Perspektiv
1 juli 2016 kl 15:03

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Låt arbetsmarknaden rita om Axel Oxenstiernas Sverigekarta

Vem hör egentligen vart? För att förstå spelet om den stora regionreformen underlättar det att se det historiska samspelet mellan dåtidens statsapparat och administrativa gränser, och hur den nutida offentliga förvaltningen är styrd och organiserad, skriver historikern och författaren Gunnar Wetterberg, som bland annat skrivit en biografi om den moderna statsapparatens fader Axel Oxenstierna.

Ibland kan historien ge perspektiv på dagens diskussioner. Det är lätt att tro att dagens regiongränser och län är av naturen givna. Men så är det inte. Ju längre tillbaka man går, desto mer flyter indelningarna. Det var inte alls självklart hur gränserna skulle dras och hur rikena skulle delas in. 

Långt in på 1800-talet var häraderna den viktigaste geografiska tillhörigheten för vanligt folk. Det var på häradstingen som bygdens frågor avgjordes, det var i grannsocknarna man hittade en fjälla att gifta sig med.

När den lokala självstyrelsen skulle organiseras i mitten av 1800-talet hade det därför legat nära till hands att utgå från häraderna. Men kommunfrågan drogs in i det politiska spelet kring ståndsriksdagens avskaffande. Prästerna var det stånd som hade mest att förlora på den nya riksdagen. I utbyte mot deras förlorade nationella makt fick de i stället den lokala. I häradet hade prästerna ingen roll att tala om, där satt häradshövdingen i högsätet. I stället blev det socknarna som omvandlades till kommuner, ofta med kyrkoherden som ordförande på stämman.

Resultatet blev att häraderna reducerades till säte för domstolarna. De blev allt mer marginella i människors vardag. I dag har det blivit ett talesätt att inte veta i vilket härad man befinner sig – men hur många är det egentligen som gör det, här och nu? Om de nya regionerna får liv kommer deras identiteter antagligen att vara lika självklara om hundra år som häradernas var på sin tid.

Det är staten som äger regionfrågans formalia. Om regionerna ska bli livskraftiga måste de bejakas av befolkningen, men när gränserna ska stadfästas måste staten fatta besluten. Det betyder inte att regionerna måste skapas nedifrån för att fungera. Det är nog inte särskilt många som bryr sig tillräckligt mycket om hur indelningarna ser ut. Den regionala nivån är en del av den offentliga verksamhetens skelett. Precis som alla andra skelett är det något fel om den syns och märks. Verksamheten ska fungera, det är kriteriet på att allt är som det ska med skelettet.

Problemet är att skelettet inte alltid står sig. Under medeltiden var landskapen den regionala indelningen. Så småningom förföll strukturen. Det var lite hipp som happ med rättskipningen, många gick till kungs utan att passera instanserna på vägen. En del stormän kunde samtidigt vara lagmän och behärska slotten. När de blandade olika roller med varandra blev det svårt för allmogen att hävda sin rätt. Ett par hundra fogdar i landet var direkt ansvariga inför kungen, som knappast hann hålla tummen i ögat på dem allihop.

Rikskanslern Axel Oxenstierna tog tag i den medeltida röran. Han skilde förvaltningen, domstolarna och det militära befälet åt. Ingen fick förena de olika funktionerna. Han prövade med att låta ståthållarna i Kalmar ta befälet över fogdarna i länet. Efter hand fick fler ståthållare samma funktion. Det fungerade så bra att kanslern så småningom lät alla län ledas av landshövdingar, som blev den nya titeln. Staten hade skaffat sig den mellannivå den behövde för att nå ut i hela riket.

Snart är det 400 år sedan den Oxenstiernska länsreformen påbörjades. Nu har den nått vägs ände. Ingen demonstrerar det tydligare än statens egna myndigheter. De flesta har sedan länge övergivit länen som regional indelning. Problemet är vad de ska välja i stället. Ansvarskommittén räknade för några år sedan till 40-talet olika regionala indelningar.

Det är vars och ens ensak, kan någon tycka. Inget kan vara mera fel. ”Myndigheterna skola räcka varandra handen, till riksens och konungens nytta”, skrev Oxenstierna i 1634 års regeringsform, vår första grundlag. Han hade begripit att det fanns frågor som riskerade att hamna mellan stolarna – fastän det från början bara fanns fem kollegier, ”urmyndigheterna”. Med dagens flora blir riskerna allt större. För mig är stormen Gudrun det värsta exemplet. Att staten lät många medborgare vara utan viktig infrastruktur i veckor eller rent av månader är orimligt. En del av förklaringen är att det inte fanns någon samlad och slagkraftig regional närvaro av de myndigheter som borde ha ryckt in när Sydkraft och Telia inte klarade sina åtaganden.

Därför behöver staten en regional nyordning. En och samma indelning borde vara obligatorisk för alla myndigheter med regional närvaro. Att gå tillbaka till 21 län är otänkbart. Till och med halvmesyren med 11 län är sedan länge överspelad. Det enda rimliga är att gå på Ansvarskommitténs förslag om 6–8 regioner, och då helst det lägre antalet.

Ansvarskommitténs misstag var att vilja hitta en och samma lösning för både staten och självstyret. Då blir vardera nivån den andras gisslan. För att komma vidare måste de båda kopplas loss från varandra. Staten har ett ansvar gentemot medborgarna för att snarast hitta en gruppering som garanterar en samlad och slagkraftig regional närvaro. Då må det ena eller andra landstinget leka norsk räka och kalla sig hummer eller region – i sinom tid lär de nog begripa att samling ger slagkraft.

Under min tid som samhällspolitisk chef på Saco tog den skicklige utredaren Håkan Regnér upp frågan om den högre utbildningens regionala effekter. Som en biprodukt av sina analyser noterade han att Sverige graviterar mot sex stora arbetsmarknadsregioner för akademiker, samlade runt vart och ett av de stora universiteten.

Mönstret borde bli bestämmande för framtidens regioner. I dag börjar bortåt hälften av varje årskull på högskolan innan de fyllt 25. De högutbildade kommer att bli viktigare och viktigare för framtidens arbetsmarknadsregioner. Om regionerna sköter infrastrukturen på ett klokt sätt är de sex rörliga arbetsmarknaderna inte långt borta. Och det är arbetsmarknaden som är den viktigaste regionala strukturen i människors liv.

Därför borde arbetsmarknaden vara utgångspunkten, inte bara för själva regionbildningen, utan också för mycket av verksamheten. Regionen borde satsa på sådant som underlättar en ökad rörlighet. Arbetsmarknaden är en självklar uppgift, liksom infrastrukturen; att samordna utbildningen (i synnerhet gymnasiet och högskolan, där kommunerna är för små) en annan. Men om arbetsmarknaden ska fungera måste bostadsmarknaden också göra det. Därför borde en regionreform också innefatta en översyn av den regionala nivåns uppgifter.

Det betyder inte att regionen på egen hand ska göra allt detta. Arbetsmarknadspolitiken måste vara nationell. För att hela ekonomin ska fungera så bra som möjligt måste människor vara beredda att flytta, till och med över kommun- och regiongränser. På samma sätt är den högre utbildningen statens uppgift. Även om många utbildningar behövs i alla regioner, så är andra kompetenser en nationell angelägenhet att vårda och dimensionera. Men det ömsesidiga beroendet mellan regionerna och staten på dessa områden understryker vikten av att både självstyrelsen och staten organiserar om sig så att de kan föra ett meningsfullt samtal om regionernas angelägenheter.

Skribent

Gunnar Wetterberg
författare och historiker, har bland annat skrivit boken Axel Oxenstierna: makten och klokskapen (Atlantis)

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 1 juli 2016 kl 15:03
Uppdaterad: 16 juli 2019 kl 21:17