Spridning av fejkat material på nätet har nyligen blivit olagligt i flera länder. Inför det amerikanska presidentvalet 2020 är kriget mot ”fake news” i gång. ”Fake news” betraktas som det främsta hotet mot demokratin. Svaret blir radikala åtgärder för att rädda sanningen till varje pris. Åtgärder som mycket väl kan skada demokratin mer än vad falska nyheter någonsin gjort.

Sedan 2015 har vi studerat hur nya former av politisk desinformation cirkulerat i digitala medier. Vår forskning har särskilt fokuserat på politisk manipulation genom användandet av fejkkonton på sociala medier. När föreställningar som ”fake news” och ”post truth” 2016 plötsligt fick strålkastarna på sig i politiska debatter, blev vi alltmer bekymrade över vad detta skulle betyda för demokratin. Sedan dess har vi kritiskt studerat utvecklingen i debatten kring ”fake news”, vilket alldeles nyligen kulminerat i vår nya bok.  

Vad som fångade vår uppmärksamhet efter 2016 var hur forskare, journalister och politiker hanterade falska nyheter. Det var som om ett helt nytt språk uppfanns – ett i vilken sanning och falskhet blev tätt sammankopplade med demokrati och politik. Vi blev vittnen till hur vaga termer som ”fake news” kidnappades av politiska aktörer som retoriska grepp för att avväpna politiska motståndare. Mest känt är Donald Trumps twittrande för att smutskasta medier och politiska motspelare. Det blev uppenbart för oss att fokus på ”fake news” som demokratins överskuggande problem utnyttjades för att tysta politisk opposition och avfärda krav om politiska alternativ.

Både starka och svaga demokratier utnyttjar ”fake news”-begreppet för att censurera och angripa systemkritiker och politisk opposition. Detta är ett hot mot demokratin – ett hot som nu växer kraftigt över hela världen. För oss visar utvecklingen att allt för mycket fokus i den offentliga debatten kring desinformation och demokratins framtid har varit på sanningen och endast sanningen, vilket har legitimerat anti-demokratiska lösningar.

Demokratins kris är mycket större än bara en fråga om sanning. Demokratins kris har inte dykt upp från ingenstans med sociala mediers intåg, utan pågått under lång tid. I en rad länder finns bristande tillit till institutioner, färre som deltar i politiska val, utsatt position för journalister och universitetsanställda, och politiska tillsättningar i domstolar. Att bekämpa falska nyheter med politisk censur kommer bara att  förvärra detta.

I övertygelsen om att vi lever i en tid av postsanning ligger en problematisk nostalgi och längtan tillbaka till en enklare tid där sanningen ska ha spelat roll. Men i demokratins långa historia har ingen sådan tid någonsin existerat. Mer problematiskt är att de lösningar som politiker och techföretag för fram ofta nonchalerar flera av demokratins hörnstenar. Det handlar om medborgerlig debatt, oenighet, inflytande och de beslut som folkvalda fattar i riksdag och regering. Genom att på detta sätt likställa demokrati med sanning, riskerar vår tids lösningar att frånta medborgarna verkligt inflytande och knuffa in demokratiska stater på en odemokratisk väg.

Att sanningskrisen kräver radikala åtgärder har forskare, journalister och politiker om och om igen argumenterat för som en del av den offentliga debatten. Sanning måste återställas för att demokratin ska överleva. Inom dessa berättelser jämförs ”fake news” med ett virus eller kanske till och med en smittsam sjukdom, som snabbt infekterar den demokratiska kroppen.

Politiker och forskare som jämför falska nyheter med en ”pest” eller ”sjukdom” avpolitiserar på ett effektivt sätt hela problemet med desinformation. De försummar den viktiga roll som öppen debatt och representativ demokrati spelar i en modern stat. Detta är problematiskt av flera skäl. Ett snävt fokus på sanning leder lätt till åtgärder som förbiser den demokratiska traditionen. Vad värre är: dessa åtgärder kan användas för att aktivt förtrycka demokratin

Över hela världen rullas antidemokratiska åtgärder ut, fokuserade på statlig censur och privata aktörers tekniska lösningar med bristande transparens. Detta händer i Frankrike och Tyskland i Europa, Vietnam och Malaysia i Asien, Kenya och Burkina Faso i Afrika och Honduras i Sydamerika. Senast har Singapore gjort det olagligt att sprida falska nyheter med hot om upp till tio års fängelse. Dessa åtgärder har blivit starkt kritiserade av människorättsorganisationer. Och de kommer sannolikt att fungera mer som ett demokratiskt gift än som ett botemedel. 

Det är viktigt att poängtera att vår kritik av hur falska nyheter diskuteras och hanteras inte betyder att vi tycker att desinformation på nätet är oproblematiskt. Faktum är att mycket av vår egen forskning ägnas åt att förstå detta. Men när vi hanterar desinformationen måste vi ha den demokratiska traditionen i ryggmärgen, i stället för att ta till censur och teknik.

Diskussionen om falska nyheter måste på allvar omvärderas och en rad åtgärder måste vidtas för att stärka vår demokratiska motståndskraft mot desinformation.

1. Politiker, och ledare inom tech: Sluta jaga sanningen på bekostnad av demokratin. Bekämpa i stället desinformation genom ökad transparens och ökat fokus på orkestrerade kampanjer, inte det odefinierade ”fake news” som just nu utnyttjas världen över för att förtrycka politisk opposition.
2. Beslut måste fattas närmare medborgarna. Ta medborgarnas oro på allvar och lyssna på väljarna.
3. Undervärdera inte våra demokratiska institutioner. Demokratin kräver både tillit till institutioner och att yttrandefriheten och pressfriheten skyddas.
4. Begränsa företagens inflytande på politiken, till exempel genom att reglera det växande inflytande som politisk reklam har i demokratier och skapa ökad transparens kring partibidrag.  

Demokratiska institutioner måste vara utrymmen för folkets röst och öppen debatt. Detta är den enda hållbara lösningen på lång sikt.