Perspektiv

Korrumperad rekrytering hotar högskolornas kvalitet

Utbyggnaden av högskolorna har skapat ett stort lärarbehov. Samtidigt har det meritokratiska anställningsförfarandet urholkats kraftigt. Detta har lett till massiva internrekryteringar där vänskap och lojalitet snarare än vetenskaplig skicklighet belönats, skriver företrädare för stiftelsen Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.

Den som inte är så insatt tror kanske att våra svenska högskolor rekryterar de vetenskapligt skickligaste ­lärarna till olika akademiska tjänster. Och visst finns det många exempel på anställningskulturer där meriter värderas högt, vilket kännetecknar internationellt högtstående forskningsmiljöer. Men det ­stora behovet av lärare i kombination med ett tilltagande rekryteringförfall har gjort att verkligheten på många håll ser annor­lunda ut.

Många institutioner styrs nu av en internrekryterad grupp som anställer sina vänner och bekanta – låt oss kalla den ”institutionsfamiljen”. Institutionsfamiljen ser institutionen just som en familj. Dess högsta mål kan tyckas sympatiskt: att skapa en trevlig och lugn arbetsmiljö där alla är goda vänner och har fast tjänst.

Men det finns en baksida: vetenskaplig verksamhet tenderar att betraktas som ­sekundär och bedrivs ofta på hobbynivå, om det över huvud taget bedrivs forskning att tala om. Mer kvalificerade externa kandidater förbigås och diskrimineras i anställningsärenden till förmån för personer som redan finns på institutionen eller inom det egna nätverket av likasinnade.

En aktuell tjänst inom rasismforskning vid Uppsala universitet illustrerar hur svårt även högkvalificerade personer har att ta sig in i slutna akademiska miljöer. (För dokumentation, se Academicrightswatch.se)

Inte sällan får mer meriterade kvinnor stå till­baka för mindre kvalificerade män, men även diskriminering av skickliga män i kvinno­dominerade miljöer blir allt vanligare. Aktuella fall finns vid Stockholms konstnärliga högskolor. En lågkvalitetskultur uppstår, en kultur som skyr vetenskaplig – och annan – kritik. Förutom att vetenskapen får lida sker här ett omfattande slöseri med skattemedel.

En mängd kreativa strategier har utvecklats i syfte att undvika att anställa den skickligaste sökande i konkurrens, exempelvis inlasningar, förtursanmälningar och anställningar utan utlysning – eller utlysningar som sker före semestern så att ingen utom­stående ska upptäcka dem och hinna reagera. Samtliga strategier är direkt författningsvidriga eller kan kritiseras utifrån grund­lagens krav att tjänster ska tillsättas efter förtjänst och skicklighet. Men det bryr man sig inte om.

Högskolans chefer drar sig inte för att anställa sina vänner och bekanta olagligt om det inte finns något annat sätt. Universitetskanslerämbetet (UKÄ) slog för en tid sedan fast att Göteborgs universitet (GU) anställt olagligt i 95 fall, huvudsakligen genom att inte utlysa anställningarna. GU är långt ifrån ensamt, vilket en aktuell undersökning gjord av fackföreningen SULF illustrerar. Mörkertalet torde vara stort.

I inget fall som vi känner till har en chef som olagligt anställt sina vänner och bekanta drabbats av några disciplinära åtgärder. Det har att göra med att tjänstefel i princip är avskaffat i dag.

I Göteborg hette det i ett rättsutlåtande att cheferna var en del av en rättsvidrig kultur och därför var befriade från individuellt ansvar. Gör som andra och du ska gå fri från skuld! Knappast den sorts ansvarsutkrävande som högskolan så väl skulle behöva.

Som administrativt redskap för att tysta anställda som dristar sig att anmärka på låg kvalitet i verksamheten tar institutions­familjen gärna till en ”arbetsmiljöutredning”, som i praktiken förhandlas fram ­mellan ledning och inhyrd extern konsult, och rutinmässigt utmynnar i att kritikern utpekas som ett ”psykosocialt arbetsmiljö­problem”. Den underförstådda slutsatsen är att personen var opålitlig, varför kritiken var obefogad och inte behöver bemötas. En praxis som olika granskningsorgan godkänt i konkreta fall, trots att dess grundlags­vidrighet är uppenbar. Sedan kan det behagliga livet på institutionen fortsätta gå sin gilla gång.

Institutionsfamiljen skyr all kvalitetsutvärdering, i extremfallet genom civil olydnad (exempelvis genom att inte skicka in handlingar till granskande organ). Avskyn mot försök från UKÄ:s sida att under den tidigare borgerliga regeringen göra oberoende kvalitetsutredningar visste inga gränser, då den egna anställningen hotades av ”arbetsbrist” om en utbildning med bristande kvalitet måste läggas ned. Vilket för övrigt skedde med viss regelbundenhet.

Numera utvärderar lärosätena sig själva. Ordningen har återställts. Medlemmarna i institutionsfamiljerna engagerar sig gärna i fackföreningar för att dels säkra sin egen tillsvidareanställning, dels internrekryteringen i stort. Ofta driver man i facklig regi olika politiska krav som flyttar fokus från den vetenskapliga kvaliteten, det vill säga den egna ömmande punkten.

Institutionsfamiljen är, på grund av dess prioritering av social harmoni och den egna gruppens intressen, en fara för yttrandefriheten, den akademiska friheten och vetenskapen i stort. Kort sagt: den hör inte hemma inom skattefinansierad statlig verksamhet. Alla tjänster måste, enligt svensk författning, tillsättas i konkurrens och, när det gäller högre tjänster, efter sakkunnig­bedömning.

Tyvärr kan även sakkunnigförfarandet lätt korrumperas. Sakkunniga utses nämligen inte sällan strategiskt för att få en viss kandidat, typiskt en intern förmåga ("here we go again"). I Uppsalafallet ovan utsågs de sakkunniga bland personer som redan var nära knutna till institutionen. Om viljan funnes skulle sakkunniga i ett enskilt ärende kunna lottas utifrån en tidigare fastställd ­lista över möjliga sakkunniga i olika ämnen. Hittills saknas dock indikationer på denna typ av relativt elementärt nytänkande.

Även om de sakkunniga är verkligt oberoende och gör ett bra jobb finns en tydlig tendens att relativisera deras roll. Ett sätt är att helt enkelt bortse från deras rangordning av sökande, eller bara låta dem kompetensförklara kandidaterna så att högskolans lärarförslagsnämnd själv kan bestämma vem som ska anställas, med det vanliga förutsägbara resultatet. Den lösning som praktiseras i Tyskland skulle motverka en stor del av detta problem. Och det får bli vår avslutande uppmaning till våra beslutsfattare: Förbjud postdoktoral anställning vid samma ­lärosäte i omedelbar anslutning till disputationen!

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.