Klyftorna växer när landsbygden avfolkas

Det demografiska kostnadstrycket ökar rekord­snabbt. Men det slår skevt. Ett fåtal kommuner har överflöd av yrkesaktiva invånare, medan bördan av en åldrande befolkning växer snabbt i glesbygd.

Pajala är en av landets största kommuner sett till ytan. Mindre sett till invånare, men 6 116 personer är mer än många andra har och rent numerärt är det inga problem att driva kommunen. Nu börjar ändå ett invånarproblem bli påtagligt. Ett växande antal äldre behöver kommunal omsorg, ett krympande antal yrkesverksamma ska tillhandahålla den.

– Socialchefen har det tufft att hitta personal, särskilt ute i byarna. Det här blir en utmaning, det kan man lugnt säga, konstaterar Pajalas ekonomichef Agneta Suikki.

Utmaningen kan illustreras i att det bor 77 personer i Pajala som är 78 år gamla., men det finns bara 40 som är 33 år gamla. Pajala har redan landets största demografiska försörjningskvot. Det är måttet på relationen mellan den arbetsföra befolkningen i åldrarna 20 till 64 år å ena sidan, och de barn och äldre som är de största mottagarna av kommunala välfärdstjänster å den andra.

I Pajala var försörjningskvoten 109 förra året. Det ska läsas som att 100 invånare i arbetsför ålder har att försörja 109 barn och gamla. Ytterligheten åt andra hållet är Solna. Här dominerar invånare i arbetsför ålder. Försörjningskvoten är 52, det går alltså bara 52 barn och gamla på 100 yrkesverksamma.

Mellan Pajala och Solna befinner sig alla andra kommuner. Snittnoteringen för hela riket är 74. Men. 254 av 290 kommuner har en försörjningskvot som är större än rikssnittet. Den skeva viktningen beror på att våra folkrikaste kommuner också är de som har störst andel arbetsföra: på topp 10 finns Malmö, Stockholm, Uppsala, Göte­borg, Linköping. Det kan sägas ännu enklare: stad har låg demografisk försörjningskvot, lands- och glesbygd har hög.

Förhållandet kommer inte att förändras under överskådlig framtid. Tvärtom. Den framskrivning till 2021 som Statistiska centralbyrån (SCB) har gjort på kommunnivå visar hur klyftorna obönhörligen ökar (se grafiken) när rikets försörjningsbörda skjuter fart. Försörjningstrycket växer mest där det redan är störst. 

I glesbygden. På landsbygden. På avstånd från de regionala centralorterna. Mellan 2011 till 2021 spås försörjningstrycket i Pajala öka med 26 procent. I Solna stannar ökningen vid 3 procent. Allra mest ökar försörjningskvoten hos Pajalas granne Haparanda. Från en med Norbottensmått mätt stark position med en kvot på 80 barn och gamla per 100 arbetsföra växer kvoten med 29 procent till 104.

– Hade det handlat om ett växande antal barn hade det bara varit positivt, men det är andelen över 65 år som ökar. På sikt är det en jätteutmaning, konstaterar Peter Waara (S), kommunstyrelsens ordförande i Haparanda.

Han pekar på dilemmat att bygga ut en äldreomsorg för den närmaste tidens behov utan att den blir alldeles överdimensionerad när behoven krymper igen om 20–30 år.

– Generellt en ytterst komplex ekvation i mindre och mellanstora svenska kommuner genom att ålderspyramiden är så skev, säger han.

Skeva ålderspyramider ger skev kostnadsbörda. 

Kommunalekonomiskt är läget en dubbelvinst för Solna och andra kommuner med låg försörjningsbörda; det innebär hög skattekraft och låga kommunala kostnader. 
Yrkesverksamma är billiga i drift, cirka 25 000 kronor per år i snitt. Barn upp till 18 år kostar kommunekonomiskt i snitt cirka 140 000 kronor per år. De är våra näst dyraste invånare. Äldre kostar än mer, personer över 65 kostar i snitt 170 000 kronor per år och det allra mesta ligger då på de allra äldsta åldersgrupperna.

 Utjämningssystemet är lösningen som gör att skillnaderna i kommunernas befolkningsstruktur inte får blomma ut i alltför stora obalanser i skatteuttag eller service. Omfördelningen är redan stor. I takt med att klyftorna ökar måste den bli ännu större.

– Färre och färre kommuner kommer att behöva betala allt mer till allt fler. Det blir konsekvensen, säger Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

– Och då måste vi fundera: är utjämningssystemet riggat för detta?

Peter Waara beskriver hur krympande kommuner kämpar med slogans och planer kring hur man ska växa. 

– Men det kommer ju inte att hända! Realiteten är att väldigt många behöver ställa om för att klara en sjunkande befolkning till följd av ökande urbanisering.

– Samhällets solidaritet kommer att ställas på sin spets, säger han.

Sedan länge råder goda tider i kommunsektorn, ekonomin är generellt stark. Ändå argumenterar den politiska ledningen i utjämningssystemets enda betalande landsting, Stockholm, redan i dag för linjen att det är fel att de betalar till andra. Liknande debatt förs i flera av systemets mest bidragande kommuner.

– Vad händer om eller när vi får en lågkonjunktur? När det börjar bli tufft även i kommuner och landsting med gynnsam demografi, är man beredd betala till andra även då? frågar sig Annika Wallenskog.

– Det behov vi har av utjämning i dag är inget mot det vi får om allt fortsätter som nu. Jag ser en risk för ökad polarisering mellan dem som behöver bidrag och dem som ska betala och det är inte bra.

Här ökar och minskar försörjningsbördan.

Det här är en nyhetstext från Dagens Samhälle. Dagens Samhälle står oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Vi värnar pressetikens regler, det kritiska tänkandet och konsekvensneutraliteten. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.