Perspektiv

Låt inte populisterna kapa patriotismen 

Vem vill uppoffra sig genom skatter eller värnplikt för en administrativ enhet? Nationell sammanhållning är centralt för att skapa ett bra samhälle. Det är först när en sådan sammanhållning övergår i chauvinistisk nationalism som den blir livsfarlig, skriver forskaren Patrik Lindenfors.

The Greatest Generation kallar man i USA den generation som först växte upp under 1930-talets stora depression för att sedan behöva slåss i andra världskriget. Termen myntades av journalisten Tom Brokaw efter att han bevistat en återförening av veteraner från landstigningen i Normandie 1944. Att segrarna skriver historien blir väl inte tydligare än så, för skulle någon drista sig att döpa samma generation i Tyskland till något är det förmodligen helt andra epitet än ”greatest” som skulle dyka upp i tankarna.

Men det är faktiskt något både förskräckande och imponerande med hela den generationen. De växte upp utan alla bekvämligheter vi i dag tar för givna, klarade sig igenom den värsta ekonomiska kris som civilisationen skådat, för att sedan nästan ta sönder hela världen. Skulle vi som lever i dag klara av att transporteras tillbaka till den tiden och leva deras liv?

Jag vet i alla fall att jag inte helt hade uppskattat att leva på svältgränsen eller riskera livet som frivillig i Finland, för att inte tala om att överleva östfronten eller dödslägren. Det gjorde förvisso inte den generationen heller. Många miljoner gick under.

Men det är svårt att inte se skillnaden mellan förr och nu i hårdhet och stryktålighet hos oss ”etniska västerlänningar mitt i livet”. Har man aldrig utsatts för fara, knapphet eller ofrivilliga umbäranden blir man helt enkelt vekare, mer ohärdad.

Den arabiske historikern Ibn Khaldun (1332–1406) noterade samma sak i sin samtid och lade utifrån detta fram tanken att alla civilisationer inom sig bär fröet till sin egen undergång. Vartefter civilisationer utvecklas blir deras invånare mindre och mindre benägna att arbeta tillsammans för det -gemensamma bästa och i stället mer och mer fokuserade på att behålla makten och förfina sin bekväma livsstil.

Han använde det förislamska begreppet ”Asabiyyah” som namn på den sammanhållning – det gemensamma fokus – som gick förlorat över tid. På utkanterna av varje civilisation fanns det alltid andra grupper, med bättre Asabiyyah, med större benägenhet till uppoffring för det gemensamma, beredda att ta över. Historien var redan på Khalduns tid full av exempel på civilisationer som gått under för att de fokuserat på egen lyx i stället för gemensam uppoffring, och då blivit erövrade av andra.

Är det där vi befinner oss i vår civilisations livscykel? För en mjukare, mer lyxfokuserad generation än vår nutida är väl svårt att tänka sig med surdegsdagis, trigger warnings och tävlingar där alla vinner.

I så fall blir vi kanske, enligt Khalduns teori, vår civilisations sista generation.

Det vore synd i så fall, för civilisationens frukter har aldrig varit större än nu. Färre människor behöver vara sjuka och vi lever längre än någonsin tidigare i historien. Världen har mindre svält och våld, färre krig och man löper mindre risk att drabbas av dödligt våld än någonsin. I väst slipper homosexuella till största delen bli misshandlade och mördade, kvinnor börjar så sakteliga få samma möjligheter som män och vi arbetar envetet för att inga barn ska behöva bli mobbade. Säga vad man vill om nackdelen med en mjukare generation, men det är en ynnest att få chansen att curla barn man älskar.

Hur gör vi då för att försvara allt detta? En uppenbar tanke är att lösningen delvis ligger i det Ibn Khaldun identifierade, i Asabiyyah – sammanhållning. För att försvara vår värdegrund måste vi hålla ihop mot dem som vill rasera den. Fokusera mindre på att ytterligare öka den egna bekvämligheten och mer på att bevara det gemensamma.

Men ”Asabiyyah”, kulturell sammanhållning, har även en mörk sida. Det var den vi började i. Nationalism har utmynnat i kolonial tävlan och världskrigens fasor – finns det egentligen något positivt att säga om den?

Jo, det gör det. Medan nazism och kommunism inte har några positiva exempel att dra fram till sin fördel har nationalismen – eller i alla fall dess mjukare släkting patriotismen – långa perioder av fred och gruppgemenskap på sitt pluskonto. Det finns, om vi ska lära oss från historien, helt enkelt ingen naturnödvändighet i att sammanhållning inom länder slutar i katastrof. Tvärtom är det just sammanhållning inom länder för det gemensamma bästa det som utmynnat i dagens väl fungerande nationalstater. Den sortens samhällsbygge är ett värn mot kaos och katastrofer, snarare än bäraren av dem. 

Det är när det urartar i nationell chauvinism och utestängande som det blir farligt. Vi kan därför inte lämna över den nationella sammanhållningen till populisterna att exploatera. 

Det talas i debatten mycket om den brittiske författaren David Goodharts uppdelning av väljartyper i ”somewheres” och ”anywheres”, vilket kan översättas till ungefär någonstansare och varsomhelstare. Tanken är två renodlade typinställningar kring vad som är ”hemma” – nationen eller världen. Men, välinformerad patriotism står inte
i någon motsättning till kosmopolitism. Patrioter överallt kan peka på reella resultat av internationella samarbeten mellan länder: det ekonomiskt bästa för i princip alla europeiska länder har länge varit att vara med i EU, med öppna inre gränser och gemensam marknad, medan isolationism och protektionism oftast har gjort länder ekonomiskt svagare. Hemma mår bra av att borta finns, så att säga. 

Vidare, det bästa för varje enskilt land är att hantera gemensamma problem som klimatförändringar och miljöförstöring gemensamt eftersom dessa drabbar oss alla. Ibland är det enda möjligheten. Informerat egenintresse är det som fungerar bäst.

Vill vi bevara våra civilisatoriska landvinningar handlar det därför om att göra lockelserna med den nuvarande civilisationen tillräckligt stora för att vinna över dem som vill rasera den – och de verkar bli allt fler. Men också om att vi själva inte raserar det som byggts upp genom att sluta bry oss om att tillsammans försvara det gemensamma. Här kan vi lära av Ibn Khaldun genom att hålla fokus och inte ta våra framsteg för givna. 

Så var en patriotisk kosmopolit. Tillsammans är vi starka, ensamma faller vi – det gäller både inom som mellan länder.  

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.