även alla omkring som är för små, eller som på grund av sjukdom inte kan bli vaccinerade. Det är denna ”externa” immunitet som ger upphov till det vi kallar för flockimmunitet: trots att vissa inte är vaccinerade så blir befolkningen som helhet ointaglig för ett virus som knackar på dörren.

Detta är inte nyheter för de flesta. Att vi kan smitta andra när vi är sjuka är vi akut medvetna om, och vissa kan drista sig till att fnysa högljutt när de ser någon sitta och snörvla på bussen eller komma sjuk till jobbet. Och att det är genom hög vaccinationstäckning som vi kan skydda våra minsta och svagaste är även det en tanke som många har förståelse för. Studier har dessutom visat att altruism faktiskt spelar roll i människors vaccinationsbeslut. Många verkar helt enkelt vara beredda att vaccinera sig för andras skull, eller åtminstone låta sig knuffas en bit i den riktningen. Men – vem bryr vi oss egentligen om?

Man kan, såväl konceptuellt som av evolutionära skäl, dela upp vår förmåga till altruism i omsorg om de närmaste, som familj och vänner, och mer avlägsna – hit hör också omsorg om vad som kan betraktas som ”samhällets bästa.” Låt oss kalla det snäv eller bred altruism. Det faller sig tyvärr naturligt att dessa två inte alltid är så goda vänner – tvärtom. När vi får chansen att investera resurser och energi i det evolutionära kärnvärdet – fortplantning – får omsorgen om den bredare gruppen ofta stryka på foten. Kort sagt, familjen först – när den väl finns.

Denna logik verkar även gälla när människor fattar beslut om vaccinering. Experiment visar att i en hypotetisk influensalik situation så uppger fler att de skulle välja att vaccinera sig när de fått ta del av argument om att de också kan skydda andra. Men de olika typerna av altruism är effektiva hos olika målgrupper. För de som ännu inte har skaffat familj och barn fungerar argument om en bredare form av omsorg, som att undvika att av misstag smitta svagare personer man inte känner, relativt väl. För de som istället befinner sig i en stabil familjebildning med barn slutar sådana argument att fungera i princip helt och hållet, och en snävare form av omsorg tar istället vid, som att undvika att smitta nära och kära.

Denna insikt har potential att förbättra sättet vi kommunicerar samhällsnyttan med vacciner. Beslut om barndomsvaccinationerna fattas naturligtvis i de allra flesta fall av föräldrarna, och därmed av personer som sannolikt är mindre lättpåverkade av argument om en bredare sorts altruism eller argument om samhällets bästa. Kanske är det bättre att undvika dessa, till förmån för de mest tillgängliga skälen: man bör vilja skydda sina barn – och eventuella mindre barn som är för små – från potentiellt livsfarliga smittor.

Pratar vi istället om att förbereda för nästa stora pandemi (för den kommer) kan det vara värt att ta tillvara att vi faktiskt verkar bry oss om varandra, men vara noggrann med vilka man riktar sig till med vilka argument. Föräldrar lär sannolikt vara mer mottagliga för argument om att undvika att smitta sina barn, medan många andra kommer att svara bättre på appeller om svagare individer i allmänhet.

Omsorg och mellanmänsklig tillit är kort sagt oundgängliga samhälleliga kvaliteter som vi inte får glömma bort att både nära och bruka när vi diskuterar hur vi bäst kan säkra fullgod vaccinationstäckning i framtiden. Eftersom tvång alltid bör vara en sista utväg, och dessutom kan ha oönskade konsekvenser för dessa drivkrafter, bör insikter och vidare forskning kring altruism och tillit vara vår första anhalt i debatten.

Skribent

Rafael Ahlskog
forskare vid Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 12 maj 2017 kl 10:08
Uppdaterad: 16 juli 2019 kl 21:17