Kriminolog: Därför brinner bilarna i förorten

I sommar har det rapporterats om bilbränder i bland annat Västerås, Stockholm, Motala, Ronneby, Vellinge, Helsingborg, Åkarp, Halmstad, Klippan, Nora och Örebro. Kriminologen Manne Gerell beskriver vad som kännetecknar fenomenet och vad vi kan göra åt det.

Under senare år har vi vant oss vid en omfattande rapportering om bilbränder,  och i år är inget undantag. Att det uppmärksammas är inte konstigt – brinnande bilar förmedlar en visuellt stark bild, som accentueras av dess tydliga koppling till upplopp. Det är dessutom ett fenomen som enligt statistiken har ökat tydligt i Sverige. Kopplingen till den lite bredare frågan om problem i utsatta bostadsområden bidrar också till ämnets tyngd och aktualitet. 

Men vad vet vi egentligen om fenomenet bilbränder? Och vad kan vi göra åt det? 

Bland det fåtal studier som direkt berör bilbränder kan nämnas den av Bo Malmberg med kolleger, som undersökte vad som kännetecknar kommuner som har många bilbränder. Studien fann faktorer som en hög andel ungdomar, en hög andel socialbidragstagare samt en stark segregation. Det skulle kunna ha att göra antingen med den frustration som kommer av ett upplevt utanförskap
eller med att lokalsamhället på den typen av platser har sämre förmåga att hantera stökiga ungdomar och kriminella. 

Den sistnämnda faktorn, ett lokalsamhälles förmåga att hantera problem, brukar kallas kollektiv förmåga – en kombination av sammanhållning och förväntningar om att gemensamt ingripa mot problem. Ett bostadsområde där de boende tillsammans försöker hålla ordning och hjälper varandra att hantera problem har alltså en hög kollektiv förmåga och förväntas också ha mindre problem med stök och oroligheter. En hög kollektiv förmåga har mycket riktigt visat sig ha en stark koppling till färre våldsbrott (Sampson och Wikström 2008; Gerell och Kronkvist 2017). Men, när jag undersökte frågan kom jag fram till att sambandet ej verkar gälla i fråga om bilbränder (Gerell 2017). 

Förvisso bränns fler bilar i bostadsområden som kännetecknas av fattigdom och segregation. Men om vi jämför två områden som har samma fattigdom verkar det inte spela någon roll om det ena området har något högre kollektiv förmåga – områdena har ungefär lika många bilbränder ändå. Det finns dock en del som pekar mot att den kollektiva förmågan kan ha viss betydelse om vi tittar på specifika gårdar eller gator snarare än hela bostadsområden, men detta är inte klarlagt. 

Därmed verkar det vara något annat med fattigdomen och segregationen som förklarar varför vissa bostadsområden har fler bränder. Utifrån Malmbergs antaganden kan vi tänka oss att detta åtminstone delvis har att göra med den frustration som ungdomar i utsatta områden upplever avseende sin livssituation.

Frågan kan belysas vidare utifrån en studie av Hans Ekbrand och Sara Uhnoo. Den visar att ungdomar som tänt eld på något värdefullt – som en bil, byggnad eller skog – ofta kännetecknas av samma egenskaper som unga brottslingar mer allmänt, och att unga brandanläggare ofta har begått andra grova brott. Enkelt uttryckt: vi kan utesluta regelrätt pyromani. Dessa bilbränder förklaras snarare på samma sätt som vi förklarar allvarlig brottslighet mer allmänt. 

Precis som för annan brottslighet kan vi också tänka oss flera olika typer av motiv för bilbränder. Även om dessa kan klassificeras på olika sätt kan vi grovt räknat dela in dem i vandalism, social oro samt vad jag benämner mer rationella (instrumentella) motivbilder. 

  • Rationella motivbilder. Bland dessa finner vi  försäkringsbedrägerier, bilbränder som hot eller hämnd mot någon, samt tillfällen då en bil eldas upp för att dölja andra brott. Vi vet att detta förekommer, men det finns inga säkra uppskattningar av hur vanligt det är.
  • Social oro handlar om när grupper av ungdomar eller unga män (det är mycket ovanligt med flickor/kvinnor) tänder eld på bilar som en del i ett konfliktförlopp eller en protest. Det är ett utpräglat gruppfenomen där stenkastning och andra angrepp på polis eller andra samhällsföreträdare också är relativt vanligt.
  • Vandalism, slutligen, är just vad det låter som, någon som förstör något, ibland kopplat till psykiatriska problem. Kategorin kan tyckas självklar i sammanhanget, men verkar ibland glömmas bort i samhällsdebatten.

Dessa tre typer av motiv är förstås bara en grov indelning, men kan tjäna som en god utgångspunkt för att diskutera vilka typer av förebyggande insatser som kan vara rimliga att sätta in.

Det finns inte mycket forskning om förebyggande av just bilbränder, men i en studie om förebyggande av skolbränder i Sverige noterades att en kombination av inriktad samverkan och mer direkta insatser såsom ökad övervakning verkade vara det mest effektiva (Uhnoo et al 2015). Detta påminner mycket om hur polisen beskriver sitt arbete mot bilbränder i en rapport från 2016. Denna betonar det samverkande arbetet med framför allt kommunen och invånarna i utsatta områden, men tar också upp konkreta åtgärder vilka bland annat inne­fattar att engagera boende för att upptäcka händelser, samt kameraövervakning. Kameror har i internationella studier visat sig vara effektivt mot bilinbrott, och bör därmed kunna ha en effekt åtminstone mot de bilbränder som utgår från mer ­rationella motiv.  

Polisen lyfter också fram beslagtagandet av så kallade målvaktsbilar som en framgångsfaktor. Målvaktsbilar skrivs på en person utan inkomst, men används av en annan person med syfte att inte behöva betala parkeringsböter och liknande. Dessa menas stå för en majoritet av bilbränderna i Järvaområdet, vilket kan tänkas ha att göra med att de ofta är i sämre skick och därmed mer inbjudande att tända eld på. Genom att beslagta målvakts­bilarna minskas tillgången på lämpliga objekt och därmed också bilbränderna, enligt polisens bedömning. 

En annan typ av insats utgår från att bygga tillit, där till exempel Räddningstjänsten Syd knackat dörr bland boende i utsatta områden för att informera om brandsäkerhet och skapa ökat förtroende för myndigheter. Detta är en insats som räddningstjänsten anser har bidragit till en tydlig minskning av hot och våld mot anställda i utsatta områden, i praktiken kopplat till den motivbild jag tidigare diskuterade som social oro. 

Även om varken polisens eller räddningstjänstens insatser har utvärderats av någon oberoende aktör pekar dessa insatser mot ett sätt att arbeta som står i tydlig samklang med kriminologisk teori om brottslighet, och kan kopplas till de tre typer av motiv som nämndes tidigare i texten. 

Brottsligheten kan alltså minskas genom att:

  • Reducera tillgången till brottsobjekt. Beslagta målvaktsbilar – minska vandalism.
  • Öka övervakningen. Kameraövervakning, engagera de boende i området – minska brotten med mer rationella motiv.
  • Få färre individer att känna sig motiverade att begå brott. Räddningstjänsten bygger tillit – minskad social oro. 

För att uppnå verklig förbättring behöver olika insatser kombineras så att flera typer av motiv kan hanteras. I framtiden behöver vi också bli bättre på att utvärdera det som görs, så att arbetet kan vidareutvecklas och förfinas. Här behöver kommuner ta hjälp av – och utbyta information med – varandra. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.