Perspektiv

Korruption som når dagsljus bara toppen av ett isberg

I Sverige tror vi att vi är ”bäst i klassen” när det gäller rättssäkerhet. Är då avslöjandena om korruption, nu senast härvan i Statens fastighetsverk, ett bevis för att allt som är fel upptäcks? Nej, ett sådant synsätt är naivt – skyddet mot korruption står inte i paritet med de höga riskerna. Särskilt utsatta är kommunerna, skriver Gissur Erlingsson, docent i statsvetenskap.

Förra veckan, närmare bestämt den 25 januari, presenterades Transparency Internationals årliga korruptions­index. Sverige klarade sig, precis som vanligt, alldeles utmärkt. Den här gången rankades vi som världens fjärde minst korrupta land. Faktum är att under de 21 år som mätningarna har gjorts, har Sverige aldrig placerat sig sämre än sexa. Så här brukar det se ut i internationella mätningar när rättssäkerhet och korruption jämförs. Sveriges image som synnerligen rättssäkert och korruptionsbefriat får sägas vara tämligen cementerad.

Litet ironiskt måhända, men denna mätning presenterades alltså mindre än 24 timmar efter Kalla Faktas avslöjande om korruptionshärvan vid Statens fastighetsverk. Hela fyra personer, däribland generaldirektören och en fastighetsdirektör, häktades för misstanke om bland annat grov trolöshet mot huvudman. Detta avslöjande fick den normalt sett återhållsamme korruptionsexperten Jan Teorell att hävda att saken har potential att vara den värsta korruptionsskandalen i Sverige. Någonsin. 

Affären är unik sett till hur flagrant brottet är, hur många de inblandade är och de höga befattningar de misstänkta har. Men den är inte unik i bemärkelsen att den kan avfärdas som ett ”undantag som bekräftar regeln”. Enbart under gångna året har nämligen ett antal större skandaler i svensk statsförvaltning nått offentlighetens ljus. På Riksrevisionen kringgicks principer om meritokrati och regelverk om öppna utlysningar av tjänster. På Skatteverket varnade ledande personer en gammal kompis om att en journalistisk granskning av honom var på gång. I högskolesektorn utbröt en debatt om omfattande vänskapskorruption vid tjänstetillsättningar.  

Så, om vi trots det fortfarande är ”bäst i klassen” i ett internationellt perspektiv väcks en principiell fråga om vad ”bäst i klassen” egentligen betyder. Även om de nämnda fallen inte med någon självklarhet faller in under klassiska korruptionsdefinitioner, ger de anledning till självrannsakan. De tvingar oss att ställa oss frågan hur korrekt bilden av svensk statsapparat som ren, opartisk och rättssäker egentligen är, alldeles oavsett hur bra vi råkar vara jämfört med andra länder. 

Hur bra är då svenska institutioner på att upptäcka och avskräcka från korruption? Ett sätt att svara på frågan är att säga att fallen som upptäcks ska tas till intäkt för att Sveriges institutioner har en god förmåga att motstå korruption. Avslöjandena ska främst ses som repor i en annars mycket välpolerad fasad. Skandalerna är allt som finns. Allt som finns upptäcks. Sålunda finns ingen större anledning till oro. 

Ett sådant perspektiv är naivt och kanske till och med missvisande, åtminstone om man konsulterar de utredningar som på allvar undersökt frågan. Rapporter från exempelvis Europarådets grupp mot korruption(Greco), Riksrevisionen, Brottsförebyggande rådet också Statskontoret ger närmast en motsatt bild. Det svenska skyddet mot korruption tycks nämligen inte stå i paritet med de höga risker som finns för allehanda maktmissbruk i offentlig förvaltning.

I sammanhanget är det upplysande hur några av landets mer högprofilerade skandaler avslöjats. Ta Fastighetsverket. Av allt att döma har ett antal anställda sedan 2011 försökt uppmärksamma ledningen om de ogentligheter som pågått vid myndigheten. Men ingenting hände förrän Kalla Fakta började gräva i fallet i slutet av förra året. Först då polisanmäldes saken. Ta den famösa ”Göteborgsskandalen”. Frågan är om den röran alls hade nått offentlighetens ljus om det inte hade varit för en kvinna som tidigare varit gift med en tjänsteman i kommunen. Hon bestämde sig för att kontakta kommunen med det stora avslöjandet, att hennes exman låtit sig mutas av en leverantör till förvaltningen, där han var beställare. Men varken kommunen eller polisen reagerade nämnvärt – och det var först efter att Uppdrag Granskning fått nys om saken och gjort sitt numera klassiska grävjobb, som fallet avslöjades.

Märk väl att exemplen inte är handplockade och skräddarsydda för att passa den poäng som ska fram. Det är nämligen ungefär på det här sättet svensk korruption brukar avslöjas. När Brottsförebyggande rådet för ett par år sedan gjorde en kartläggning över hur korruptionsbrott upptäcks i offentlig sektor, fann man att ungefär hälften av upptäckterna gjordes av privatpersoner eller journalister – inte av formella institutioner såsom revisorer, internkontroller eller exempelvis Skatteverket. Med tanke på slumpelementet, och ihärdigheten hos enträgna visselblåsare, finns stark grund för att avvisa tesen om att allt som avslöjas, också är allt som finns. Man kan snarare argumentera för att den korruption som i slutänden trots allt når dagsljuset är toppen av ett isberg.

I detta sammanhang bör vi rikta blicken mot den sektor som kanske är den mest utsatta vad avser korruptionsrisker: kommunsektorn. Primärkommunerna är många – 290 stycken – och ansvarar för en stor del av den offentliga verksamheten, omsätter enorma pengasummor och sysselsätter omkring 725 000 individer. Det finns sålunda många kommuner och verksamheter där snedsteg kan tas. Dessutom ansvarar kommunerna för områden som ofta anses vara särskilt känsliga för otillbörlig påverkan, framför allt fysisk planering samt olika typer av tillståndsgivning och inspektion. Hit hör också en alldeles speciell riskzon:  alla de upphandlingar som görs av kommunerna och de bolag de äger. Konkurrensverket uppskattar att 70 procent av alla offentliga upphandlingar i Sverige görs här. 

Dessa riskzoner hade inte behövt vara särskilt allvarliga om nu bara kunskapsnivån om korruption varit tillfredsställande bland ledning och anställda i kommunerna, och om det funnits en levande diskussion om problemet. Vi hade heller inte behövt oroa oss så mycket, om bara det funnits en välfungerande granskning med aktiva lokalredaktioner på plats som höll ett vakande öga på makthavare och beslutsfattare. 

Men dessa kriterier tycks inte uppfyllda. Statskontoret har uppmärksammat att det finns ett stort behov av utbildningsinsatser om korruption, liksom att det krävs en mer levande diskussion om korruptionsproblemet, ute i svenska kommuner. Och läget tycks inte vara något vidare med den lokala granskningen. Inte nog med att medieforskarna Lars Nord och Gunnar Nygren ifrågasatt kvaliteten på lokal politikbevakning. Det är faktiskt inte ens säkert att kritisk mediebevakning finns på plats lokalt eftersom var tredje lokalredaktion har lagts ner de senaste tio åren. 

Det finns sålunda en del att jobba med, inte minst avseende utbildning och förebyggande arbete i kommunsektorn. Det kan därför vara på sin plats att påminna om det som den svenska avdelningen av Transparency International nyligen uppmärksammade. Deras korruptionsindex är dåligt på att fånga ogentligheter på lokal nivå. I ett system som det svenska, där medborgarna till skillnad från i de flesta andra länder tror att korruption främst äger rum på lokal nivå, är det sannolikt att våra inhemska problem underskattas.

Gissur Erlingsson, docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid ­Linköpings universitet

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.