Lärosätena har också ett ansvar för lärarbristen

Det finns många orsaker till den stora lärarbrist vi står inför. En av dem är avhopp och låg genomströmning på lärarutbildningarna – en problematik som högskolor inte har tagit på tillräckligt stort allvar, skriver Mats Olsson, Malmö universitet.

Rapporten ”Skolans rekryteringsutmaningar” från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är skoningslös. Det går inte att blunda för den kommande lärarbristen. Fram till år 2031 är det totala rekryteringsbehovet av lärare 187 000 heltidstjänster. SKL visar på viss kreativitet när de radar upp initiativ för att få fler lärare i tjänst. Samtidigt inser många att det krävs ett större grepp för att öka yrkets attraktivitet. Broschyrer och kampanjer räcker inte längre. Att även politiken inser att frågan är akut visar sig måhända också i famlandet efter verktyg, som när Jan Björklund talar om lärarlöner i storleksordningen 80 000 kronor (DI 20/3).

Enligt SKL:s rapport är var fjärde student som börjar ett yrkesprogram på högskolan en lärarstudent. Utbildning är en investering. Den som tar stora studielån för att utbilda sig till lärare förväntar sig att arbeta i ett yrke som ger trygghet, status och mening under en längre tid. Men så ser det inte riktigt ut längre. 

Medelklassen har länge varit den självklara rekryteringsbasen för läraryrket. Under de senaste åren har nya grupper sökt sig till lärarutbildningarna, vilket är positivt. För många har det varit början på en klassresa. För en del har mötet med akademin varit en plågsam påminnelse om samhällets dolda maktstrukturer. 

Vad har då vi högskolor för ansvar för att studenterna ska fullfölja sin utbildning? SKL konstaterar att avhoppen under utbildningen måste minska. Den låga genomströmningen är faktiskt ett problem som landets lärosäten inte fullt ut tagit på allvar.  

Det är lockande att skicka runt Svarte Petter och peka ut andra syndabockar för att studenterna inte fullföljer sina studier. Har de tillräckliga förkunskaper? Har de gjort ett väl informerat yrkesval? Förstår de innebörden av akademiska heltidsstudier? Är det rätt personer som söker? Vi på universitet och högskolor letar efter enkla svar på komplicerade frågor.

Det är också frestande att peka på de övergripande strukturerna. Stora barngrupper och låg lön, individuell lönesättning och konkurrens inom arbetslag, hård resultatstyrning och byråkratiserad kontroll. I dag förväntas skolan lösa många samhällsproblem. Hur påverkar det lärare att få skulden för allt som inte fungerar? Om samhället
invaggar föräldrar i tron att alla barn kommer att lyckas i skolan blir det ett tungt ok för läraren att bära. Den här formen av utbildningsoptimism riskerar att skapa orimliga förväntningar på de individer som ställs i frontlinjen.  

De senaste åren har skolan präglats av att arbetsuppgifterna ökat medan resurserna har minskat. Med läroplanens kunskapskrav som redskap har den professionella friheten krympt. Om läraryrket tidigare har omgetts av ett romantiskt skimmer av frihet så är detta i dag bortblåst – du arbetar i en utbildningsfabrik och förväntas leverera. Den här formen av styrning innebär en stor press för alla inblandade, och sjukskrivningstalen är förfärande. Politikerna tycks tro att de kan lösa frågan genom att byta ut skolledningar och förväntar sig att lärosätena ska leverera ny kanonmat till skolfronten. Som lärarutbildare ser jag med förfäran på denna utveckling. 

I Malmö klagar grundskoledirektören på att de nyutbildade lärarna inte har varit ”rustade för det didaktiska arbetet i klassrummen” (Sydsvenskan 1/10 2018). Grundskoledirektör Anders Malmquist antyder att det är lärarutbildningens fel att de nyutbildade inte kan hantera grupper och råkar ut för hot och misshandel. Här har SKL ett stort ansvar för att kommunerna bygger organisationer som ger utrymme för kollegialt stöd. De lärare som hamnar i svårigheter bör inte bestraffas med sämre löneutveckling. Att tala om problem öppet måste vara första steget för en sund skolkultur. 

I dag vet vi mycket lite om anledningen till den höga sjukfrånvaron – i stället odlas myten om individuella brister hos de enskilda lärarna. De fackliga organisationerna har varit förbluffande flata inför de skenande sjuktalen. När Försäkringskassan samtidigt försämrar möjligheterna till rehabilitering genom att utförsäkra utbrända lärare kan vi inte blunda för de personliga tragedierna. Drömmen om läraryrket blev en mardröm.

Landets lärosäten måste analysera de många avbrotten. Vi har begränsad möjlighet att förändra den mediala bilden av yrket, men kan inte fortsätta att skylla avhoppen från våra utbildningar på faktorer bortom vår kontroll. Den hårda styrningen av landets lärarutbildningar är demoraliserande. Om vi lärarutbildare ska kunna höja yrkets status måste vi också få statens förtroende att utforma utbildningarna utan den detaljstyrning som präglar reformen från 2011.

I SKL:s rapport pekas på betydelsen av ett nära samarbete mellan lärosäten och kommuner.  I dag är endast cirka en sjundedel av utbildningen verksamhetsförlagd, och det finns anledning att pröva nya modeller där balansen mellan ämne och pedagogik ser annorlunda ut.  

De senaste åren har lärarutbildningarna präglats av starka akademiska ambitioner. En del studenter är inte medvetna om att de sökt till en förberedande forskarutbildning. Vi behöver utvärdera vilka kvalitetseffekter akademiseringen har gett. Kan vi tänka oss en förkortad variant utan examensarbete?

På sikt är det avgörande att de nyutbildade lärarna lyckas etablera sig i yrket. Det finns en naiv föreställning om att utbildning ska ge alla redskap de behöver för att hantera framtida utmaningar. Konsekvensen blir en nervös syn på utbildning, där det gäller att ”packa kappsäcken” för att bli en komplett lärare. För att bli en bra lärare krävs att du skaffar dig arbetslivserfarenhet i läraryrket. Ingen är färdig som nyutbildad. De kommuner som satsar på mentorskap för nyutbildade kommer antagligen att kunna erbjuda tryggare anställningsformer än de som satsar på konkurrens och lönehets.

Just nu utsätts lärosätena för ett starkt tryck att ta in fler studenter. Det vore förödande för utbildningarna om dessa nya platser inte är finansierade. Det tar tid att ordna praktikplatser och hitta lärarutbildare med rätt kvalifikationer. I dag erbjuder många kommuner bättre lön och anställningsvillkor än högskolorna. 

SKL:s rapport diskuterar många spännande förslag på hur det kan bli lättare för personer att prova på läraryrket. Vikarier som fångas upp och erbjuds vidareutbildning, snabbspår för nyanlända, karriärväxling, undervisning på distans? Utredarna är påhittiga. Samtidigt är SKL:s perspektiv begränsande då politikens ansvarsområden undviks och tekniska lösningar romantiseras. Om visionen handlar om mer styrning och digitalisering, riskerar vi att skapa byråkratiserade institutioner befolkade av ängsliga lärare. Om vi ska återupprätta läraryrkets status är det viktigt att erbjuda frihet och autonomi. Professionell undervisning är en konstform. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.