Perspektiv

Mångkulturella klassrum är en utmaning för lärarna

Det kan vara svårt att navigera i det mångkulturella klassrummet för många lärare. För lärarna i religionskunskap är det ofta särskilt svårt att hitta rätt väg mellan kulturkrockar och styrdokument, skriver författarna till en ny bok på området. 

Det är ett faktum att Sverige blivit ett mångkulturellt land. Närmare 25 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. Överallt – på arbetsplatser, myndigheter, skolor och i familjer – pågår i dag ett lärande, som handlar om att förstå och leva i ett samhälle präglat av mångfald. Här skiljer sig inte nämnvärt en verkstad för svetsare från exempelvis Regeringskansliet.

Vill vi få en inblick i vilka utmaningar denna ändrade situation innebär är skolornas värld en god utgångspunkt. Här formas mycket av det nya samhället. Inte minst gäller detta undervisningen i religionskunskap, som kanske blivit mer relevant än någonsin tidigare. Många av de konfliktskapande faktorer som bottnar i etniska, kulturella och religiösa skillnader ställs här på sin spets. Undervisningen i religionskunskap i blandade klassrum kan ses som ett laboratorium för att testa och utveckla en mångkulturellt präglad livsform.

Flera omständigheter, vilka har paralleller till situationen i kommuner och landsting, försvårar dock lärarens uppdrag. Under sin utbildning får inte religionskunskapsläraren tillräcklig övning i att hantera starkt heterogena klassrumsmiljöer. Mycket tyder på att utbildningen inte har hunnit med utvecklingen. Detta gäller även skolans styrdokument. Här återfinns välartikulerade mål som rör mångkulturell kompetens. Men när det gäller frågan hur de ska uppnås saknas vidare handledning. Läraren rustas alltså inte ordentligt för att möta den nya verkligheten.

Men här upphör inte svårigheterna. Det råder en påtaglig ambivalens i samhället när det gäller religion. I skolans officiella policydokument betonas vikten av tolerans och respekt för olikheter, som en del av en demokratisk ordning. Före valet kunde vi dock se hur hela skalan av politiska partier tävlade med varandra om att föra fram förslag som ville minska närvaron av religion. Allt ifrån att förbjuda religiösa friskolor till att stoppa religiösa hatpredikanter vid gränsen eller inskränka böneutrop till platser där de inte kan höras. Hur ska läraren förhålla sig till dessa motstridiga signaler? Hur skapa öppenhet för den andre när det samhälleliga budskapet är rädsla?

För att bidra till en mer relevant religionskunskapslärarutbildning gav vi under 2018 ut boken ”Interkulturell religionsdidaktik – Utmaningar och möjligheter”. För att belysa ämnet från flera håll bjöd vi in flera olika skribenter att medverka – både internationellt framstående forskare och religionskunskapslärare med egen erfarenhet av utpräglat mångkulturella klassrumsmiljöer. Den som har att hantera de här frågorna och utmaningarna är betjänt av att läsa både livfulla skildringar av klassrumsinteriörer och mer teoretiskt analyserande kapitel som sätter skeendena i sitt samhälleliga sammanhang.

Även om boken inte gör anspråk på att ha någon enkel lösning på alla de problem som kan dyka upp i ett pluralistiskt klassrum, finns det vissa allmänna lärdomar som kan ha ett intresse också i andra sammanhang.  Det bör dock framhållas, som en av skribenterna påpekar, att det fortfarande finns lite empirisk forskning kring hur interkulturella arbetsformer kan utveckla religionsdidaktisk praktik, vilket visar att inte heller forskningen har hunnit ikapp samhällsförändringarna.

En av dessa lärdomar, som återfinns i  bidraget från forskaren Carina Holmqvist Lidh, är att religionskunskapsundervisningen, trots goda intentioner, ibland kan få ett motsatt resultat: klyftor skapas i stället för att överbryggas. Om undervisningen är inriktad på att förmedla enbart fakta och historisk kunskap om en religion, men inte lyckas förmedla något av dess insida – känslan av en djupt meningsfull gemenskap – leder det till att religionen framstår som ointressant och obegriplig för de elever som själva saknar ett inifrånperspektiv. Undervisningen fungerar förfrämligande. En välmenande men illa genomtänkt fortbildning på en arbetsplats riskerar att drabbas av samma kontraproduktiva resultat.

Det är dock inte lätt för läraren att förmedla något av religionens insida. Här behöver elevernas egna erfarenheter involveras, kanske kompletterat med studiebesök och fältarbeten. Men för att eleverna ska kunna dela med sig av sina tankar måste klassrummet först kännas tryggt. Man måste kunna berätta om sin egen tradition utan att riskera påhopp från andra. Hur man samtalar om religion är alltså avgörande.

I det material Lidh presenterar i kapitlet blir det tydligt hur svårt det är att upprätthålla ett nyanserat samtal präglat av ömsesidigt lyssnande. Det framgår att flera elever har upplevt kränkningar i skolan som har kopplingar till deras religion. Elever från judisk tradition talar om rasism och hets mot folkgrupp, medan elever med muslimsk bakgrund berättar om nedsättande kommentarer under lektioner. Det händer också att lärare i exempelvis NO-ämnen raljerar över elevers religiösa bakgrund, vilket visar att frågan om ett gott samtalsklimat inte enbart är en fråga för religionskunskapsämnet utan hela skolan. Ja, i förlängningen hela samhället.

I ett annat kapitel tar forskaren Jenny Berglund upp islamundervisning i skolan. Forskning har visat att en del religionskunskapslärare känner osäkerhet kring just undervisningen om islam, vilket bland annat beror på den ensidigt negativa bild av islam som förmedlas av media. Annan forskning visar också att religionskunskapslärare ibland har en tendens att antingen försköna en religion, däribland islam, eller bidra till en svartmålning genom att spä på förenklande uppfattningar. Inget av dessa förhållningssätt skapar en ömsesidig förståelse. Hon betonar också att vad som står i en religiös urkund säger väldigt lite om vad människor gör och tänker.

Berglunds artikel mynnar ut i en kritik av bland annat ”religiosifiering”. Med det avses att människors handlingar och värderingar återförs till deras religiösa identitet och inte till det faktum att de är mödrar, rappare eller gängmedlemmar, bara för att nämna några möjliga roller. Denna mekanism reducerar människor och förvandlar dem till ett skenbart enhetligt kollektiv. En viktig uppgift för en interkulturell religionsdidaktik är att undvika detta.

En annan viktig uppgift som Berglund framhåller är att tillhandahålla kunskap om olika varianter av samma religion, både de som är förenliga med demokratiska värden och de som inte är det, så att elever kan se spännvidden i sin egen religion och därmed på sikt söka sig till en variant som passar dem.

Men verkar inte realiserandet av ett interkulturellt förhållningssätt i skolan och i arbetslivet hopplöst svårt, ett ständigt balanserande med gott om fallgropar? Är det mångkulturella samhället ens realiserbart? I bidraget från lärarna vid Angeredskolan i Göteborg betonar man i stället möjligheterna. Att få undervisa i en mångkulturell skola är för dem ”en ynnest och oerhört berikande”. På samma sätt vill vi i boken framhålla att heterogenitet är en resurs. Men man kan behöva hjälp med att ta den tillvara.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.