Klantänkande det normala - det är vi som sticker ut

Eftersom det är så länge sedan Sverige lämnade klansamhället har vi tappat förmågan att förstå vad klan innebär. Vi förstår därför inte heller vissa utrikespolitiska skeenden. Och vi kan inte möta klanbaserade immigranter på ett adekvat sätt. I princip kommer alla asylsökanden från klansamhällen, skriver författaren Per Brinkemo.

Mitt under min föreläsning om integration och det somaliska klansamhällets möte med en stark stat reste sig en blond och blåögd kvinna upp. ”Det är så fantastiskt att höra om somaliska klaner och deras muntliga tradition. Jag känner igen nästan allt.” Och så började hon jojka.

Kvinnan tillhörde den svenska ursprungsbefolkningen – samerna. Ett nomadfolk. Ett klanbaserat folk (”sogaid” är ett av flera ord för den utvidgade samiska familjen). Med en stark talspråklig tradition. Ett folk intimt knutet till naturen, djuren och med en särdeles stark kärlek till sin kultur och tradition. 

Men om denna vår egen ursprungsbefolkning är vi genant okunniga.

Vi som lever under en stat, som gjort det länge, vi begriper inte. Vi har svårt att se, tolka och förstå människor med andra erfarenheter än våra egna. Svenskar är individualister, sekulariserade, frånkopplade och främmande, inte bara för andra, men för vilka vi själva är. 

I vår arrogans tror vi, vi som är marinerade i stat, att vi är normala. Normen för allt och alla. Och begriper inte att det är vi som är de udda, de som sticker ut, både i ett globalt och i ett historiskt perspektiv. 

Klan låter för de flesta svenskar som något märkligt och exotiskt. För att inte säga konstigt. Från att ha legat i dvala har ordet här och var återkommit i språkbruket på senare tid, men mest hos en yngre generation, bland dem som spelar datorspel (till exempel Clan wars, Clash of clans), men också i populärkulturen, i filmer som Avatar och filmatiseringen av Jean M Auels Grottbjörnens folk.

Men bortanför datorspel och filmer där klan romantiseras står det för något långt djupare och ursprungligare. Klan är och har varit något grundläggande i mänsklighetens historia. 

I en stor del av världens samhällen är klan en realitet. I länder som Jemen, Afghanistan, Libyen, Sudan är klan som organisationsform av samhället högst påtaglig. I Centralasien, Kaukasus, Mellanöstern och Afrika lever klanväsendet. Till och med i flera samhällen med förhållandevis utvecklade demokratiska stater, i länder som Indien, Taiwan och Filippinerna, spelar klaner en avgörande roll. De påverkar människornas vardag och präglar deras värderingar och syn på världen. 

Graden av klaners inflytande varierar mellan olika länder och samhällen. Egypten och Kina är länder som delvis är präglade av klantänkande. I Libyen och Somalia genomsyrar klan hela samhället. 

Sverige var en gång i tiden ett klansamhälle (ätter). Norge, Danmark, England, Tyskland, Italien likaså. Skottland var ett av de sista västländerna som lämnade klanväsendet, 1745, då engelsmännen krossade klanväldet genom en brutal etnisk rensning bland så kallade klanbaserade högländare. 

Eftersom det är så länge sedan Europa (undantaget södra Italien och Albanien) lämnade klansamhället – i Sverige skedde det i en utdragen process mellan 1300– och 1600-talen – har vi tappat förmågan att se och förstå vad det är och innebär. Det har frånhänt oss förmågan både att förstå vissa utrikespolitiska skeenden och att möta klanbaserade immigranter i Sverige på ett adekvat sätt. I princip alla asylsökande i Sverige kommer från mer eller mindre starka klansamhällen.

Klan är prototypen, eller förstadiet, till stat-samhället och bygger primärt på blodsband. När det över huvud taget inte finns en stat (Somalia), eller när det visserligen finns en, men som man inte kan förlita sig på (Irak, Syrien, Afghanistan), tvingas människor att söka trygghet någon annanstans. 

Mänskligheten har en stark benägenhet att söka trygghet, skydd, säkerhet och identitet via blodsband. Det är inte för inte det heter: ”Blod är tjockare än vatten”. 

Människor i klansamhällen kan ofta rabbla sina förfäder 10, 20, 30 generationer bakåt i tiden. En gemensam anfader, fiktiv eller verklig, förenar grupper av människor i samhällen som antingen är statslösa eller där människorna inte litar på staten. 

Klansamhällen blir per automatik kollektivistiska. I sådana samhällen är individens önskningar sekundära, familjen, klanen, kollektivets vilja allt. 

Rättsligt dömer klansamhällen inte individer. De dömer kollektivt. I klansamhällen straffas dessutom inte brottslingen. Klanrätt i dess mest utpräglade form bygger i stället på kompensation. Om en man slagit ihjäl en annan tvingas mördarens klan kompensera den ihjälslagnes familj. 

Om det av någon anledning inte sker har den mördades familj rätt till blodshämnd. Ett liv för ett liv. Öga för öga, tand för tand. Det innebär att man som medlem i en klan är en oupplöslig och påtaglig del av ett större ”vi”.

Värderingsmässigt är klansamhällen konservativa. Framför allt när det handlar om könsroller, barnuppfostran och sexualitet.  

Det är i klansamhällen som hederskulturer uppstår. Heder har alltså primärt inte med någon särskild religion att göra. I klansamhällen är som nämnts blodslinjer viktiga. Ett nyfött barn måste kunna föras in i släktledet. Inte bara mannen måste vara säker på att han är pappa till barnet. Det är en fråga för hela släkten. Därför blir fixeringen vid kvinnans kön och oskuld så viktig. 

Ett annat gemensamt karaktärsdrag i klansamhällen är att de är påfallande talspråkliga. Sedelärande historier, vishet och ordspråk, förs vidare från mun till mun, från en generation till en annan.  

I talspråkliga kulturer tillskrivs skrift inte samma värde som det talade ordet.  Att gå från en talspråklig kultur till ett extremt papperssamhälle som det svenska riskerar att möta hinder. Det tar ofta tid för det talspråkliga att ta det psykologiska kommandot över det skrivna. 

För en tid sen kom jag ut med en bok som heter Mellan klan och stat – somalier i Sverige. Jag visar i den vad det innebär att komma från ett klanbaserat samhälle utan erfarenhet av byråkrati, myndighetsutövning och offentliga institutioner, till en stark stat som den svenska. 

Jag skriver om den initiala svårigheten att navigera bland alla myndigheter, om risken att man inte vågar utsträcka tilliten från klansamhällets strukturer till något så abstrakt som en stat. Jag skriver om att det kan ta tid för klanbaserade människor att våga lita på att systemen är generella och inte bara främjar vissa grupper i samhället. 

Människor från klansamhällen kan också uppleva det svårt att förstå att statliga lagar kan sträcka sig så långt in i vad man upplever som en privat sfär. Inte minst då det handlar om barnuppfostran, könsroller och sexualitet. 

Allt för länge har vi i Sverige varit för omedvetna om både oss själva och de samhällssystem som många immigranter kommer ifrån. Vi har inte ens koll på vår egen ursprungsbefolkning samerna. Hur många vet till exempel att samiskan har långt fler ord än svenskan för att beskriva olika släktrelationer? 

I statslösa samhällen, eller i samhällen med svaga/korrupta stater, blir alltså familjen långt viktigare än i ett stat-samhällen som det svenska. Om det måste vi lära oss, både för att möta och förstå immigranter – och vår egen ursprungsbefolkning.

PER BRINKEMO Journalist och författare till Mellan klan och stat – somalier i Sverige och Dumpad, om en övergiven somalisk pojke.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.