Analys
3 december 2020 kl 06:00

A-kassan är inte gjord för dagens arbetsmarknad

A-kassan är alldeles för viktig för att lämnas till arbetsmarknadens parter. Kommunerna måste arbeta för att den ska bli obligatorisk.

Det är bra att PTK och Svenskt Näringsliv har gjort upp, men en punkt är alldeles ännavänd. ”Parterna vill också utreda förutsättningarna för en ny kollektivavtalad arbetslöshetsförsäkring”, heter det – men det vore helt fel. A-kassan måste bli en obligatorisk del av den allmänna socialförsäkringen. Alltför många ramlar mellan maskorna i gigekonomin.

När jämlikhetskommissionen lade fram sitt betänkande tussade Sveriges Radios ”Studio Ett” ihop SSU:s ordförande Philip Botström med MUF:s Benjamin Dousa. Botström visste inte till sig av förtjusning över betänkandets förslag. Med ett undantag. När programledarna pressade honom om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring vred han sig som en mask. Det viktiga var inte ett obligatorium, det räckte med att lindra regelverket, menade han.

Det är en (S)tåndpunkt med hävd. Banden mellan facket och a-kassan har varit mycket täta. I många förbund har det varit obligatoriskt med medlemskap i båda.

A-kassan är en kartell för att hindra att arbetslösa dumpar lönerna, förklarade en gång en facklig veteran för mig. Jo, det var tanken från början – och den blev inte sämre av att staten så småningom stod för mer och mer av finansieringen.

A-kassan blev en morot för den fackliga anslutningen. I dag är dock banden formellt klippta. Man behöver inte längre vara med i facket för att få vara med i a-kassan. Men facken befarar ändå att anslutningen skulle minska om a-kassan inte längre var frivillig. Vilket skulle tära på den svenska arbetsmarknadsmodellens legitimitet: om alltför få är med i facket, vilken trovärdighet har då avtalen?

Jo, det är viktigt för den svenska modellen att arbetsmarknadens parter har en bred organisationsgrad. Det argumentet räcker dock inte längre. A-kassan är utformad för en arbetsmarknad där stabila, fasta anställningar är regel. Under de senaste årtiondena har de korta påhuggen, visstidarna och frilansarna blivit allt fler. Coronakrisen visade hur utsatta många av dem är när arbetslösheten slår till. 

Statsmakterna har hanterat krisen genom att göra reglerna för kvalifikationstider och ersättningsnivåer mer generösa. Men detta är inte huvudfrågan. Det viktiga är att laga de värsta revorna i samhällets skyddsnät mot inkomstbortfall. A-kassan måste bli en del av den allmänna socialförsäkringen, med trygghet för samtliga arbetande, oavsett anställningsformer och uppdragsgivare.

A-kassan måste baseras på alla förvärvsinkomster, inte bara lönen. På det sättet skulle också de som bara har tillfälliga påhugg få trygghet genom dem, liksom egenföretagare med enskild firma. I Ekots lördagsintervju den 14 november betonade LO:s ordförande Susanna Gideonsson gång på gång hur viktigt det är att stärka tryggheten för de mest utsatta på arbetsmarknaden. Vid närmare eftertanke borde därför LO också inse att obligatorisk a-kassa är den kanske mest angelägna reformen på socialförsäkringarnas område.

Det lär kosta. Men om dagens ordning består, kommer allt fler att ramla igenom skyddsnätets alla glipor – och då måste i stället det kommunala försörjningsstödet träda in. Därför är nettokostnaden inte så stor som den kan synas vara.

På marginalen borde obligatoriet också betyda att fler redovisar sina inkomster för att bli berättigade till ersättning. Som motmedel mot den svarta ekonomin skulle obligatoriet göra samma nytta som rut och rot har gjort i det avseendet.

Och det är en kostnad som är värd att ta. Redan före pandemin visste vi att det närmaste årtiondets digitalisering och robotisering kommer att leda till stora omställningar. Till detta kommer nu coronans brutala framfart i tjänstesektorn, just där många av giggarna och egenföretagarna ska få ihop sitt levebröd. Deras omställning skulle underlättas av den ökade trygghet som en heltäckande a-kassa skulle medföra. 

Det är ett budskap som alla kommunalpolitiker borde framföra till sina partivänner i riksdagen.

Fakta
Trender

UPPÅT

⬆️ Matador. Den klassiska danska serien från skiftet 1970/80-tal ligger nu med alla sina 24 avsnitt på DR Play. Den räknas till Danmarks kulturkanon, läser jag någonstans, och det förtjänar den. Inte minst de avsnitt som handlar om andra världskriget griper om hjärtat, och flera av seriens huvudpersoner räddar sig till Sverige. Ge örat tio minuter att vänja sig vid det första avsnittet så går det mesta att följa – möjligen undantaget en målare på ölsjappet, som förblir utstuderat obegriplig hela serien igenom.

⬆️ Munskydd. Alldeles bortsett från hur mycket eller lite maskerna skyddar tror jag de har fått ett viktigt signalvärde. Genom att ta på dem i kollektivtrafiken eller andra trånga situationer påminner vi varandra om allvaret. Vad jag har sett blir folk omkring mig inte mer slarviga när jag har skyddet på – om något fungerar det tvärtom.

NEDÅT

⬇️ Lottning. Faktiskt det mest opartiska sättet att fördela knappa tillgångar, vare sig det gäller platser på högskoleprovet eller attraktiva skolor. Men av någon outgrundlig anledning verkar allmänheten föredra kösystem, och politiken faller undan i stället för att göra sig mödan att förklara varför lotten är mer rättvis än kön.

⬇️ Simskola. Enligt Svenska livräddningssällskapets senaste årsberättelse minskade antalet simskolor mellan 2018 och 2019, liksom antalet nyutbildade simskollärare – och antalet sålda simborgarmärken minskade med 23 procent. Åtta av tio vuxna uppger att de är simkunniga, men det omvända gäller för nyanlända: 78 procent uppger att de inte kan simma. Trenden är svag men oroande. Håll i, håll ut – simskola är en viktig integrationsinsats, samtidigt som det är stor lycka den dagen man känner att man flyter!

Skribent

Gunnar Wetterberg
historiker, författare och kolumnist

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Publicerad: 3 december 2020 kl 06:00