Poliskrisen Hela debatten

Krisande polis måste hitta den förlorade kompassen

Alla klagar på polisen. Men de som klagar mest, politiken och statsförvaltningen, bär själva ett stort ansvar för krisen. Vad som nu krävs är inte omorganisationer eller mer pengar, utan i stället ett fungerande ramverk för hela det polisiära området som inkluderar polisen men också säkerhetsbranschen, kommuner och frivilliga, skriver polisforskaren Bo Wennström.

Svensk polis är i kris. Tecknen är många. Omorganisationen av Polismyndigheten skapar nya rubriker varje vecka. Men ska man var ärlig har polisen varit i kris ända sedan 1925 då den moderna svenska polisen föddes. Sedan dess har ett hundratal utredningar om polisen gjorts. Det genomgående temat har varit organisation. Problem har man försökt att organisera bort. Skillnaden mot förr är dock att myndigheten i dag har förlorat sin kompass.

Ska man förstå polisens problem är det nog bäst att först ställa sig frågan: vad är polisverksamhet? För polisverksamheten är inte synonym med myndigheten Polisen. Polisverksamhet tillhör en av samhällets kärnuppgifter. Verksamheten är en förutsättning för att mycket annat ska kunna fungera. Men tvärtemot vad många tror så är inte polisverksamheten något som främst hör samman med våld och våldsanvändning. Först och främst hör polisverksamhet i stället ihop med försiktighet, aktsamhet och vakenhet. En vakenhet mot det som kan störa samhällsfriden och ordningen. Försiktigheten, aktsamheten och vakenheten leder till att det förebyggande arbetet alltid har varit primärt för polisverksamheten. Verksamheten har vidare alltid varit ändamålsstyrd. Våldet och våldsanvändningen kommer egentligen bara in som sista alternativ när annat inte längre fungerar eller står till buds.

Gör vi en indelning av vad denna samhällsuppgift består av är det först och främst ordningsverksamhet, i dag inbegripande det som kallas för säkerhet. Till det kommer sedan frågor som handlar om att utreda och beivra brott, det vill säga se till så att brott kan föras till domstol för avgörande. En ofta bortglömd del av polisverksamheten är hjälp och skydd till allmänheten när så behövs.

Där har vi huvudingredienserna i polisverksamhet. Det räcker med en snabb blick så kan vi se att hela denna verksamhet i dag i Sverige inte enbart sköts av myndigheten Polisen. Tydligast är det när det gäller ordning och säkerhet, som numera till stora delar är privatiserad. I bostadsområden, köpcentra och på flygplatser ser vi dem, väktarna och säkerhetsföretagen som sköter ruljangsen. I fråga efter fråga som är aktuell i dag är inte polisen ensam. Terrorism är till exempel något som inte enbart kan hanteras av polisen.

Men nu till den förlorade kompassen. Här har den svenska polisen samma problem som andra polismyndigheter i Europa. Polisverksamhet är som sagts en fundamental samhällsuppgift. I lag har myndigheten Polisen anförtrotts att sköta den självständigt. I polislagen nämns de uppgifter som polisen har. Den har ålagts de redan nämnda: ordning och säkerhet, utreda och beivra brott, förebygga brott och ordningsstörningar, ge allmänheten hjälp och skydd samt att samverka med andra myndigheter.

I polislagen syns också huvudprincipen om att verksamheten är ändamålsstyrd. Allt polisen gör måste relatera till någon av de uppgifter den har. Något annat vore mycket farligt med tanke på den makt och de befogenheter polisen har. Det syns också tydligt när det gäller polisingripanden. En polisman måste alltid underställa ett ingripande ”åtgärdens syfte”. Det är detta som är själva polisverksamhetens kompass, ändamålshänsynen, som också slår igenom när det gäller ansvaret. Polisiära befogenheter är givna till ”polisman”. Det är ett självständigt ansvar som utgår från att en åtgärd som vidtagits är relaterad till ett godkänt syfte. Om våld ska tillgripas måste en rad avvägningar göras i förhållande till resultatet som ska uppnås, vad som är försvarligt och proportionerligt och så vidare. 

Vad ändamålsstyrningen leder till är en hög grad av integritet för Polisen som myndighet och för polismannen i de enskilda fallen. Därmed uppstår också problemet som konstaterats och formulerats politiskt många gånger, att Polisen är en svårstyrd myndighet. När problem uppstår, exempelvis att polisen inte presterar som politiken önskar, framskymtar denna kritik.

Direktivet till utredningen som ledde fram till nuvarande omorganisation löd: ”En parlamentarisk kommitté ska analysera i vilken utsträckning polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för de krav regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet.”

Som en av mina informanter med god insyn i justitiedepartementets översta krets uttryckte saken när jag intervjuade honom för min bok Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in: ”Hela organisationsreformen rörande Polisen handlar om detta. Man vill få sin styrningsmodell att fungera. Uppifrån toppen har man dock upptäckt att de inte gör som vi vill.”

Den styrningsmodell som det handlar om är inte den jag beskrivit utifrån polislagen och andra lagar utan en helt annan, nämligen uppdragsstyrning. För förutom att vara den speciella myndighet som anförtrotts att självständigt förvalta en del av statens kärnverksamhet är Polisen också en myndighet bland andra myndigheter. Som myndighet ges Polisen varje år ett uppdrag kopplat till dess budget med krav på återrapportering. Tron på detta systems välsignelse och förmåga att styra var tidigare grundmurad. Vi vet att denna tro börjat vackla och att nuvarande regering har inlett en översyn av den styrmodell som kallas för New Public Management.

Men faktum kvarstår att en hel generation av offentliga ledare, så också inom polisen, har skolats in i detta uppdragstänkande. De har blivit duktiga i att arbeta utifrån en budget och med uppdrag och återrapportering. Men uppdragstänkandet skiljer sig väldigt mycket från vad som krävs för att bli en skicklig och respekterad polisiär ledare. Hos en sådan är det i stället ändamålsstyrningen, verksamheten, som beskrivits ovan, som är i fokus. Det är under den här tiden, när uppdragstänkandet tog över, som polisen förlorade sin kompass. Men det hela är inte bara ett svenskt fenomen. Som en nederländsk polis, som jag intervjuade för min bok, sa om uppdragsstyrningen: ”sanningen är att [den] i det närmaste förstörde polisen i vårt land”.

Vi har nu en polisreform med en omorganisation som utgår från att lösningen finns i ett byråkratiskt förhållningssätt. Men är det verkligen det byråkratiska som är polisens problem? Till en mycket liten del är det så. Till övervägande del är problemen i stället polisiära. Det är frågor om vad polisen ska göra och hur den ska göra saker som är det viktiga. Upplopp och dödskjutningar i förorterna, ökning av de digitala brotten, förvånansvärt låg uppklaring av bostadsinbrott – där har vi exempel på att svaren inte ensidigt kan vara byråkratiska i form av att tillföra resurser (alltså satsa mer pengar) eller organisera om etcetera. Utan i stället är det vad man gör och hur man gör dessa saker som är det viktiga. Men för att veta vad och hur man ska göra det krävs att man först återfinner den förlorade kompassen och inriktar sig på polisverksamheten igen. Och det kommer även behövas massiv internutbildning för att lära sig sköta kompassen igen.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.