Perspektiv
Riksdagen
17 januari 2020 kl 11:20

Kan politiken och politikerna hantera digitaliseringen?

Ledarskapet för att säkra Sveriges digitala försprång saknas. Det konstaterar forskaren Jonas Andersson Schwarz, som för tankesmedjan Fores har utvärderat riksdagens motioner om digitalisering de senaste åren.

Internet är inte vad det en gång var. Stora delar av samhälle och vardag domineras av en rad centraliserade aktörer, som erbjuder nya tekniska lösningar på ibland komplexa problem. Efter den höga innovationstakten i början av seklet är det nu konventionella industriella faktorer som storskalighet, vinstintresse och realfördelningar av kapital som spelar roll. Även geopolitiska aspekter har trätt in och får dominoeffekter på tillämpningarna av digital teknik.

Framför allt befinner vi oss i en tid då bruket av data och digitala tjänster blir allt viktigare för offentligt finansierade verksamheter som skola, vård, omsorg, förvaltning och drift, transport- och boendesektorn.

Sverige är exceptionellt vad gäller de näringslivsdrivna sidorna av digitaliseringen. Vi är ett av få EU-länder med tydliga innovationer inom den digitala ekonomin (Spotify, Klarna, Skype). Samtidigt har vi en påfallande avsaknad av övergripande nationell strategi.

Som part i flera expertnätverk inom digitala frågor ser vi växande problem, som huvudsakligen har att göra med brist på kunskap och intresse bland dem som formulerar policyer, stiftar lagar och tillämpar dem. Möjligheterna till adekvat tillsyn som ges olika myndigheter och organisationer är också centrala. Bristen på långsiktiga strategier och avsaknaden av uppföljning gör samhället sårbart. Vi riskerar att alltför snabbt anamma digitala lösningar som kortsiktigt kan verka effektiva men som har exkluderande effekter eller andra dolda baksidor.

Många av de nya teknikföretagen går med förlust. De är nästan alla starkt beroende av konjunkturläge (annonsmarknad, konsumtionsvilja) och tillgång till nytt riskkapital. Påstådda flaggskepp som Spotify skapar inte jättemånga arbetstillfällen, jämfört med tidigare industriella flaggskepp som Asea eller Volvo. I städer som San Francisco trissas bostadsmarknaden upp av höginkomsttagare som cashar in på digitaliseringen – det är en öppen fråga om liknande effekter syns i Stockholm. Vad gäller datacenter säger lokala kommunchefer gärna ja till den prestige som sådana ger, men dessa serverhallar tillför inte många arbetstillfällen och bidrar dessutom till att elpriset i Sverige drivs upp.

Därtill har teknikföretag en benägenhet att snabbt bli uppköpta av större giganter och se sina affärsmodeller bli radikalt omstöpta. Många av företagen bygger på juridiskt och moraliskt bristfälliga avtal med användarna, utan någon vidare tillsyn beträffande företagens faktiska bruk av användarnas data.

Det är säkerhetspolitiskt nyckfullt att förlägga betydande samhällelig infrastruktur hos aktörer som kan köpas upp eller på otillbörliga sätt kontrolleras av främmande makter. Enskilda vinstdrivande företag har specifika egenintressen som gör att Facebook som annonsnätverk tillåter och rentav främjar politisk annonsering, och är öppna med att de godkänner lögnaktig politisk annonsering. Detta debatteras just nu intensivt i USA. Twitter valde därför nyligen att sluta tillåta politisk annonsering.

Bättre sakkunskap bidrar samtidigt till att nyansera även kritiska aspekter av digitaliseringen. Multinationella företag kan göra gott, i varje fall om vi politiskt förmår dem att göra det. Tjänsternas användaravtal kan förbättras. Det ligger även i företagens intresse att på olika vis stävja främmande makters faktiska möjligheter till insyn och kontroll. Möjligheterna för illasinnade aktörer att styra och spionera kan vid närmare granskning visa sig vara betydligt mindre än vad pessimisterna vill tro.

Vad allt detta mynnar ut i är en större fråga om politikens förmåga att hantera digitaliseringen. Debatten måste baseras på empiriska och rationella resonemang. Vi måste utgå från de konkreta resultat som olika politiska insatser ger. Det skulle motverka överdrivet optimistiska eller pessimistiska resonemang. Vi har inte tid och inte råd att vara så naiva längre.

Vi på tankesmedjan Fores vill tillhandahålla en trovärdig arena för olika aktörer att diskutera digitaliseringspolitik, och våga fokusera på avgörande frågor som ofta hamnar i skymundan. Som led i detta har vi utvärderat riksdagens förmåga att bemöta digitaliseringen under de senaste åren. Vi ser en väldig spretighet vad gäller digitaliseringen som politisk fråga. M och C har till synes mest kunskap och engagemang inom digitalisering. S och L besitter uppenbara kunskaper men fokuserar sitt engagemang i andra frågor. V, MP, KD och SD har en påfallande låg profil.

Vi ser att klimataspekten är frånvarande som digitaliseringsfråga. I riksdagen märks inte heller mycket av den större europeiska digitaliseringsstrategin. Snarare handlar motionerna oftare om symboliska utspel där ”mer resurser” tycks vara standardlösningen. Vi efterfrågar tydligare konkreta ställningstaganden:

  • Konkreta digitaliseringsstrategier. I vilka sammanhang ser partierna behov av samordning? Som nämndes i Dagens Samhälle nr 39 (7 nov 2019) har till exempel rader av olika företag i åratal sålt in lösningar till enskilda skolor, men graden av nationell samordning är låg.
     
  • Vård och hälsa. Hur bör digitaliseringlösningar inom vården förbättra för vårdsökande och vårdgivare i stad och land? Som exempel vill vi lyfta idén om en enkel digital samlingspunkt för vårdsökande i storstädernas fragmenterade vårdutbud.
  • Företagande. Vilka för- och nackdelar ser partierna med startup-ekonomin, globala plattformsjättar och de datacenter som den digitala ekonomin förutsätter? En tydlig politisk riktning krävs för sunda och hållbara tillämpningar.

Samtidigt bör vi vara ödmjuka inför problemens komplexitet, liksom inför det faktum att många ledamöter har stor klokskap inom rader av områden som angränsar till digitaliseringen utan att för den sakens skull själva vara experter på digitalisering.

Uppsök den kompetens som faktiskt finns: enskilda sakkunniga, forskningscenter som Swedish Center for Digital Innovation, riksdagsnätverk samt inte minst de insatta aktörer vi har i de koalitioner och nätverk mellan akademi och civilsamhälle som fokuserar på digitalisering – såsom Digital Skills and Jobs Coalition. På tankesmedjan Fores har vi inrättat ett vetenskapligt råd i syfte att närma oss dessa frågor som är så avgörande för vår tid. Vi vill varna för kortsiktiga utspel (kampanj- och valtaktik) och vill presentera komplement till det politiska spel som ofta lägger större vikt vid positionering än sakligt baserade visioner.

Sverige sitter i dag på ett enormt kapital när det kommer till digital kompetens, innovation, infrastruktur och tekniktillgång, men vi saknar tillräckligt visionärt ledarskap för att säkra försprånget. Det är tillsammans som vi skingrar dimman och ser klarare. 

Skribent

Jonas Andersson Schwarz
forskare vid programmet Digitala samhället, Fores, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 17 januari 2020 kl 11:20
Uppdaterad: 17 januari 2020 kl 11:21